Fornminnen och kulturplatser i Smålands gränsbygd

Fornminnen och kultplatser i Smålands gränsbygd

Man kan ännu säga att trots den vanhävd och förödelse som gått fram över dem så är de ännu talrika. Det är ofta bara det att söka upp dem och identifiera dem. Så gott som varje gammal by har ofta något speciellt eget inom sina råmärken.

För något mer än en vecka sedan träffade jag en bekant, jämnårig med mig, pensionär som jag själv, Bernhard Tillander i Eskeryd. Vi kom att tala om gamla bygdeminnen och han frågade om jag sett Korsehall och Korsekälla. Det hade jag inte och han föreslog då att vi skulle åka och se dessa fornminnen, som finns i Visslebo by där han själv är född och vuxit upp och hans förfäder i flera generationer levat och bott och fått sin utkomst. Han har således de bästa förutsättningar att känna till bygden.

Vi valde en vacker söndagsförmiddag för vår utflykt i vår Herres hage.

Utan större besvär, och med hela byxben vi hade att gå över ett kraftigt taggtrådsstängsel, kom vi till det vackra flyttblocket med angivet namn, Korsehall. Det är omkr. 3 m högt och utan att mäta omkretsen uppskattar jag den till cirka 12 meter. Ena sidan är slät som en tavla och jag sökte förgäves efter något korsmärke som förekommit på en liknande gränssten i Breareds socken med samma namn som denna hallen. Mossa dolde också delvis ytan. Jag ville inte skada den vackra dekor som mossan åstadkom och det är inte sannolikt att det finns någon ristning heller. Värre var att grenar från intillväxande träd och busksly skymde så illa att det var omöjligt att få en riktig bild av det ståtliga blocket. Sagan förmäler att en jätte i Jansberg, f.d. Skärkeryd, ämnat att kasta stenen mot Gryteryds kyrka. Som slunga använde han sitt strumpeband. Men stenen var för tung och strumpebandet gick av, brast, och därför blev inte kastet så långt eller i den riktning som beräknat var.

De flesta nutidsmänniskor ler åt sagan, tycker den är naiv och tänker inte på att det kan ligga något av intresse gömt i den enkla berättelsen. Det första ett s.k. ”jättekast” har att säga oss är att någon särskild föreställning är knuten till stenen. Det kan vara fotavtryck, märken efter jättens fingrar, som man offrat i form av dyrkan till den makt som placerat föremålet där det ligger. En historieskrivare, Emil Svensson, har kommit till den slutsatsen att sagorna om jättar och troll har sitt ursprung från germanernas bittra erfarenhet av Roms väldiga krigsmakt som berodde på att deras gudar, vilka bodde i bergen, gav dem hjälp mot vederlag av offer. Germanerna, våra äldsta förfäder, försökte med samma medel och förde tro och tänkande med sig hit till Norden och på så sätt skulle sagans ursprung få en förklaring. När sedan kristendomen trängde ut de gamla gudar var det helt naturligt att man tänkte sig fiendskap mellan de gamla och den nye guden, och de gamla blev förklarade för troll som ville hämnas på kristendomen och människorna som övergivit dem.

Vårt andra motiv var källan som är alldeles i närheten av klipphällen och har samma namn, Korsekälla. Det är möjligt att både klippan och källan fått sitt namn från det på svenska runstenar förekommande mansnamnet Karse. Källan har sitt läge i kanten av en stor mosse som stått i nära förbindelse med Jansbergssjön och ett par små sjöar vars avlopp genomflyter mossen. Mossen har under någon tidsperiod varit en vassrik sjö med de möjligheter för människor att därifrån hämta livsmedel man kan antaga funnits. En god vattenkälla var alltid en förutsättning för en boplats. Nu är källan så gott som helt överdragen med mossa och vattenväxter. Min följeslagare berättar att när han var ung rensade han källan som vissa tider av torka, då vattentillgången i brunnarna i byn inte räckte till, användes som reserv. Vattentillrinningen var så stark att det var omöjligt att helt ösa källan med hink.

När vi lämnar den minnesrika klipphällen och källan skall vi i fortsättningen se på ett annat fornminne från nordiska sjuårskriget och striderna mellan svenskar och danska strövkårer med brännande och förstörande av gårdar och kyrkor i Västbo. Fornlämningen utgöres av en fältbefästning i form av en grop omkr. 200 m lång vars sida mot Danmark murats upp med sten och jord till ett skyddsvärn. Terrängen framför värnet utgöres av sanka mossar och kärr och har varit mycket svårframkomlig och erbjudit möjligheter till försvar.

Vi är nu för dagen färdiga med Visslebo och vårt program där och jag tackar min ciceron för en trevlig eftermiddag.

Dagen är inte riktigt slut ännu och jag beslutar mig för att åka till Mårenäs och se till Karls källa, offerkällan som en gång var gränsmärke mellan rikena, landskaps- och länsgräns. Närmaste anledningen var en artikel i tdn. Hallandsposten för den 19 juli d.å. om gränsmärkena vid smålandsgränsen där man fick läsa att Karls källa är omöjlig att återfinna. Flera gånger har jag varit vid källan, senast för två år sedan. Inte var det någon svårighet att finna den nu heller. Däremot var skillnaden nu den att förra gången så var källan ren och väl i ordning, nu var den nästan fylld av barr och löv från träden omkring och den sällsynta vattenkrassen som förr växte var försvunnen. Sannolikt är det så att någon förut som varit intresserad för källan rensat och hållit den i ordning. Det är väl någon av de gamla i Mårenäs som gått bort de senaste åren som höll traditionen vid makt.

Det kunde vara nog för denna gången, men kanske det finns en liten plats för ”Trollekull” i Segelsbo. Sagan berättar här att kullen julnatten står på guldpelare och den som har tur kan få skåda in i berget där trollen förvara sina skatter. Men menas inte här midvinternatten då våra hedniska förfäder firade sin midvinterfest. Samma saga förekommer på flera ställen, bl.a. ”Trolleklippan” i Voxtorp och Trolleholmen i Borrebo, Färgaryd, m.fl. Egentligen är dessa platser forntida offerplatser.

Josua Andersson