Hågkomster av dem som levat och varit verksamma i byn

KHF-BER-0025 Hågkomster av dem som levat och varit verksamma i byn

[Första korrektur. Sida 1 kontrollerad mot originalbild. Sida 2 är kraftigt blek och endast delvis läsbar.]

De som levde i byn under 1800-talet och i synnerhet de som var födda i början fick lära sig en annan livsföring än vi som lever nu. Före 1850-talet var arbetstillfällena utanför huvudnäringen mycket små, och med undantag för Stora Kinnared var det inte många som behövde eller hade råd att hålla tjänstefolk.

På höstarna gav sig unga människor till fots till Skåne för att förtjäna föda och en penning på tröskningsarbete. I Kinnareds församlingsbok 1840 läste jag en anteckning: Helena från Åmot attesterad till Skåne. Sannolikt var det hon som gift med maken var bosatt här i Åmot och genomlevde ett liv med hårda prövningar.

Människorna var hänvisade till att leva av vad åkrarna och boskapsskötseln gav. Var årsväxten god så gick den i de flesta fall åt och inget blev över. Blev det missväxt fick man uppehålla livet med vad som stod till buds. Nöden är uppfinningarnas moder och många växter och växtdelar samt frukter kom till användning som inte nu kommer i fråga. Jakt och fiske idkades inte för sport och nöje utan för det tillskott det gav till födan.

Ett urblekt fotografi, illa hanterat och med endast skönjbara bilder av två gamla kvinnor, tog jag vara på. Efter sakkunnig behandling blev bilderna tydligare. Fotot väckte till liv minnet av de båda gamla, som jag väl kommer ihåg sedan barna- och uppväxtåren. Det var "Eljassa Tilda" och "Johans Anna Britta". Matilda var född i Villstad 1844. Hon kom till Åmot när hon blev gift med Elias Johansson. Det berättades att de båda blev bekanta på ett slåtteröl. Matilda var vacker och förförisk och Elias gick utan betänkande i fällan. Han var förut utsedd till måg hos byns rikaste bonde Magnus Andersson, till dennes fosterdotter, och skulle få övertaga den bästa brukningsdelen i byn. Men kärleken är blind, och det blev vackra Matilda i stället.

Det blev inga sötebrödsdagar för de nygifta. Stället som de övertog här i byn var behäftat med undantag och husen var i dåligt skick. Men Matilda var blomster- och odlingsintresserad och planterade blommor i rabatter samt bärande träd och prydnadsträd, så att den skröpliga stugan efter några år var inbäddad i bladgrönska och blommig färgprakt. Det råkade vara det svåra missväxtåret 1868 som Elias och Matilda började sitt livsverk här i byn. Stråsäden blev så kort att den inte kunde bindas i kärvar, utan man fingerplockade ax och vippor med strået, som torkades och hackades samt maldes till mjöl. Matilda var intelligent och initiativrik och utnyttjade sannolikt alla möjligheter till nödbröd och nödfoder.

En besvikelse blev det för Elias när han blev medveten om att hans Tilda hade en pojke före deras äktenskap, som då var sju år. På äldre dagar brukade hon säga: "Jag var rent för ung när jag började med karlar, bara 14 år."

Så kom då 1870-talet med järnvägsbygget och det blev ett nytt liv i byn, arbete och pengar. Elias och "Anna Brittas Johan" fick arbete och tjänade pengar. Tilda höll mat för järnvägare. Hon var skicklig matlagerska och uppskattad och herrarna var inte knussliga med betalningen. Järnvägen blev färdig och slut var den fasen i utvecklingen. Efterdyningar uteblev inte. Dansen och kvällarna var farliga för byns unga flickor. Matilda och Elias fick i äktenskapet två pojkar, August och [fortsättning på sida 2].

[Sida 2]

Den andra sidan är kraftigt blek. Det framgår att berättelsen fortsätter med uppgifter om Matildas och Elias familj, om Johan, kallad "Anna Brittas Johan", och om en inneboende kringvandrande person, sannolikt "Store Karl Johan", som drunknade i en å efter ett besök i en lekstuga. Sidan avslutas med att Johan och Anna Britta levde på gammalt vis och att Johan var en god berättare av folkminnen. Fullständig transkription kräver ny bildräddning och lokal namnkontroll.

Författare enligt handskriven notering: Josua Andersson.