Odaterad 1900-talstext med resonemang om förhistorisk tid och landskapets äldre vägnät. · Åmot; Österån; Västerån; Kilaån; Åmots källa; Nädhult; Kollabo; Maås; Mjöhult; Fagerhult; Hylte; Ivås; Kvibille; Tovareds gärde
Åmot – där åarna möts
Kort ort- och landskapshistorisk text om åarnas sammanflöde, äldre vadställen, vägsträckningar och möjliga fornlämningar kring Åmot.
Berättat av Josua Andersson
Namnet Åmot kommer med all sannolikhet av att här möts Österån och Västerån och bildar Kilaån. De båda små åarna flyter på var sin sida om en grusås i Småland och rinner här ihop. Kilaån lär ha fått sitt namn från det danska namnet kilde. Andra förklaringar finns. Åmots offerkälla, där den gamla riksgränsen gick, är belägen strax nedanför sammanflödet.
Några stenar vid sammanflödet markerar ett uråldrigt vadställe, som förbinder en gammal väg västerut förbi det stora röset. Vägen gick över Nädhult, Kollabo, Maås, Mjöhult, Fagerhult, Hylte och Ivås och vidare till Kvibille. Österut gick den mot Småland. Åmot har alltså i forna tider varit en riktig vägknut i fyra riktningar med två synliga vadställen. Vägsträckningen kan ännu spåras och följas i sin ursprungliga riktning. Talrika tecken tyder enligt författaren på en koncentrerad bebyggelse runt Kinnaredsdalen.
Omkring en kilometer i alla riktningar är eller har varit upptaget av gravrösen eller odlingsrösen blandade om varandra. I vilket fall som helst är det spår av människan. Jordfynd av olika slag, flintskärvor, både bearbetade och obearbetade, pilspetsar och redskap av sten och flinta har man funnit. Ständigt gör man nya upptäckter.
På Tovareds gärde har funnits en ståtlig stensättning. Hundra år tidigare var den enligt texten intakt. Nu var bara den största stenen kvar på sin plats. Av de övriga hade en spårats som tak i en källare och en annan som däck i en vägtrumma. Stenarna hade tagits tillvara, och ytterligare två eller möjligen tre hade identifierats liggande i åkerkanten. På sin ursprungliga plats var de ett hinder vid åkerbruket och när den vidskepliga fruktan att röra sådana minnesmärken avtog offrades de utan hänsyn. En omsvängning hade senare ägt rum till det bättre.
Det fanns utsikter att bautastenarna kunde komma på sin plats igen. Med sakkunnig hjälp kanske slutsatser kunde dras om hur de varit placerade. Nordvästra hörnet av Kinnaredsdalen, det så kallade Tovareds gärde, hade sannolikt varit ett boplatscentrum enligt författarens resonemang. Där hade observerats något slags eldstad, med spår av kol och förbrända stenar. Det kunde vara rester efter en brandgrav eller boplats. Tidigare hade vid odling påträffats små kolbottnar och flintavslag koncentrerade till en bestämd plats.
Publicerad 30 september 2026
Hjälp oss lösa mysteriet
Känner du igen något? Ditt tips granskas av redaktionen innan något ändras.