Hur har det gamla bondejordbruket utvecklats och förändrats i Kinnared

HUR HAR DET GAMLA BONDEJORDBRUKET UTVECKLATS OCH FÖRÄNDRATS I KINNARED

Den första förändringen kom med skatteköpen, brukaren blev mot erläggande av skatt ägare till jorden på kronohemman. Frälsehemmanen kom snart efter, åboarne fick mot skälig köpeskilling lösa sig till sina hemmen. Dessa händelser följdes av storskiftena ungefär vid samma tid.

Men stora skrällen kom vid mitten av 1800-talet med enskiftet, laga skiftet. Mycket som dessförinnan var självfallet hade förlorat fotfästet. Att själv bestämma vad som skulle göras var något ovant. En del var inställda på att bli tillsagda när det var dags att sätta igång. För de som blev kvarboende var problemet inte så stort, det var i regel de som haft ledningen förut, det var de utflyttande som hamnat på en ljungbacke, steril mark som det tog år att få kulturväxter att trivas på, som kom i kläm. Utvecklingen gick sakta, människorna måste skaffa sig det nödvändigaste på annat sätt, annars dör kon medan gräset växer.

Det var först drygt 50 år senare omkring 1910 som småjordbruken kom igång på allvar. Det började med hygienen i ladugårdarna, statsbidrag erhölls för cementering i stallar och gödselhus. Den urgamla metoden att lägga in ett tjockt lager torv och mossa från skogen efter vårbruket, djuren uppbundna direkt med bindslen och träklavar vid väggarna, ersattes med cementerade golv och båspallar samt foderbord. Men det blev en kall och hård bädd för djuren att vila på. Renhållningen skedde med torvströ i de flesta fall från egen torvmosse. De öppna gödselstackarna vid ladugårdsgaveln försvann och ersattes med överbyggd gödselförvaring, gödseln togs tillvara mycket noggrant.

Dragkraften vid jordens brukande var oxar, t.o.m. på St. Kinnared användes 1900 så gott som uteslutande oxar för jordbruket och ett rymligt oxstall visade att det var avsett för flera par. Men vid de mindre jordbruken var det vanligt att korna fick klara den delen av arbetet. Det viktigaste redskapet var årdret. Den riktiga järnplogen kom i bruk på 1870-80-talen, den var för tung för ett par små kor att draga, man använde t.o.m. kor i spann för plogen. Men så kom hästen allmänt även vid de mindre gårdarna.

Mossodlingar, torrläggningsföretag, vattenregleringar, sjösänkningar kom också vid 1910-talet, och fortsatte med stor intensitet. Tegodlingen gav en betydligt utökad odlad areal som efter något år med anpassad konstgödselgiva gav rika skördar i synnerhet foderväxter. På 1940-talet gjorde Gustav Karlsson, Kyrkebol, och undertecknad på uppdrag av livsmedelsnämnden en skördeuppskattning för varje gård i Kinnared med över 5 har. odlad jord. Vi noterade då mycket goda resultat på mossodlingarna. Vad som då såg ut att ha framtiden för sig förändrades småningom, genom nedbrytningen sjönk jordlagret och avdikningen blev otillräcklig. Där möjlighet att fördjupa avloppen fanns utnyttjades dessa i den mån det var lönsamt. För mossodlingarna var hästen den absolut lämpliga dragkraften, man kunde genom att sätta på trätofflor på hästens fötter obehindrat köra på den mjuka mossåkern. När sedan hästen ersatts med traktor var jordlagret för mjukt att bära det tunga redskapet och en stor del av den odlade mossjorden har lagts ned men den fyllde en uppgift och jag räknar med att mossodlingarna betalat sig.

Den gamla beteskulturen (klövagången), som innebar att husdjuren sommartid från början av juni släpptes ut på skogsmarken att där söka sin föda under tillsyn av en vaktepåg så länge markerna var oskiftade. Efter skiftet hägnade varje skifte för sig. Betesgången ersattes med anlagda betesvallar som hade sin glansperiod på 1920-30-talen för att efter en period gå tillbaka, även här var inte traktorn lämplig som redskap.

Den tillgängliga arbetskraften minskade allteftersom industrien kom till och utvidgade. Det hände att lantbrukarhustrun när barnen vuxit till sig, tog anställning vid textilindustri, mannen blev ensam vid gården, skulle han ha någon mat fick han laga den själv.

Den service som byggts upp under förra hälften av 1900-talet, inköpsförening, tjurförening, mjölkhantering, slaktdjursförening, tröskverksförening, maskinbolag o.s.v. har efterhand lagts ned. Många gedigna ladugårdar uppförda på 1920-40-talen står öde och tomma. I gården, om den ej är helt öde, finner man ett par åldriga pensionärer eller lika ofta en ensam man eller kvinna i ett stort stort hus.

Jorden brukas till en del av någon större brukare men det blir endast sådan jord som passar för maskindrift. Lättare jord känslig för starkare nederbörd får vildväxa. Lieslåtter av äng, åstränder och åkerrenar är inte lönsam och där får de svåra fröogräsen en fri front för spridning.

Jag valde att bli skogsbygdsbonde liksom mina förfäder i rakt nedstigande led från Anders Larsson f. 1629 i Femsjö och blev bonde där. Släktforskningen visar hur äldste sonen övertagit gården eller flyttat in där som fanns endast döttrar. Föräldrarna ordnade hjonelagen så att det passade både ekonomiskt och genealogiskt. Lite gammal släkt mellan makarna ansågs önskvärt, 3:dje och 4:de led gick an men inte gärna kusiner men tolererades av förmögenhetsskäl.

Som jag upplevt yrket så har det endast varit positivt. Det har givit mig och min familj en hygglig standard. Arbetet har periodvis varit krävande kroppsarbete, t.ex. i skogen och hugga bjälkar och timmer, gräva kanaler och diken för vattenavledning men arbetsmiljön i skogen och på fälten är idealisk och resultatet ger tillfredsställelse.

Nog tycker jag det är skada att den levande landsbygden som var en idealisk omvärld för både vuxna och inte minst för barnen är på väg att tunnas ut och försvinna.

Josua Andersson