Jakten på Fader vår-stenen

Frågan kom helt oväntat. Den 81-åriga Alma Svensson i Åmot undrade om Josua Andersson kände till stenen i Ågårds skog där man enligt äldre berättare skulle kunna läsa Fader vår. Josua blev överraskad – och nyfiken.

Alma berättade att de äldre i Ågård hade känt till stenen. Några trodde att den var en meteorsten, eftersom ytan var så knottrig. Andra sade att tecknen på stenen bildade bönen. Hon kunde inte själv läsa orden, men mindes att stenen låg vid en gammal gångstig mot torpen.

I berättelsen nämns också Bengt Johan Bengtsson i Ågård. Han framställs som något av en lokal vetenskapsman och stjärntydare. Vintergatan fungerade för honom som en väderlekskarta, och nyårsnyet ansågs kunna säga något om den kommande sommaren och skörden. Han sades också känna till botemedel för människor och djur. Dessa uppgifter återger den lokala minnestraditionen, inte modern vetenskap.

Med hjälp av Almas son Bror Svensson gav sig Josua ut för att leta. De hade stigen och en ungefärlig platsbeskrivning, men sökandet tog tid. När de nästan hade gett upp skrapade Bror bort mossan från en sten vid stigens kant. Där var den.

Stenens yta var full av linjer och korsande mönster. För den som väntade sig skrivtecken var det lätt att förstå hur fantasin kunde läsa in ord. Men Josua misstänkte att naturen själv hade gjort mönstret. Ett litet prov skickades därför till Sveriges geologiska undersökning.

Svaret blev att stenen bestod av plagioklasporfyrit, en bergart där ljusa fältspatskristaller ligger som lister i en finkornig grundmassa. Den var alltså ingen meteorsten. Josua resonerade i stället om att den kunde vara ett flyttblock som förts söderut av inlandsisen, möjligen från områden där porfyrit är vanlig.

Stenen var inte det enda märket längs den gamla stigen. Där fanns också en slät häll som kallades ”bruapallen”. Var namnet kom ifrån och vem skogens brud och brudgum skulle ha varit visste berättaren inte. Just den osäkerheten är en del av materialets värde: här möts en verklig stig, en verklig sten och berättelser vars ursprung gått förlorat.

Fader vår-stenen visar hur lokalhistoria kan röra sig mellan minne och undersökning. Sägnen förde sökarna till platsen. Geologin gav stenen ett vetenskapligt namn. Båda delarna berättar något viktigt – den ena om bergarten, den andra om hur människor har sett och tolkat landskapet.