Bondeminnen

Bondeminnen

Anteckningar från studiecirkelkvällen 1991-03-05

Första kvällen blev det talat om lite av varje om utvecklingen på landsbygden.

Vi konstaterade att ingen generation kan ha varit med om så stora förändringar i livsföringen som vår. Inte minst har detta gällt kvinnorna.

Elektriciteten var nog den mest genomgripande förändringen.

Många mindes hur högtidligt det var, när strömmen kom till byarna Kollabo, Maås och Björsjö julaftonen 1924.

I Kinnareds samhälle tror man att det fanns ström redan 1917. Frans Möller byggde det första lilla kraftverket 1917. Samtidigt byggdes också ett kraftverk i Tovared. Strömmen härifrån räckte till Tovared och Kyrkebo. Man fick ström 4 timmar varje kväll.

Damshult hade ström 1918-19. [Årtalet är delvis överstruket i originalet.] Det var mjölnare K. P. Andersson som byggt ett litet kraftverk.

1922 byggde Hjalmar Arvidsson ett större kraftverk, byggde ut ledningar och så småningom var större delen av Kinnared elektrifierat. Pålsbo fick el 1939.

Gustaf Svensson berättade, att han var med när kraftledningarna byggdes. Många saker körde han ut med cykel till elektrikerna. Man minns också att 1924 fick man inte ha starkare lampor än 15 eller 25 watt. Dessa lampor kostade då 90 öre, ett jämförelsevis högt pris. Motorkraften kom långt senare, 1940 till Maås och 1943 till Berg.

RADION var en annan nymodighet. Från 1924 minns man kristallmottagaren. Om man nöjde sig med en del av hörluren, så kunde två lyssna samtidigt. 1928 började radion med högtalare komma.

Tröskningen är en syssla som genomgått stora förändringar. De äldsta har varit med och ”plejlatröskat”. Detta höll man på med rätt länge på de ställen som hade halmtak. Halmen för taktäckning kunde inte maskintröskas. På flera gårdar hade man ett litet stiftverk som drogs för hand. Någon gång i slutet av 1920-talet bildades en tröskverksförening och ett större tröskverk och en råoljemotor inköptes. Gustav Carlsson, Kyrkebol, följde tröskan från gård till gård.

Så småningom kom elmotorn. Karl Andersson i Eskeryd hade en fotogenmotor.

Noteringar från Bondeminnen 1991-03-21

S. R. Larsson hade med sig några gamla saker, bl.a. glödlampor och ölflaskor.

Inga Carlsson läste upp ett stycke som Agne Rydberg skrivit.

Hästar och stutar

Hästar, en eller flera, fanns tydligen tidigt på de flesta gårdarna. 1916 hade Kinnareds Gård tre par hästar. Greta Larssons far Adolf var fördräng på gården vid den tiden.

Herman i Ballabo körde med kor till 1930. Gustav Svenssons far Alfred Svensson i Ballabo körde med ko och häst i par i 5-6 år, c:a 1929-35. Anna Ekeroth körde med kor så länge hon orkade sköta sin jord till c:a [årtalet delvis överstruket, sannolikt omkring 1950].

Gustav Carlsson kom som arrendator till Kyrkebol 1927-28. Han hade traktens största häst, en ardenner vid namn Kille. Han fick många gånger rycka ut som bilbärgare. Vägarna var ju dåliga på den tiden och i tjällossningen var det ofta bilar körde fast. Kille var en mycket lugn stark häst som segdrog och därför klarade många uppgifter utan att rycka sönder verktyg och kättingar.

En gång drog han ut en mycket stor stock ur skogen. Den lär ha varit 20 alnar x 20 tum och huggen av Gunnar i Rävsbo. En annan stock, 14 alnar 20 tum, högg Johan i Tovared. Dessa specialbeställda stockar användes till [handskrivet tillägg, osäker läsning: ”skeppsvarv i Danmark”].

På 1940-talet började traktorerna göra sitt intåg. Den första lär ha varit en Fordson med järnhjul. [Ett handskrivet tillägg ovanför raden är svårläst.] 1947 hade Nore Green på Friaborg en Ferguson, likaså Gustav Svensson 1957. Ry 1955.

Någon gång 1951-52 startade Bröderna Rydberg i Åmot en maskinstation som de drev i c:a 10 år. Med maskinstationen kom skördetröskan. C:a 100 säckar säd kunde man få bära upp på sädesmagasinet en skördedag.

1942 köpte Maås by en egen tröska. Den kostade då kr. 2.000:-. De tog ett maskinlån med 5 års amortering. Det ser ut som en bagatell för oss, men Ejnar Johansson berättar att man var mycket tveksam innan man bestämde sig för en så stor investering.

För tröskan betalade man sedan 3:- kr i timmen och hade man även press var taxan kr. 4:50. Ett par blåbyxor kostade kr. 7:- 1932.

Barnarbete. På 30-talet var det vanligt att skolbarnen fick hjälpa till med potatisplockningen. Man började vid 8-tiden och slutade när det blev mörkt. För detta hade man kr. 1:50.

Stärkelse tillverkades hemma.

Alice Johansson, Maås, berättade att i hennes ungdom på 1920-30-talet fanns det 20-25 ungdomar i hennes by. Det var både arbete och glädje. Alla fick ta ansvar och visste att de behövdes.

Mejerihanteringen är också något som förändrats genom tiderna. På Kinnareds Gård fanns ett mejeri. Frun på Kinnareds Gård var en mycket barsk kvinna. Fina på Braslyckan var piga på gården. Mejerskan ville en gång ha Fina med till dans på Friaborg. Det var otänkbart att Fina skulle få gå på dans. Mejerskan hade dock Fina att lägga något i sängen, så att det såg ut som om hon låg och sov. Så gjorde Fina. Men frun gick tydligen en extra nattrond och upptäckte Finas tilltag. Det blev avsked på grått papper för Fina.

Extraarbete. Man gick långa vägar för att få ett extra arbete.

Det är känt att Johan i Maås gick till Fladje för att tröska, c:a 1905. Johan och Edvard i Maås har lagt grundstenarna till Kinnareds Gårds ladugård. De var också med när bron vid Gården byggdes, den s.k. Askekoksbron. Detta var 1921. Johan i Tovared högg in årtalet.

Telefonen kom till Kinnared 1925. Såpkokare Anderssons fru Sofia var första telefonföreståndaren. Tel. nr 1 hade Fabriken Staren och nr 2 Affären och nr 3 Banken.

Marknad i Kinnared infördes tydligen av Sven Larsson på Kinnareds Gård. Senare flyttades marknaden, eller Kinnareds möte, som den kallades, till vägskälet vid Nygård. Där såldes både kor, grisar och hästar. Värnamo-Karlsson var en känd knalle på mötet. Han sålde diverse borstar, plåtburkar o.dyl. Karamellstånd var naturligtvis ett inslag. Dhlin [namnet bör sakgranskas] hette en som sålde halsband och div. krimskrams.

Dansbanor har det funnits på flera ställen, bl.a. vid Holmedal. Kinnared har haft mycket livfulla J.U.F.-avdelningar. 1925 byggde de en dansbana där Kinnareds sågen nu ligger. Gustaf Svensson var med och byggde. Hugo Claesson och Gideon Zetterlund gick som ordningsvakter vid festkvällarna.

Olof Mattsson på fabriken Staren lät för egna medel bygga en samlingslokal vid fabriken. Där ordnades danser, spelades teater och bio. Tyvärr brann denna lokal ner den stränga vintern 1940. Det var under pågående bioföreställning som elden bröt ut. Filmen som visades var Komedin om oss människor. Ragnar Persson skulle smita in på filmen i pausen och såg då att det brann. Han öppnade dörren och ropade: ”Det brinner”. Alla kunde komma ut oskadda. Thorsten Möller var chef för Kinnareds Frivilliga Brandkår vid den tiden. På grund av den mycket stränga kylan var ån nästan bottenfrusen, så släckningsarbetet blev mycket svårt. Staren brann ner till grunden.

Gustav Svensson berättade att han var med och byggde bänkarna i Staren. För detta hade han kr. 4:- om dan.

Nykterhetsorganisationen Segerviss NTO byggde ”Ordenshuset” på 1930-talet. Tidigare höll de till i Björklunds stuga i Åmot.

J.U.F.:s första fana invigdes 1939. Den förvarades i Staren och blev lågornas rov.