Fader vår stenen i Ågårds skog

Fader vår-stenen i Ågårds skog

Ännu finns det kvar några äldre människor i de folkfattiga byarna i Hallands skogsbygd som kan berätta om folkminnen som är på väg att försvinna.

Så var förhållandet med det ovannämnda minnesmärket i Ågårds skog, Torups socken. En äldre kvinna, fru Alma Svensson i Åmot, Kinnared, 81 år, frågade mig vid ett tillfälle helt apropå om jag inte visste om stenen som skall stå Fader vår att läsa på. Att jag blev en smula överraskad av frågan säger sig självt. Jag bad fru Svensson berätta vad hon visste om den märkliga stenen och fick veta följande:

De äldre i Ågård visste alla om den konstiga stenen. En del trodde det var en meteorsten för den var så knottrig, men det var någon som sade att där står Fader vår att läsa. Jag har inte kunnat läsa vad där står, tillägger fru Svensson, som fortsätter med att beklaga att hon inte kan visa oss var den är, det är ett par km dit, borta i skogen vid en gångstig som leder till torpen. ”Bengt Johan i Ågård” brukade tala om stenen som kommit från himlen och tillmätte den stor betydelse. När hans namn nämndes stegrades mitt intresse ytterligare. I förbigående! Denne man, Bengt Johan Bengtsson, var på sin tid något av vetenskapsman för ortsbehov. Han var stjärntydare och hade väl reda på stjärnbilderna. Vintergatan var för honom en astronomisk väderlekskarta efter vilken han gjorde väderprognos för varje månad långt i förväg under vinterhalvåret. Nyårsnyet sade honom om den kommande sommaren blev våt eller torr, om skörden blev god eller svag, o.s.v. De vanligaste sjukdomarna hos folk och fä visste han medel mot, både naturliga och övernaturliga. Att han kunde avläsa stenens tecken eller ge en förklaring till dem är sannolikt till säkert.

Nu återstod att försöka återfinna föremålet för vår iver och jag fick hjälp av fru Svenssons son, Bror Svensson. Vi hade ju skogsstigen att följa och en detaljerad lokalbestämning ur minnet, men det visade sig ändå inte lätt. Vi höll på en god stund och hade nästan uppgivit hoppet då min vägvisare avlägsnade mossan på en sten vid kanten av stigen, och där, ingen tvekan, här var den.

Det var ingen vanlig rullsten av granit, gnejs, kvarts och fältspat, så mycket var klart. Ytan med sina streck kors och tvärs gav en förbryllande illusion av mystiska tecken. Så underligt var det nog inte att människor med lagom fantasi kunde läsa ut någonting här och översätta i text. Men här var det nog naturen som skrivit vad här stod skrivet. För att tolka detta så togs ett prov försiktigt av stenen och sändes till Sveriges Geologiska Undersökning och resultatet härifrån blev följande:

”Provet representerar bergarten plagioklasporfyrit. I densamma uppträda cm-långa lister av fältspatsmineralet plagioklas i en grå finkornig grundmassa, som till stor del utgöres av fältspat och biotitglimmer i mycket små individ ej synliga för blotta ögat.”

Så långt vetenskapen av i dag och vi får anledning att tacka för en gratislektion i ämnet geologi.

Således var det ingen meteorsten som man haft anledning att tro. Stenen är sannolikt en lösdrivare som åkt snålskjuts med inlandsisen, exempelvis från Älvdalen i Dalarna där porfyrit förekommer i större utsträckning. En undersökning av en ovanlig stenart för något år sedan gav i utlåtandet uttryck för antagandet att stenen som det denna gången gällde kommit med inlandsisen från trakten av Omberg.

Stenen som vi här uppehållit oss vid en stund är bara ett av flera orienteringsmärken vid denna urgamla stig. En flat och mycket slät häll går under namnet ”bruapallen”. Vad som ligger bakom detta namn, vem som varit skogsbruden och brudgummen, finns ingen förklaringssägen om. Men man känner på sig att man här möter något ur sagans underbara fängslande värld.

Skogens osynliga väsen och dolda makter lärer utöva sitt inflytande på den som försöker gå denna stig efter det skymningen börjar falla och dagens ljus försvinna. Flera har berättat att de gått vilse och måst övernatta i skogen och icke kunnat hitta rätt förrän solen gått upp. Sådana saker hör i stort sett till gången tid. Visserligen kan människor gå vilse i vår tid både i skogen och på annat sätt, men förklaringen blir inte densamma.

Josua Andersson

[Handskriven notering längst ned på sidan är endast delvis läslig. Den nämner mars 1978 och att någon sökt stenen utan resultat.]