Byavandring år 2006 var den 10 juni

Byavandringen år 2006 var den 10 juni med samling vid ICA-affären i Kinnared kl. 09.00.

===== sida 1 =====

Målet för vandringen var att besöka platserna för Kinnareds äldsta industri-etableringar. Och dessa var vid vattenfall, för denna kraft var den allra äldsta.

Det första sådant som besöktes var nedre fallet i Västerån, som omnämndes redan 1750-talet som såg och mjölkvarn tillhörigt Stora Kinnared.

Enligt Josua Andersson i Åmot, vår kände hembygds- och historieforskare, står omnämnt i gamla skrifter om att såg- och mjölkvarnen vid Västerån var ånyo uppbyggd och skulle skattläggas vid 1780-talet. Det var änkan Brandberg, dotter-dotter till tidigare ägaren av Brännö Säteri, som nu var ägare till såg- och mjölkvarnen. Skattläggningsmännen var en lagman fr. Halmstad och tvenne tings- el. nämndemän, som förhörde sig om tillgång på skog och sågråvara, och sådan fanns ej i trakten. Endast omogen furuskog, vilket medförde att sågtimmer fick fraktas långa vägar. Skattläggningen blev därför mycket låg.

Alldeles i slutet av 1800-talet kom Frans Möller till Kinnared som mjölnare, efter att ha varit vid Bossgårds kvarn i Torup. Enligt Daniel Svensson i Kyrkebol så kom Möller fr. släkten Magnusson, där pappan var mjölnare vid Stixareds kvarn. Då Möller kom till Kinnared var det bröderna Johan och Karl Andersson som var arrendatorer på Stora Kinnared. S. M. Mårtensson, som köpt gården av Davidsson, hade gått i konkurs och så blev det bröderna Andersson som tog vid som arrendatorer. Men beroende av ägarbyte flyttade dessa till Flädje gård, nedanför Halmstad. Olof Mattsson hade kommit till gården som inspektor och bokhållare och flyttade med till Flädje några år, men kom tillbaka till Kinnared 1903.

===== sida 2 =====

Frans Möller köpte år 1913 såväl övre som nedre fallet med bortköpning av dåvarande ägaren Andersson fr. Kisa. Möllers valskvarn hade stor betydelse för bygden vida omkring, och jag som skriver om detta kommer ihåg hur bönderna med häst och vagn lastad med säckar av säd kom körande till kvarnen för att få malet. Vintertid så var det med släde, oftast man transporterade ned.

Han anskaffade en generator till sin turbindrift och byggde ledning ned till Kinnared utmed järnvägen, så att vid 1918-talet kunde Kinnared få belysningsström. Däremot lades sågverksverksamheten ned. Möller sålde så 1914 det övre fallet till Hjalmar Arvidsson fr. Kihult. Dennes fader Emil hade ett litet sågverk vid vattendraget mellan Kihult och Hesterhult. Om Hjalmar Arvidsson och hans verksamhet ska vi strax återkomma till då detta var föremålet för vårt nästa av dagens besök.

Frans Möller, som varit en omtyckt personlighet och varit med om mycket i sin tid, bl.a. brann den gamla sågmästare-bostaden ned och Möller fick uppföra en ny åt sig och familjen.

Då Möller dog, tog sönerna Manne och Torsten över kvarnrörelsen och drev denna en lång tid. Men förhållandena i många avseenden blev annorlunda, bl.a. minskade böndernas antal i Kinnared med omnejd varför kvarnrörelsen lades ned. Vattenfall med rättighet för utnyttjande och kvarnrörelsen övertogs av Västbo Kraft A-B, men dessa vidtog ej uppbyggnad av en kraftstation vid fallet, som var tänkt.

Då vi kom upp till platsen för gamla kvarnen, fanns ingen byggnad som påminde om att här varit en kvarnrörelse av betydelse. Flera av oss på byavandringen kommer ihåg kvarnbyggnaden med hissanordningen för att fira upp säckarna med säd som bönderna kom med upp till 3:dje våning.

===== sida 3 =====

I dag är mycket förändrat vid det gamla fallet i Västerån, som fordom var platsen för en förhållandevis betydande industri.

Det var en ingenjör Hårdestam fr. Malmö, som övertagit mark-, vatten- och fallrättighet av det kraftbolag som var ägare. Denne har byggt upp fallet med en kraftstation, som producerar över 300 KW. För att erhålla denna produktion, utökade han fallets kapacitet med en fördjupad utloppskanal, som är betydande. Hårdestam påbörjade förvärvet tidigt och före vår försäljning av sågverket 1990, och senare försäljning av gården med skogsmark i anslutning till dammen. Denne hade gått grundligt tillväga och fått veta att vi på Kinnareds Gård var ägare till vissa smärre strandremsor vid dammen. Han tog kontakt med oss och talade om sina planer och därför begärde han skriftligt medgivande fr. oss, och denna påteckning har jag gjort en gång. Hårdestam, en sympatisk person, som jag träffat några gånger, har också ett kort på honom, taget vid intaget till kraftstationen. Han sålde allt till en anställd vid Ringhalls kärnkraftverk. Hårdestam är död sedan flera år tillbaka.

När vi nu redogjort för det som historiskt kallades ”såg- och mjölkvarnen” vid nedre fallet i Västerån, så fortsatte vår vandring till det ”övre fallet”. Tidigare har omnämnts att även detta övertogs av Frans Möller år 1913, och att denne sålde detta till Hjalmar Arvidsson 1914. Enligt äldre skrifter så var det någon av ätten Kuylenstierna, som anlade övre fallet i Västerån. Dessa var ägare till gården ”Stora Kinnared” under första hälften av 1800-talet. Efter detta kom Samuel Davidsson till gården och då hyrde han ut övre fallet till 5 personer, och där det var drift vid såg och med blandat resultat, men verksamheten nedlades. Då Hjalmar Arvidsson övertog fallet, började han …

===== sida 4 =====

… försågning av timmer strax nedanför det som sedan blev en kraftstation, år 1922. Arvidsson fick av Sven Larsson på Kinnareds gård tillstånd att draga en högspänningsledning genom skogsskiftet ovanför kraftstationen och vidare genom Pålsbo marker till mark som kallades ”Hagernä” [osäker läsning] och så fram till en transformatorstation vid åbron över Västerån. Så blev det vattenkraft till Kinnared redan 1923, vilket var mycket tidigt för en liten ort som Kinnared. Sven Larsson köpte Kinnareds Gård och flyttade hit 14 mars 1917, med modern Anna Britta, systern Ida och de båda sönerna Erik och Sigurd.

Men Arvidsson drabbades år 1933 av en stor eldsvåda som förstörde hela anläggningen. Återuppbyggnadsarbetet vidtog omedelbart och den nya kraftstationen uppfördes i betong. Denna försåg Kinnared samt sex olika kommuner i Småland och Halland med elektrisk kraft, vid en tid. Snickerifabriken i tre våningar uppfördes helt i trä och var en stor imponerande byggnad. Snickerifabriken utarrenderades och här var stor verksamhet, men så brann denna stora byggnad ned helt och har ej återuppförts. Sågverk med hyvleri klarade sig från att antändas och här är det nu äldste sonen Arvid som fortfarande legosågar och hyvlar. Den mycket stora branden av snickerifabriken var nog 1951.

Då man tänker på såväl Frans Möllers som Hjalmar Arvidssons gärningar i äldre tid, så bör man ge dessa två en tacksamhetens tanke för deras banbrytande arbete, tidigt ordna drägliga förhållanden med belysningsström och ström till motorer för folket i Kinnared med omnejd.

===== sida 5 =====

Ett stycke från den stora snickerifabriken, som brann ned för mer än 50 år sedan, finnes än idag sågverk och hyvleribyggnad, och här är det som nämnts tidigare äldste sonen Arvid som driver verksamheten vidare. Arvid och makan Gunvor har byggt sig ett nytt hem på platsen för det tidigare bostadshuset på sågen, som man sade förr, men här finnes ytterligare 2 bostadshus. I det mindre bor Arvids yngre broder Lars Göran, vilken nu är pensionär efter att ha varit maskinchef på stora fartyg, som trafikerat världshaven. Lars Göran kom redan vid 16 års ålder till sjömansyrket år 1920 ombord på ett fartyg i Halmstads hamn.

Både kraftstationen så såldes även den till Västbo Kraft A-B. Men inte heller här utnyttjades fallet för att bygga ut kraftstationen. Det gjorde istället Ing. Hårdestam, samme man, som byggde upp fallet vid f.d. Möllers kvarn. Även detta såldes till samme person som övertog kraftstationen vid nedre fallet. Kraftstationen vid övre fallet producerar c:a 100 KW.

Men innan vi nu lämnar skrivningen om den f.d. Hjalmar Arvidssons industri, som en gång i tiden var den största i själva Kinnared, så kan det vara på sin plats att tala om att det var Hjalmar Arvidsson, som tillsammans med Hans Svensson i Nädhult och Filip Nilsson i Kinnared gick in och köpte den nedlagda fabriken Malmö Ylle- och Trikå i Brännögård år 1934. Denna fabrik var den ojämförligt största arbetsplatsen i dessa trakter. Det var inte bara fabriken, som ingick i köpet, utan 20-talet bostäder, ett skogsskifte på 20-talet har, några torp, och dessutom troligen Brännö Säteri. För Hans Svensson, Hjalmar Arvidsson och Filip Nilsson var detta ett mycket djärvt tilltag och ingen av dem var speciellt förmögen. De förklarade att det var för att rädda arbetsförhållandena i bygden, som var anledningen.

===== sida 6 =====

Det var år 1934, som köpet i Brännögård gjordes, och under mycket svåra förhållanden i världen. Börskraschen i Amerika var 1929, och Kreuger-kraschen, som berörde Sverige oerhört mycket, var i febr. 1932. Och för dessa tre var det nu synnerligen angeläget hitta en köpare snarast.

Av en lycklig slump visade det sig att en köpare uppenbarade sig ganska så snart. Kooperativa Förbundets chef Albin Johansson hade kommit underfund med att det blivit mycket viktigt med kartonger att ha till att lägga varor i.

I Göteborg fanns Oscar Isacssons Boktryckeri med sönerna Folke och Viggo. Albin Johansson kände Folke Isacsson och tog kontakt med honom och talade om att det fanns en stor fabrikslokal till salu i Brännögård och de åkte dit för att se på denna. De blev mycket imponerade och förutom själva fabriken så omfattade affären ett 20-tal bostadshus, 2 affärer, ett skogsskifte på 20-talet hektar, några små torp och ett vattenfall. Det blev köp för 175.000:- kr. 50% av köpesumman deltog Kooperativa Förbundet med. Så började det med Isacssons Well A-B.

Brännö Säteri som funnits sedan början av 1700-talet såldes sedan till godsägare Stenmark, som varit förvaltare uppe vid Nissafors.

Det är nu inte så många som vet om dessa tre herrars initiativ att gå in och på tämligen osäkra grunder förvärva detta stora fabriks-komplex, och vid en ganska så osäker tidsepok.

Man måste ha stor beundran för Hans Svensson Nädhult, Hjalmar Arvidsson och Filip Nilsson fr. Kinnared för deras rådighet och affärssinne.

===== sida 7 =====

Vi åker nu med våra bilar till den sista platsen för byavandringen år 2006, nämligen till fallet vid Åhylte, med den rörelse som varit där tidigare.

Nu hade det blivit tid för att intaga innehållet i medhavd fikakorg. I trädgården hos Karin Emanuelsson, där hon välvilligt ställt trädgårdsmöbler till förfogande, slog vi oss ned.

Närvarande: John [Åred?] Persson; Harald Strömberg; Britt Marie o Lars Svensson; Stina o Sven Gunnar Andersson; Stig o Harriet Arvidsson; Bengt Svensson; Kerstin Carlsson; Kenneth Johansson; Karin Emanuelsson; Bo och Rune Larsson. 14 st.

Enligt uppgift fr. gamla källor fanns redan i mitten av 1700-talet vid Åhylte utbyggt såg- och mjölkvarn, och drivkraften var som alltid vid äldre tid, vattenkraft från fallet i Västerån. Men vem som vid denna tid anlade detta är inte känt. Landstingsmannen K. J. Emanuelsson var en aktiv man, som även handlade med skog och trävaror, och det är säkerligen en tidig ägare fr. senare delen av 1800-talet. Efter honom kom sonen Alfred in i bilden som ägare, och från tidigt 1900-tal var det troligen han, som styrde och ställde med kvarnrörelse och sågverk. Under senare tid fanns också ett tråddrageri med verksamhet vid Åhylte. Den som i huvudsak verkställde arbetet vid kvarnen och som var sågmästare och dessutom skötte tråddrageriet var Gunnar Ottosson från Sjögärde. Han var hälften-delägare med Alfred Emanuelsson om verksamheten i Åhylte. Men kvarn- och sågverksrörelsen, och även tråddrageri, är nu borta, tog nog slut vid 1970-talet.

Vi ska nu inte glömma tala om Carl Emanuelsson, som kom hem fr. Amerika 1948-50. Han var son till Alfred Emanuelsson och var mycket aktiv då det gällde att utnyttja fallet för kraftstation, och nu är det denna verksamhet som fortsätter i Åhylte. När vi var på platsen var det drift från turbinerna till tre st generatorer, som alstrade 75 KW.

Vi sade nu tack till en av nuvarande ägare i Åhylte, Karin Emanuelsson. Så var denna byavandring över. Avslutningsvis ska sägas att det var förslag från Harald Strömberg, som den blev till.

Rune Larsson.