Kinnaredshistorier 4

KHF-BER-0031 Kinnaredshistorier 4

[Första korrektur av sida 1. Sidorna 2–3 innehåller i huvudsak samma berättelser som KHF-BER-0044 "Skräddaren som begärde förböner" och har därför korsrefererats i stället för att dubbelredigeras.]

Kinnaredshistorier. 4. 7 13

När jag gått igenom mitt album för småhistorier och anekdoter från orten häromkring fann jag att det var några som kunde återgivas:

Eva i Mellangård hade varit hos Johanna i Noregård och sänkat sig lite för länge så att mörkret hade fallit på. Eva var förfärligt mörkrädd så att Johanna måste följa henne på väg hem.

Halvvuxna pojkar har alltid varit ett etyg och därför säger ett gammalt erdspråk att var man ser en pojke skall man slå honom för har han inte gjort ; något ent så kommer han att göra det.

På något sätt fick ett par pojkar reda på att de båda fruntimren sannolikt kom att gå en viss gångstig när det var nedmörkt och lade sig i försåt för att skrämma dem. Wir så Eva och Johanna tysst och försiktigt gick stigen fram som

inor parentes hade rykte om sig att det spökade där, var pojkarna beredda och med stål mot en hård sten åstadkoms ett gnistregn i mörkret, Kvinnorna flydde 4 panik och pojkarna lyssnade med fröjd på träskornas klapprande som trum- -: «virvlar. När fruntimren kommit till en stätta som skilde ägorna till Melian- gård från Noregård utlät sig Eva: Adjö med dig"hernpelle" au är jag pa egna ägor och nu når du mig inte lingre. Här skiljde sig gummorna åt och Johanna var nu tvungen att ensam gå hem med den förskräcklige i närheten. Men Jehanna : var inte rädd av sig. Hon hade nästan sett"döden" i vrån utan att ramla och när hon bara samlat sig något var hon inte lätt att skrämma. Berättad av Hj.B. ; Det kan hända underliga ting ibland. Vi blev bjudna på eftermiddagskaffe med våfflor en dag här i granngården. Värdinnan berättade då om en händelse som hur otroligt det låter skulle vara fullständigt sann. Hennes åldriga moder låg till sängs, hon var 86 år och orkade inte vara uppe något vidare. En svulst på det ena ögonlocket besvärade den gamla men doktorn ville inte göra något åt saken på grund av gummans höga ålder.En dag låg hon och hörde hur hönsen kacklade utanför fönstret. Tänk om jag kunde få se de granna djuren säger gumman. Dottern tog då en av kycklingarna och bar in till gumman i sängen. Hon låg där och pratade med den lilla hönan och var riktigt lycklig över sällskapet. Rätt sem det var fick hönan syn svulsten som den gamla hade på ögonlocket och högg kvickt till på denna. Det gick hål på svulsten och blod och var rann ut. Såret läktes ganska snart och gumman blev på detta underliga sätt av med det onda. Vad inte doktorn kunde göra det gjorade hönan med Guds hjälp Efter en tid ville gumman att dottern skulle taga in hönan igen så att hon fick tacka henne. Hon fick sin vilja fram och hönan uppförde sig sem om hon var hemma i sängen. Efter en stund lade hon sig tillrätta vid fotändan så snällt och där värpte hon ett ägg. Av H. O.son

[SIDORNA 2–3]

Sidorna innehåller berättelserna om skräddaren som begärde förböner, tvetydigt språk, grannens höns, Gamle N., kringvandrande skräddare och skomakare samt Sven Johan i Tostabo. Full korrekturläst version finns i dokument KHF-BER-0044. Rå-OCR av dessa sidor finns kvar i batchens råtextfil.