← Alla berättelser

1920-talet–1930-talet, med uppgifter fram till 1940 · Hesterås; Långaryds församling; Kinnared; Halland; Småland; Torup; Segelsbo

Hesterås mitt barndomshem

Inga Carlsson berättar om uppväxten på ett litet jordbruk i Hesterås under 1920- och 1930-talen. Minnena omfattar arbete med kor, självhushållning, elektricitetens ankomst, handel i Kinnared, skolgång, skörd och familjeliv.

Berättat av Inga Carlsson, född 1922

HESTERÅS – MITT BARNDOMSHEM

Jag föddes i denna by år 1922, den bestod av 3 gårdar och var belägen i Långaryds församling på gränsen till Halland. Vi tillhörde alltså Småland.

Vi hade affären, posten, järnvägsstationen i Kinnared, som låg cirka 4 km ifrån oss. Från sekelskiftet fram till 1940 växte det upp 26 barn i byn. Alla blevo friska och arbetsamma. Idag kan man inte förstå hur alla kunde livnära sig på de små jordbruken.

I mitt hem gjordes allting för hand, vi hade 3 kor, ett ungdjur, ett par grisar, några får och höns. Det var min mor med barnens hjälp som fick sköta allt. Då min fader som var stenhuggare var borta mesta tiden av året. Tidigt fick vi barn hjälpa till med arbetet, vi hade ju ingen häst, så vi körde med två kor. Det gick bra när vi körde ut med dem, men när vi närmade oss hemma igen, så satte dom i att springa, då ville det till att hålla i tömmen.

1929 var ett märkesår, då kom nämligen elektriciteten till oss. Jag var då 7 år, men jag kan minnas hur det var med en lampa på gården och att trycka på en knapp och det blev ljus, dessförinnan hade vi bara fotogenlampor.

Vi barn turades om att gå med mamma på kvällarna, då hon skulle ”säja godnatt” till sina djur. Det var alltid så fridfullt, då man hörde korna ligga och idissla och doften av hö, det glömmer man aldrig.

1930 inköptes en separator och smörkärna Alfa-Lavall hette märket. Då kunde vi separera mjölken, grädden kunde vi nu kärna smör av. Förut hade mjölken skummats för hand och grädden kärnades i en träkärna, som kunde vara arbetsamt innan det blev smör. Skummjölken fick grisarna. Jag tänker omkring 1935 började en mjölkbil köra så vi kunde skicka mjölken till mejeriet i Torup.

Jag var nog vid 10-årsåldern, när mamma skickade mig och Sven min yngste bror till affären i Kinnared med ungefär 1 kg smör. In kom stinsens fru och skulle köpa lantsmör. Handlaren, ”Brödra-Kalle” sa; smaka på det smör, som vi hade sålt. Jag minns hur glad jag blev, när hon tyckte det var gott, som belöning fick vi varsin lakrits-klubba.

Vi gick med ägg också till affären och köpte med oss hem t ex socker, kaffe, salt.

Vi var ju nästan självförsörjande med mat, det fanns bl a potatis, grönsaker, råg till bröd, vete till bullar, mjölk, ägg, ull till garn som det stickades sockar av, kött och fläsk.

1930 inköptes den första radion, det var nästan som ett underverk hade skett, när man kunde lyssna på nyheter, gudstjänst och Farbror Svens brevlåda hemma.

Samma år kom min äldste bror Ture hem med en resegrammofon. Jag kan minnas när han spelade Sven-Olof Sandbergs ”Min lilla söta Inga, säj får jag säkert ringa till dig i morgon kväll”.

Tidigt vid 12-årsålder fick jag hjälpa till med tvätten. Pappa hade murat in en stor järngryta i ”brygghuset” som vi kokade tvätten i. Dagen före skulle tvättkläderna, som brukade vara ganska smutsiga blötläggas, sedan skulle de ”gnos” på ett tvättbräde. Efter kokningen skulle tvätten ner till brunnen, där man fick ösa upp många spannar vatten att skölja med.

Det fanns många kamrater att leka med. När våren kom och vi sprang till ”blåsippebacken” och vi hittade den första vitsippan, när vi fick taga av strumpor och skor, då kan jag minnas doften av vår.

Alla backar skulle ”rishämtas” d v s räfsa bort allt löv och skräp så vi skulle kunna ”hösta med lie, slåtteräng”.

Jag hade ungefär en timmes gångväg till skolan i Segelsbo. Vår lärarinna hette Helga Ljunggren, en verkligt duktig lärare. Hon lärde oss vad som var ont och gott, räkna och läsa, sy och sticka. Jag beundrar henne mycket nu när jag tänker på henne.

Havre, råg och vete skördades med lie. Jag fick lära mig att ”ta upp säd och att göra band” det var knepigt att lära sig. Så skulle ”nekarna” kärvarna sättas upp på stakar för att torka, vi kallade det ”ria säd”.

Det var roligt när smultron och blåbär började mogna, vi trädde upp dem på långa strån. Åh, vad det smakade gott.

Min bror Hans och jag plockade blåbär som vi sålde till familjer i Kinnared, priset var 25 öre litern för rensade blåbär.

När potatisen skulle upp, brukade jag gå till olika gårdar. Då fick man mat och 2 kronor om dagen, som var från klockan 8 på morgonen till klockan 6 på kvällen.

Ja, många är minnerna, vi hade inte så stora pretentioner på materiella ting, men vi var lyckliga som fick växa upp nära naturen och hade föräldrar som gav oss kärlek och ett kristet rättesnöre genom livet.

Inga Carlsson

Publicerad 30 september 2026

Hjälp oss lösa mysteriet

Känner du igen något? Ditt tips granskas av redaktionen innan något ändras.