Anders och Ursula fann sin drömgård i Lidhult

Vi Kinnaredsbor är alltid glada när människor flyttar till vår glesbefolkade trakt. Anders Enström och Ursula Jekell har inte bara flyttat hit, utan bidrar också med optimism och glädje i byns olika arrangemang. Här får vi lära känna dem lite mer.

Anders flyttade hit först, så första frågan lyder: Varför till Kinnared?

Anders: – Ursula och jag hade en gård i Tierp i tolv år, som vi höll på att renovera i flera år. Sedan gled vi isär, men vi samarbetade ändå med att hitta en ny gård och vi hittade den här gården på nätet och jag bestämde mig för att köpa den.

Gården hade det jag var ute efter; utrymmet som fanns i ladorna och att det ligger högt och fint med vackra omgivningar, med fårhagar runt omkring. Dessutom spelade priset sin roll.

Ursula: – Ja, utgångspriset var inte så högt, men det var mitt under coronan då många ville flytta ut på landet, så det sköt i höjden, men det var ändå inom ramarna. Det var ju väldigt speciella tider och även vi fick bra betalt för vår gård i Tierp, så det hängde ju ihop.

Vart flyttade du då, Ursula?

Ursula: – Ja, jag visste först inte var jag ville bo. Stockholm, där jag bott tidigare, var för dyrt. Då tänkte jag på Båstad, där jag också bott tidigare, eftersom jag hade min fosterfarmor där och pappa ärvde hennes hus. Så jag hade hemkänsla för staden och trivdes bra där. Så jag kontaktade ”Båstad Hem” och fick en liten etta där till att börja med och bytte upp mig så småningom.

Det var jättetrevligt, men vi höll kontakt hela tiden och längtade ändå efter varandra, så den separationen var inte precis huggen i sten. Vi hälsade på varandra rätt ofta, det var ju inte så långt emellan. Jag var här rätt mycket och hjälpte till att göra fint och kände mig väldigt delaktig. Jag tycker sånt är kul, att inreda och fixa.

Det här med Halland kan jag ju berätta att jag hade koppling hit, då min fosterfarmor föddes och bodde i Öströö säteri utanför Tvååker innan hon flyttade till Båstad. Det gav mig en känsla för Halland, plus att min första make hade vänner i närheten av Tvååker. Där var vi en hel del. Vi tältade i bokskogarna och fiskade i sjöar och så där, så jag hade en fin känsla för Halland. Så när det här stället dök upp tyckte vi det var en pärla och vågade satsa här. Det är ju också lite söderut, vilket är skönt.

Det låter inte som om ni var ifrån varandra särskilt länge?

Ursula: – Nej, det var lite hit och dit under några år. Jag flyttade fram och tillbaka, jag är en orolig själ och det tog lite tid att komma över det som skavde. Men vi hade ju varit ihop väldigt länge och hade liksom växt ihop. Det är ju också skönt att känna en person väl och slippa börja på ny kula. Vi kan ju berätta att när vi träffades blev det en väldig passion, det gick inte att vara utan varandra! Vi passade så bra ihop, så vi har ju också många fina minnen gemensamt.

Varför var det viktigt med ladorna?

Anders: – Jag ville ha olika utrymmen till snickerier och förråd. Jag hade en hel del med mig från Tierp, som kräver plats.

Ursula: – Det var en gammal orörd gård, den vi köpte i Tierp. Vi köpte den för att vi tyckte om utmaningen att renovera helt byggnadsvårdsmässigt. Det blev fantastiskt fint, både stilmässigt och allting. Så det var tufft att lämna, men vi hade ju ändå grundligt lärt oss teknikerna för att renovera byggnadsvårdsmässigt. Det är nog ett sånt jobb man bara gör en gång. Det innebar ju väldigt mycket jobb. Anders jobbade fulltid på Atlas och han blev fullständigt utmattad så småningom.

Här har vi lämnat så mycket som möjligt, vi känner oss pietetsfulla inför det här gamla, vi uppskattar och till och med vördar det.

Var det Atlas Copco? Vad gör de där?

Anders: – De tillverkar luftdrivna verktyg till bil- och flygindustrin. Sen har de en andra sektion för gruvmaskiner och så där. De har ju industri i bortåt 200 olika länder. Jag trivdes bra där, men det blev lite väl mycket att samtidigt renovera en gård från grunden.

Jag har byggt olika saker i hela mitt liv, började så smått redan som sjuåring. Sedan gick jag treårig skogsbruksutbildning i Nyköping. I Tierp började jag med att köra motorsågen i väggen och byta ut gamla timmerstockar mot nya specialbeställda sådana. Vi lyfte huset med domkraft och bytte ut bottensyllar och på den vägen var det, tills det var helt renoverat i sin ursprungliga stil, med kakelugnar och vedspis och allt.

Ursula: – Jag drev egna projekt, men jag hade ju inte kniven på strupen på samma sätt som Anders. Vi hade lite olika inställning till byggnadsprojektet. Jag tyckte det var väldigt kul, men Anders tyckte det blev väl jobbigt. Det fanns ju alltid något att göra; hela huset skulle gås igenom och lador och allting.

Det krävs att man är två helt samkörda entusiaster och att man har väldigt god ekonomi också, vi fick ju trolla med knäna emellanåt. Jag jobbade extra med olika projekt då. Jag var tidigare dansare på operan, men slutade i den vevan jag träffade Anders och hade sedan tjänstepension, så den fanns ju i botten.

Varför slutade du dansa?

Ursula: – Det gör man vid en viss ålder. Operan i Stockholm är ju en statlig institution och på den tiden slutade man vid 44. Jag jobbade dock lite längre med en del extrauppdrag. Nu är reglerna ändrade, man har tagit bort tjänstepensionen, för staten ska ju spara in på saker, men jag fick den i alla fall.

Men det är lite knepigt att hitta något nytt att jobba med. Man börjar ju så tidigt att dansa, så man är ganska sliten och trött vid det laget. Jag började på operans balettelevskola när jag var nio år och sedan var det varje dag, också lördag. Under hela elevtiden var det utgallring två gånger om året. Det var innan Robinsons tid och på den tiden var en sån procedur väldigt utmanande. Jag bodde i Sollentuna, så det var att åka buss efter skolan till Norra Bantorget och sen promenera och ha bråttom till operan innan två timmars hård träning och sen blev jag hämtad av pappa eller mamma. Så det var tröttsamt redan då.

Efter nian blev jag betald elev i två år, men vid 18 år blev jag fast anställd i balettkompaniet. Så småningom blev jag utvald till solist. Man kan vara kårdansare, solist eller premiärdansare. Ibland gjorde vi inslag i olika operor, där vi också sjöng.

Därför är man rätt sliten efter över 20 års hårt arbete och det kan vara riktigt tufft att börja jobba hårt igen med något helt annat och hålla på fram till allmän pensionsålder.

Ursula visar ett kollage av bilder från hennes tid som balettdansös och jag förvånas än en gång över vad den mänskliga kroppen kan åstadkomma!

Anders, var du intresserad av balett innan du mötte Ursula?

Anders: – Nej, det var jag väl inte, men jag gick faktiskt en kurs i Stockholm om tre terminer i irländsk stepp i samband med ”Lord of the Dance” och det var kul!

Ursula: – Du var ju som klippt och skuren för det! Ja, Anders och jag har ganska olika bakgrund. Medan Anders växte upp i en arbetarfamilj är jag mer från medelklassen, pappa var läkare och mamma lärare, så vi har fått ta del av varandras kultur. Det har ju också varit lite av en utmaning emellanåt.

Är ni båda från Stockholm?

Anders: – Ja, Ursula är från Sollentuna, norr om stan och jag från Haninge, på den södra sidan.

Vad jobbar du med nu?

Anders: – Jag är sjukskriven nu. Först var det utmattning, sedan blev det problem med hjärtat, både flimmer och hjärtsvikt. Så jag orkar inte lika mycket längre, utan måste ta det lugnt. Men jag får bra mediciner, vi får se hur det blir sen. Jag har haft flera olika yrken under mitt arbetsliv, till exempel markarbetare, trädgårdsmästare, expeditör på olika företag och så har jag arbetat mycket med metall. Numera anses det ju positivt att ha bred arbetslivserfarenhet att falla tillbaka på.

Det är kul att jobba med händerna, både metall och trä. Det vore roligt att starta upp en smedja. Jag har tagit tillvara en hel del järnskrot som skulle passa utmärkt till smide.

Har ni hunnit med något samhällsengagemang här i trakten ännu?

Anders: – Ja, det är väl mest att vi är med i hembygdsföreningen i Kinnared. Vi har varit med på varje midsommarfirande sen vi kom hit. Där träffade vi Evy och Kerstin Carlsson och Sören var ju där. Honom har vi haft kontakt med via bilen. Så vi lärde ju känna några som var engagerade i det här och då gick vi också med.

Sedan jobbar jag aktivt med bevarandet och underhållandet av landsbygden. Det jobbar vi ju med här på gården också. Vi har gått en del kurser också, till exempel på Skansen om fönsterrenovering och renovering av gjutjärnsspisar. Sen är jag också intresserad av gamla verktyg och redskap och har samlat på mig en del.

Naturträdgård anläggs

Ursula: – Anders har också anlagt en liten naturträdgård här bakom ladan och så har han byggt ett litet trähus och ett vindskydd. Vi tänker att framöver kan vi ordna promenader och där kan vi till exempel placera en träskulptur av en dam, som Anders gjort.

– Nja, den är lite ekivok, infogar Anders, varpå jag upplyser om att mitt intryck av bygdens folk är att de uppvisar ett väldigt öppet sinnelag.

Då visar Anders sitt konstverk, där han tillvaratagit träets egna former då han snidat fram kroppen och jag blir imponerad. Men Anders vill bygga vidare på den, trots Ursulas protester. Hon tycker den är bra som den är.

Vad är bra eller sämre med bygden?

Ursula: – Ja, man hoppas ju att tåget ska vara kvar och affären och restaurangen och den fina tyg- och garnbutiken. Sånt betyder enormt mycket för själva atmosfären, känslan att det är en bygd där människor lever och bor. Vi handlar rätt mycket i affären och tygbutiken. Och så skolan förstås, och sen så har vi ju teatern också! Evy har frågat om vi vill vara med i en kör, men jag väntar än så länge med sådana åtaganden eftersom jag nog vill resa lite mer. Det kanske kommer så småningom.

Det hoppas vi på, för kreativa människor är alltid en tillgång! Men i vilket fall är paret mycket välkomna och vi hoppas att de fortsätter att trivas här i Kinnaredstrakten.