Kinnared – min plats på jorden

Det händer att jag känner att jag funnit skatten vid regnbågens slut.

Jag har bara bott i Kinnared i ungefär ett år, men ibland känns det som om orten bestämde sig för att adoptera mig redan första veckan. Mitt allra första intryck var det vackra landskapet – åsen, som redan blivit ett kärt fotoobjekt, skog som tycks fortsätta i all oändlighet och de oerhört vackra himlarna. Och framför allt de vänliga invånarna.

Den första Kinnaredsbon jag träffade hälsade glatt och mycket självsäkert på mig. Han hade svartvit päls, fyra tassar och en imponerande svans. Den där första vintern var han mest en liten, mager kattunge som såg ut att behöva både mat och livserfarenhet. Nu, nästan ett år senare, har han vuxit till sig ordentligt och blivit både rund och ståtlig med tjock, glansig päls. Han möter mig fortfarande varje dag med ett vänligt mjau, som om han tog på sig rollen som officiell välkomstkommitté. Jag och min syster kallar honom Kim – hela Kinnareds lilla vän – för den som förstår referensen.

Och resten av Kinnareds invånare har inte gjort oss besvikna heller. Överallt möts vi av vänlighet. Folk hälsar, stannar till och småpratar, och det gäller inte bara den äldre generationen. Här hälsar alla – gängliga tonårspojkar, små barn och till och med hundarna verkar ha god social kompetens.

En dag stannade några och pratade med oss, och en granne frågade plötsligt om vi var ”kultursystrarna”. Våra ansiktsuttryck avslöjade nog total förvirring, men så småningom förstod vi att det hela hade sin förklaring i Maria Ayres artikel om mig i förra numret av denna tidning. Man blir tydligen igenkänd snabbare än man tror i en liten ort.

När hösten kom fick jag och min syster den romantiska idén att vi skulle plocka svamp. Det visade sig snabbt vara en betydligt mer optimistisk än genomtänkt plan, eftersom vi varken känner området särskilt väl eller äger någon bil. Men iväg gav vi oss, bort mot Åmot, där vi försökte tolka skogen som amatörbiologer: såg det där lovande ut? Var det svampskog? Eller bara … skog?

När vi till slut tyckte oss ana något som kunde likna en stig gick vi modigt in bland träden. I efterhand kan vi konstatera att ordet ”stig” användes mycket generöst. Grenar och kvistar rev oss i ansiktet, löv letade sig in överallt, och vi snubblade fram genom något som mest liknade ett mindre träsk. Men skam den som ger sig – till slut lyckades vi ändå få ihop några soppar och skivlingar.

Väl hemma upptäckte vi att större delen av fångsten redan hade egna hyresgäster i form av mask. Trots detta lyckades vi åstadkomma en ytterst blygsam svampstuvning, precis lagom stor för varsin smörgås.

Redan dagen därpå visade det sig dock att min syster fått med sig mer hem från skogen än löv i håret och svamp i korgen. Två fästingar hade följt med som oinbjudna souvenirer, och månader senare visade de sig vara orsaken till borrelia. Där någonstans svalnade vår nyfunna passion för svampplockning en aning.

Det blir nog ingen mer svampjakt för oss i Kinnared – men orten har så mycket annat att ge!