En rundtur genom Nädhults by

Fråga 1. En rundtur genom Nädhults by.

Den kan med utgångsläge lämpligen företagas från vägen Kinnared-Torup vid fornminnesskylten via bronsåldersröset där ett första uppehåll göres med kommentarer över vad som är känt av fornminnets historia, sakkunnigt och traditionellt. Och vidare promenad på den forna allfardsvägen upp till John Axel Perssons där han eventuellt möter upp och orienterar. Därifrån till den gamla ladugården av tidig 1800-tals typ med flera intressanta byggnadsdetaljer. Där är mera att stanna för. De hamlade askarna av hög ålder, märken efter där husen i klunga en gång stod m.m. Efter uppehållet här fortsättning förbi handelsträdgården upp till lägenheten Kronan som en tid var ålderdomshem för tre gummor med var sin särskilda historia, Lass-Eva, Mobergs-Kristina och Susanna i Damshult som här fick en god åldringsvård och uppnådde en hög ålder, de båda förstnämnda över 90 och den senare nära den åldern. Det kan löna sig att köra uppför backen varifrån utsikten är synnerligen vacker, mot Yttergård där som den stora eken finns vars bild pryder omslaget på vår senaste hembygdsbok. Här har också funnits ett torp där skräddaren i Yttergård Anders Jönsson f. 1827 i Torup död 1912 och hans hustru Gustava Knutsdotter f. 1827 död 1903 dotter Josefina i Holm. Han var siste torparen i Nädhult. Här vänder vi och och kör eller går tillbaka till Kronan och tar vägen där till höger till Lillegård och Storegård kyrkohemmanet med sin historia från 1200-talet. Härifrån vägen mot Blackeskee och Brenne men vid ett vägskäl görs halt för att se på trollstenen jättastenen med märken efter jättens fingrar när han kramade den för kastet. Vid Blackeskee är inget direkt att visa såvida inte Gustav Erlandsson möter upp berättar och visar platsfynd som han har i sin ägo. Vi är nu på torupsvägen igen och på hemvägen passerar vi ett nädhultstorp, Bumse löcka, med känd historia men parkeringsplats finns inte här och uppehåll på den starkt trafikerade vägen är mindre lämpligt.

Avslutning.

Fråga 2. Likbärarlag hur gammalt?

Ingår i ämnet, gravskick eller seder och bruk vid begravning. Organisationen var grundad på nödvändigheten att den döde blev begraven och efter kristendomens införande förd till kyrkogården. Då körbara vägar i stor utsträckning saknades var enda sättet att bära den döde till begravningsplatsen. Avstånden till kyrka och kyrkogården var mycket olika och man slog sig samman och bildade ett s.k. liklag. När dödsfall inträffade visste man på förhand vilka som skulle uppbådas för att bevisa den döde den sista tjänsten. Vägsträckan var efter erfarenhet uppdelad i etapper där byte skulle äga rum. Vid dessa rastställen förekom förplägnad som inte var obefogad då som t.ex. från Eskeryd till Långaryd 13 km. det tog flera timmar. Nädhult var sig själv tillräckligt, endast ett byte behövde äga rum och det skedde vid Djupadals lij [osäker läsning]. Var nordsocknen hade sina bytesplatser kanske någon därifrån känner till. Historiska data säger att begravning under första kristna tiden ägde rum i närheten av boplatsen. Man kan därför antaga att bildandet av liklag uppkommit något efter 1000-talet.

--- Sida 2 ---

Fråga 3. Kvarntorpet.

Var fanns detta, vilka bodde där? Platsen är densamma som nuvarande lägenheten Marielund och bebos av Karl Josefsson med familj. Den gamla torpstugan av ryggåstyp låg ganska nära det nuvarande boningshuset. Torpet friköptes och avsöndrades från St. Kinnared omkring 1910. Ägare till gården var då Erik Abrahamsson. Han var varm anhängare av den i uppgång varande egna hem och småbruksmodellen och hans tanke sades vara att stycka hela gården efter dylikt mönster. Flera avstyckningar kom till stånd men hugade spekulanter anmälde sig inte i tillräckligt antal.

Ägare till den nya lägenheten, f.d. Kvarntorp blev Birger Andersson, son till den siste torparen Anders Johan Bengtsson, i dagligt tal, Anders på kvarnstugan. Förmodligen var det Birger som lät riva den gamla skröpliga ryggåsstugan. Utvändigt var den stilfull och vacker men invändigt var den illa underhållen och föga tilltalande. Jag var inne i den någon gång på 1920-talet. Boningshuset som efterträdde torpstugan är väl detsamma som i moderniserat skick finns på lägenheten och hade till byggm. Devey Svensson.

Efter magister J.A. Samuelssons anteckningar ur kyrkobokföringen fanns på torpet i slutet på 1870-talet för omkring 100 år sedan, Anders Johan Karlsson f. 1854 i Gunnarp med hustrun Maria Kristina Andersdotter f. i Kinnared 1850. Barn: Severina Charlotta, f. 1871 i Drängsered och Anna Cornelia f. 1880.

Efterträdare på torpet blev: Anders Johan Bengtsson f. 1848 i Drängsered. h. Johanna Maria Karlsdotter, f. i Kinnared 1850 död 1919. Barn: Alida Beata f. 1875 i Drängsered, Karl Albin f. 1878, Johan Sigfrid f. 1881, Jenny Sofia f. 1884 död 1905, Lars Birger f. 1884.

Fråga 4. Brotorpet.

Senare efter avstyckning Björkedal. Var beläget nära bron och därav fått sitt namn. Där bodde sist Alfred Larsson. Efter honom bodde här ingen och husen stod där utan underhåll tills de störtade samman. Stugan var ingen ryggåsstuga utan av en typ som kom fram på 1880-talet, brädväggar på stolpvirke med sågspånsfyllnad som isolering. På 1880-talet bodde här Johan Anders Karlsson f. 1832 i Kinnared. h. Anna Lena Andersdotter, f. 1832 i Drängsered. Barn: s. Karl Johan f. 1860 i Drängsered, s. Emanuel f. 1862 i Kinnared, s. Johannes f. 1864 i Kinnared, David f. 1870, Alfred f. 1875, d. Johanna Nordina f. 1878 i Kinnared.

Efter dessa bodde här och brukade torpet Lars Johan Persson f. 1841 i Gällared. h. Severina Gustava Karlsdotter f. 1854 i Krogsered. Barn: s. Johan Albin f. 1877, d. Per Alfred f. 1882, s. Karl Adolf f. 1884 s. Johan Edvard f. 1886 s. Ludvig f. 1889, (till Amerika) d. Anna Josefina f. 1892, (till U.S.A.) Almina Kristina f. 1898.

När man i Kyrkobokföringen ser hur stora barnkullarna i allmänhet var på de magra torpen kommer frågan, vad levde dessa människor av? Åkerlapparna var små. Avkastningen från husdjuren med det underhåll som fanns till dem, kunde inte bli stor. Jag ställde frågan en av dem Karl August. Svaret blev: Gårdsäg. ordnade så att vi alla hade arbete och kunde förtjäna något så att vi kunde leva.