De gamla berättar om hur det var förr

DE GAMLA BERÄTTAR HUR DET VAR FÖRR.

Åldringarnas antal ökar, hör man så ofta framhållas och i all synnerhet när det gäller den rena landsbygden så är det tyvärr alltför sant. Skulle man försöka räkna procentuellt så blir det bara gamla av alltihop.

Många av dessa gamla som uppnått 80-årsåldern är ganska vitala och har ofta en viss talang att berätta om minnen från sin ungdom och mannaålder som hänt dem själva och andra.

Vi har t.ex. f. smedmästaren Rudolf Sandberg, här i Kinnared född 1876 således 89 år. Det är nu åtskilliga år sedan han upphörde med sitt yrke närmast på grund av genom sjukdom nedsatt synskärpa. Hans smedja har stått kvar med sin utrustning till i höstas. Jag anar hur det kändes för den gamle smeden när hans smedja skulle rivas där hade han upplevat en del av sin värld.

Han har varit tämligen kry förut men i vinter håller han sig inomhus, och det är nog bäst så, när det som oftast är halt och besvärligt att gå ute.

Sandberg var verksam som smed här i Kinnared i närmare 30 år. På den tiden var det gott om smeder här var då i Kinnared en smed till som vi kallade för ”körkesmen” därför att hans smedja var inte långt från kyrkan.

Sandberg var ostridigt den finaste yrkesman vi haft bland alla som varit verksamma häromkring inom smideshanteringen. På ett sätt var det inte så märkvärdigt det var ärftligt. Hans far var smed hans morfar var smed på Susegården men hans farfar var fanjunkare vid ett skåneregemente. Han fick börja lära yrket från början hos sin far som kunde allt vad till en 1800-tals smed ansågs höra till hans yrke, och det var inte lite. Allt vad som behövdes av eggjärn knivar yxor skäror och liar, åkerns redskap och vägens. Byggnadsjärn gångjärn låsar och möbelbeslag, spisredskap bössor allt möjligt och omöjligt som kunde framställas i smedjan vid härden och städet eller skruvstycket.

Sandberg kom till mig en sommardag, det var nog inte förra sommaren det är nog 1 ½ år sedan. Vi satt under gårdsträdet vid mitt trädgårdsbord och han kom igång att berätta om gamla tider.

Sandberg är övertygad att döda kan gå igen. Han såg sin morfader flera gånger gå där vid den gamla smedjan många år efter hans död. Sandberg berättar en underlig upplevelse från sin ungdom. Han var smedgesäll hos en smedmästare som hette Svensson. Dennes far gick under namnet Skäpparpasmen efter en by i Harplinge Skäpparp. Denne brukade utom yrket syssla med åderlåtning och andra mystiska och hemliga ting. Sandberg var anvisad en sovkammare en trappa upp på en vind där som förvarades kistor och andra saker som lämpligen rymdes där.

En kväll hade Sandberg varit ute med ”fruntömmer” som brukligt var och väl fortfarande är, och det hade blivit rätt sent. När han kom hem och gick uppför trappan till sitt sovrum och var på de översta trappstegen hörde han någon komma efter sig och Sandberg som trodde att det var någon som ville ge honom stryk för att han tagit hans flicka ifrån honom, fick brått att komma in och kroka dörren. Men den som kom efter tycktes inte vilja åt honom utan fortsatte utåt vinden och där hördes en knäpp som när man öppnar ett lås, och sedan var och förblev det tyst. Detta upprepades 4–5 gånger exakt på samma sätt.

Sandberg var förskräckt och sade till mäster att han ville flytta för där var inte lugnt i huset, där han sov och talade om vad han hört nattetid. Då berättade mäster att han lovat sin far på dennes dödsbädd att han skulle gräva ned vissa saker som låg i hans kista. Det är syndiga ting och de bör förstöras. Det löftet har jag inte hållit men jag skall gå efter sakerna genast och göra som jag en gång lovat. När de kom upp på vinden och mäster öppnade kistan kände Sandberg igen samma knäpp i låset som han flera gånger förut hört nattetid. Efter detta blev det lugnt i huset och besöken hördes ej mera av.

Vid ett annat tillfälle spökade det också riktigt.

Det var vid hans brors bröllop. Där åts och dracks och spelades kort och där var bråk också. Sent omsider gick vi till vila och jag och en annan ”pöjk” skulle ligga i samma säng. Vi hade bordet bredvid oss som varit spelbord. En ljusstump i en järnstake fick vi så att vi skulle se när vi klädde av oss.

När vi släckte ljuset hörde vi hur korten kastades mot bordet och prasslade alldeles som när spelet varit i full gång. Min kamrat skrek på mig att jag skulle tända ljuset och jag fick äntligen fatt på svavelspetorna och tänt ljuset. Då tystnade ljuden och vi somnade av trötthet så småningom och när vi vaknade var ljuset utbrunnet så väl att där inte fanns ett dugg kvar.

Sandberg sitter en stund tyst och blicken ser drömmande och frånvarande ut. Kanske är det minnen från ungdomens glada dagar med dans på logen i ljumma sommarkvällar, och som en saga du var och försvann.

Josua Andersson