En minnesrik stuga i Kinnared Text

En minnesrik stuga i Kinnared

Den lilla vackra stugan som under en period i Kinnareds historia var vårdhem för socknens gamla.

Stugan har ursprungligen varit lillstuga eller undantagsstuga i Nädhults Storegård innan den flyttades till sin nuvarande plats. Stugan ägdes och beboddes av Kristina Moberg f. Johannesdoter, änka efter Johan Moberg. Makarna hade en son som reste till Amerika och kom ej tillbaka. Mannen Johan Moberg hade varit borta på anläggningsarbeten och tagit sig namnet Moberg efter sin födelseort Maås i Kinnared.

Kristina Johannesdoter var född i Amfrebo, N. Långaryds socken 12/2 1836, i den gård som senare ägdes av Jakob och Johanna, den senare vida känd som jordegumma och kock. Kristinas fader hette Johannes och var kommen från Mårenäs.

Hon tillhörde en släkt med traditioner. Modern uppnådde den höga åldern av 98 år och 90-årsåldern var inget ovanligt i släkten. Härstamningen från västra Småland av gammal stabil bondesläkt säger något.

Så blev Kristina gammal liksom sina förfäder och åldern tog ut sin rätt, hon fick svårighet att reda sig själv. Socknen hade vid detta tillfälle två andra gamla gummor i samma ålder och samma situation, de kunde inte klara sig ensamma i sina stugor länge till. Då beslutade den nybildade fattigvårdsstyrelsen (tillkom 1919), att flytta de båda andra gummorna till Kristinas stuga och anställa sköterska till de tre där. Till sköterska antogs fru Emelia Johansson. Vi har kommit till att det var 1920 som det blev så enligt st. beslut. De båda inflyttade var Susanna Svensdoter och Eva Larsdoter.

Susanna var född i Damshult i Kinnared den 2/4 1839. Föräldrarna hade haft ett ställe där, modern dog väl tidigt, fadern står skriven som änklingen Sven Johansson född 1805 död 1884. Susanna lärer varit mycket vacker som ung sägs det. Detta nämnes i sammanhang när det berättas om det ståtliga bröllopet i Brännegård när Hans Johannesson och Anna Kristina Andersdoter gifte sig och fyra utvalda unga flickor skulle hålla pällen över brudparet under vigseln. Susanna var en av dessa. Ändå blev hon inte gift, kanske var hon lite högfärdig och öppnade inte när kärleken klappade på dörren, väntade att det skulle komma någon bättre och när det ingen kom så blev hon ensam i stugan i Damshult. Hon livnärde sig med vävning bl.a. förkläden och huvuddukar ”klutar” i färggranna mönster, men förtjänsten var mager och hennes extra knäck, att köpa upp ägg och smör till prästgården i Torup för att bespara familjen mellanhandavvinsten på 10 öre pr. kg. blev nog ännu mindre lönande, på sin höjd en kopp kaffe av prästgårdens Maria i köket. Men Susanna kände sig på sätt och vis knuten till prästfamiljen på detta sätt. Susanna fick understöd av kommunen i många år i form av ved och tillskott i penningar i ringa omfattning.

Eva Larsdoters levnadssaga kunde ge stoff till en nutidsroman. Modern var enligt församlingsboken Ingegärd Svensdoter f. 1805 i Torup död 1882. Fadern Lars Arvidsson. Som liten fick hon sin högra hand förstörd genom bränning eller skållning, det sägs på båda sätten. Fadern var arbetsovillig och vad han kunde komma åt gick till brännvin. För att ej svälta ihjäl måste hustrun ut och tigga till sitt livsuppehälle och så fort Eva kunde gå följde hon modern på hennes tiggarfärder som kunde sträcka sig ganska långt. Medan Eva och modern var ute på en långtur blev fadern Lars ihjälslagen under ett supgille tillsammans med en illa känd man ”Kroppen” kallad. Efter vad det berättas blev det ingen polisutredning men det var ganska tydligt hur det gått till. Sådan var Evas barndoms och uppväxtmiljö på Kronoslätt, stugan vid Berg. Modern fattighjon, själv uppfödd på socknens bekostnad, högra handen obrukbar. Som ung lärer hon sett bra ut och det gjorde väl sitt till att hon knöt lösa förbindelser som fick följder med sig, hon hade flera barn. Sina förbindelser utnyttjade hon på ett ganska spekulativt sätt så att hon aldrig led någon nöd. Hon hade födgeni och dit hon behagade att hälsa på gick hon inte ofägnad ifrån. Hennes livsföring efter den tiden sett, ställde henne så långt ned på skalan som möjligt. Detta var hon medveten om, hade vant sig vid och brydde sig föga därom. Hennes barn som kommunen fostrade upp blev bra medborgare och gottgjorde på så sätt vad samhället kostat på dem. Och så blev ”Lass Eva” en av de tre i stugan i Nädhult.

Kristina tyckte inte om att de båda andra ”käringarna” skulle vara i hennes stuga. Susanna gick väl något ann, men Lass Eva det var värre. Nöden har ingen lag, när man blir gammal och inte orkar mera så har man ej heller något att säga till om.

Pastorn i församlingen brukade besöka de gamla i stugan. När han ville läsa för Eva fick han till svar: Jag bryr mig inte om et, läs för Sanna hon tycker om et.

År 1929 lärer varit slutet på åldringsvården i stugan i Nädhult. Den som på ett förtjänstfullt sätt vårdat de gamla råkade ut för olycksfall och kunde ej fortsätta längre. Susanna hade något år tidigare flyttats till Torups ålderdomshem och där dog hon 1927, 88 år gammal. Kristina fick flytta till S. Hestra hemmet och dör 1932, 96 år, och Eva Larsdoter dog sannolikt även där den 28/12 1930, 94 år.

År 1929 var förslag uppe på stämman i Kinnared om bildande av gemensamt fattigvårdssamhälle med Torup, förslaget gick ej igenom. I stället träffades överenskommelse med S. Hestra om rättighet till tre vårdplatser där i Hemmet och denna överenskommelse ägde bestånd till kommunsammanslagningen 1950.

Efter det dessa förenämnda gamla gick ur tiden följde en period då Kinnared blev utan fattiga. Där vårdbehov uppkom kunde den behövande själv betala vårdkostnaden. Sedan har folkpensionen nu nått så långt att den rätt använd ger ekonomisk trygghet åt de gamla och där vårdbehov uppkommer kan samhället nu ge en god vård utan ekonomiska bekymmer för den vårdsökande.

Josua Andersson

[Redaktionell not: Sjuksköterskans efternamn ”Johansson” är handskrivet i originalet. En blå handskriven markering intill årtalet 1920 är svårtolkad.]