Fröknarna Ysander

Fröknarna Ysander

[PDF-sida 1]

Det var tre på sin tid högförnäma damer som bodde i Kyrkebol, villa Granliden. Ingen av dem hade varit eller var gift. Deras uppfostran hade väl blivit lagd så, att där ej blev något rum för erotik. Berta Ysander den yngsta av dem, inom parentes, en ståtlig dam hade väl i sin farliga ålder visat symptom, hon tyckte om drängen men faran upptäcktes väl i tid. Som plåster på hjärtesåret fick hon en ridhäst men så blev den för dyr i maten och så gick inte det heller. Hon var kassörska i banken här i Kinnared i flera år. Samtidigt var Axel Gyllenholm stationsinspektor här i Kinnared. Denne var gift och hade fin fru men ryktet gick att Gyllenholm uppvaktade fröken Ysander. En gång hade Stran, stationskarlen, själv osedd, råkat se att stinsen och fr. Ysander kysstes genom postluckan. Man kan ju härom säga, att det var både trä och luft emellan så att det kanske inte var så farligt. Ja därom kan diskuteras.

Stena Gottfrid

Stena Gottfrid mötte jag på min byaväg. Han ville bjuda mig på en pilsner. Jag ville tacka nej med förevändning att det var för kallt att dricka öl. Det är inte kallt säger Gottfrid, det har kroppsvärme jag bär en i var byxficka för att hålla det vid temperatur. Jag lade märke till att han hade en f.d. mycket fin portfölj av äkta svinläder. Den hade han hittat för flera år sedan på banvallen en tidig morgon. Den innehöll då bara en liten smörgås och en flaska läsk, han tänkte då, om det ändå hade varit brännvin i flaskan, då hade det varit likt manna från himlen. Han behöll emellertid portföljen som var alldeles ny då och antog att den av någon anledning skulle försvinna eftersom den tydligen kastats ut från tåget. Stena Gottfrid är inte precis vacker att se på men han har ett bra minne. Han är känslig för löje. Han gick här förbi för att han var rädd att träffa skolbarnen i samhället. Skolbarnen lärer inte vara snälla, det sägs att Karl Svensson inte gärna kör skolbilen själv, det får hans fru göra.

Jag kom in i ett ärende i ett hem i Brännö. Där var äpplen i förstun, äpplen i köket och äpplen i finrummet. Det föranledde mig att fråga om man försökte uppleva paradiset efter man försökt försett sig med sådan massa med äpplen. Saken var den att båda makarna arbetade så att de ej haft tid med äpplena, det fick vara till söndagen. När jag var ung och jordbruket inte alldeles för gammalt så var det lockande för en flicka att bli gift med en industriarbetare. Hon fick ofta en ny villa att bo i och ägna sig åt. När mannen gick till arbetet fick hon åtminstone en tid framöver, en puss på kinden, sedan kunde hon somna om om det var behagligt. Hela dagen låg för henne med väninnor och ibland hemligt manbiträde som blev riktigt populärt en tid i Hyltebruk. Det blev förstås svartsjuka och naturkatastrofer i enstaka fall men inte så att det i stort sett störde idyllen. Det den gamla goda tiden. Nu är det slut med pussar och annat roligt, bara arbete och standardprov för allting.

Jag sitter en dag på tåget mot Halmstad. Mitt emot mig sitter tre damer. De två är mellan 30–40 och den tredje ganska ung sitter och syr monogram på linne. Det är i början på semestern. Jag hör följande samtal. En av de äldre säger:

[Fortsättning på detta samtal saknas i dokumentet.]

En historia om en flicka som hette Anna Charlotta av Josua Andersson

[Redaktionell not: Berättelsen ligger i fel fysisk sidordning i PDF-filen. Nedan återges den i logisk läsordning: PDF-sidorna 3, 2, 4 och 5.]

Flickan hette Anna Charlotta och var född i Kyrkebol i Kinnared 1846. Hennes far och mor dog båda när hon var 4 år och då fick hon flytta till sin moster som hette Bengta och hennes man Samuel i Lillegård, Nädhult. Vi låter flickan själv berätta om sina barna- och uppväxtår hos de snälla fosterföräldrarna.

Det första jag kommer ihåg, när jag var liten, var att Moster Bengta och Morbror Samuel var så snälla mot mig. De var rädda att jag skulle frysa, och därför fick jag ligga i ugnbänken vid spisen, där det alltid var varmt. När det var riktigt kallt, fick jag en skinnfäll ovanpå täcket. Moster stoppade om mig så väl, och det var så lätt att somna, när moster satt vid min säng och sjöng för mig.

När jag vaknat på morgonen fick jag god mat, stekt fläsk och äggröra av kornmjöl. Sedan fick jag hjälpa moster för hon hade så mycket att göra, men ändå hjälpte hon mig att göra dockor. Därför måste jag hjälpa henne igen, det tyckte jag var rättvist.

Jag hade flera dockor. En hette Bengta, alldeles som moster, och det var den vackraste och snällaste. Och så hade jag två till, Märta Katrina och Johanna Kristina. Märta Katrina var så snäll, glad och rolig och det var Johanna Kristina också. En lekkamrat hade jag som hette Johanna Kristina också, och som brukade komma till mig och leka, och för att hon gjorde det, kallade jag dockan likadant.

Moster hade lärt mig att göra dockor själv. Jag väljer ut ett vackert vedträ och så lånar jag ett kläde och en näsklut. Av klädet och vedträt gör jag kroppen och näskluten knyter jag om ansiktet. Med ett kol från spiseln ritar jag ögon, näsa och mun. Och så är dockan färdig.

Moster och pigan spann och vävde mycket. Det skulle bli till kläder åt oss nästa vinter. Morbror spingade lysestickor eller gjorde björkriskvastar. Han visade mig hur jag skulle göra tuppar och hönor av stickor och små nätta korgar, och så gjorde jag kvastar till min stuga.

Morbror läste var kväll för oss i en bok och så läste han ”Fader vår som är i himmelen” utantill. Han lärde mig att läsa ”Gud som haver” och ”Fader vår” utantill. Jag tyckte det var svårt, men snart kunde jag och morbror tyckte jag var duktig.

Ibland om kvällarna fick jag baka ”loakakor” av kornmjöl av ”glövorna” i spiseln. Å, vad det var roligt och sen så gott att äta.

En dag kom en främmande karl. Moster sa att det var ens skräddare. Jag tyckte det var en kostig karl. Han kröp upp på bordet med ben och alltihop. Så fick jag inte göra, men moster sa att så brukade skräddare sitta. Han hette Abraham och bodde i Kollabo, hörde jag. Nu skulle han sy kläder till morbror och en klänning till moster med många veck. Jag skulle också få en ny klänning av ”varken”/halvylle/, och han tog mått av mig också som han gjorde med de andra, med ett snöre som han gjorde knutar på och sen hängde över nacken, för att det inte skulle komma bort. Det blev en vacker klänning och så fick jag en tröja av fårskinn och nya träskor och ni må tro att jag blev fin.

När jag var 7 år fick jag en ABC-bok som kostade 12 skilling/24 öre/ och en cathekes för 16 skilling och en fällekniv och en matatina, ett slabatety/skyddsförkläde/ och ett par nya träskor. Nu skulle jag börja skolan.

Britta i Gässelia hade lärt mig i förväg, så jag skulle kunna litet. Och för detta fick morbror betala en riksdaler/96 öre/.

Vi var flera stycken i skolan, vi satt runt ett stort bord och så var det en skolmästare som lärde oss. Mäster såg så sträng ut att jag var nästan rädd för honom. Ibland fick vi gå ut och leka en stund.

En dag hände något förskräckligt. Vi sprang och lekte och så snubblade jag på en sten så att min träsko gick sönder. Jag grät – vad skulle morbror säga? Träskorna var nästan nya. Men det blev inte så farligt. Jag fick ett par andra i stället. Morbro sa bara: ”Du får frea de däka.” För att de nya träskorna inte skulle gå sönder så [oläsligt] gerade morbror dem med en ståltråd. Vi höll på i sex veckor att läsa. Sen blev det inte mer förrän nästa år. Nästa år vi började fick jag en vacker bok, en biblisk historia som kostade 28 skilling. Morbror tyckte det gick åt så mycket pengar till allt jag skulle ha. Sex alnar väv kostade två riksdaler och 6 skilling. Det skulle vara till lintyg och Lotta i Kinnared fick 24 skilling för att hon sydde dem.

På marknaden köpte morbror ett vackert kläde till mig. Något så vackert hade jag inte haft förut. Till skolan gick jag alltid med träskor. När det var snö var det svårt för det klampade. Därför köpte morbror ett par kängor av Christian i Tovared. De var inte riktigt nya men de var bra i alla fall och så kostade de inte mera än [oläsligt] riksdaler och 16 skilling.

Till julen fick jag både en klänning och en fordrad tröja. På kjolen var det både skoning och band och det gick åt 16 alnar. Nu hade jag både kängor och vackra kläder, så nu kunde jag gå i kyrkan. Det var så roligt med julen. Det var så fint i stugan, bonader på väggarna och på hyllan längst fram i stugan var det fullt med blankt tenn. Runt väggarna var hanklä. På ”stora bord” längst fram i stugan var så mycket gott och ett stort grenljus som fick brinna hela kvällen. På golvet var långhalm och i förstugan hackat enris. Jag hade fått löfte att följa med till ottesången om jag kunde vakna så tidigt.

Moster lovade att väcka mig. Det var kallt och mörkt juldagsmorgonen, men det gjorde ingenting för vi var så många som gick på en gång. Och så hade vi ett tjärbloss som en av karlarna bar på axeln och lyste oss hela vägen till kyrkan. När vi kom fram till kyrkan var där flera som hade bloss, och då lades alla i en hög. Så värmde vi oss alla vid elden, innan vi gick in i kyrkan, för i kyrkan var kallt. Det var så vackert i kyrkan och när orgeln spelade ville jag nästan gråta, så ljuvligt tyckte jag att det var. När ottesången var slut var det gott att röra på sig lite, ty det var inte utan att jag frös lite.

När vi kom tillbaka från kyrkan, var där varmt i stugan, för moster hade varit hemma och sett efter elden. Julljuset brann ännu. Det hade brunnit hela natten. Nu smakade det gott med god mat och sedan sov jag en stund. Dagarna gick så fort. Snart var det slut med den roliga julen och den goda maten. Det var söcken igen och spinnrockarna togs fram.

Jag fick nu lära mig att spinna. Förut hade jag bara kardat, men nu tyckte moster att det var tid för mig att börja så smått på det som inte var så noga med. Till att börja med var det svårt, men efter en tid blev det bättre och då tyckte jag det var roligt att spinna. Det vävdes mycket denna vinter både vadmal och varken, blaggarn och riktigt linne av tågorna.

Dagarna blev längre och när solen sken in genom takfönstret kunde moster säga hur långt vi kommit på det nya året.

Nu fick jag gå till kyrkan varje söndag och jag hade fått en egen psalmbok. Schartaus lilla kathekes köpte morbror till mig, för prästen tyckte den var så nyttig att läsa i.

När jag var 14 år läste jag för prästen. Vi var flera stycken som gick från Kinnared till Torup 2 gånger i veckan hela vintern. I slutet på maj konfirmerades vi och då fick vi ett Nya testamentet i skinnband.

Jag hade fått en ny svart klänning som kostade hela 5 Rd 24 sk, nya kängor och nytt allt jag hade på mig.

Nu var jag bliven stor och moster hade beställt en klädkista till mig som kostade 6 Rd. Den var målad i rött och blågrönt med blommor på framsidan och locket. Där stod också mitt namn på kistan, och där var lås så att jag kunde förvara mina tillhörigheter, när jag nu skulle komma till främmande människor. Det hade talats om att jag nu borde ut och tjäna så fort det blev något bra folk som behövde mig.

Motivet till flickans berättelse är hämtat ur en förmyndarräkning förd med stor noggrannhet av Christian Andersson i Tovared och Samuel Eriksson i Nädhult samt uppgifter av framlidne Johan Nilsson i Nädhult.

[Redaktionell not: Dokumentet är en samlings-PDF med flera fristående texter. Ovanliga ord och dialektuttryck har bevarats. Två belopp/uttryck är markerade som oläsliga i stället för att gissas.]