Kyrkebol i Kinnareds socken

KHF-BER-0032 Kyrkebol i Kinnareds socken

[Första OCR-korrektur mot fem originalbilder. Berättarens språk och innehåll har bevarats. Enstaka felskrivningar, namn och tekniska termer behöver en andra kontroll.]

1927 flyttade mina föräldrar till Kyrkebol i Kinnareds socken i Halland. Jag var då två år. Pappa hade tidigare varit rättare på olika gårdar. Han var erbjuden att köpa Brännö Säteri, där han var rättare senast, för 23 eller 24.000:- kronor, men vågade inte sätta sig i skuld för ett så stort belopp.Gården har i dag miljonvärde. Han blev istället arrendator på Kyrkebol, ett gammalt prästänkesäte. Kyrkan var alltså ägare till gården. Jag minns från mycket tidiga barnaår, att pappa hade underliga ideer om en gårds skötsel. Han häghade in en massa mark, Som tidigare slagits med lie, till betesmark. Han tog ju inte vara på höet. Likaså tog han inte in korna över natten, vilket var brukligt här. Korna mjölkades morgon, middag och kväll. Men så gjorde inte vi.Korna skulle ha lugn och ro på dagen för att mjölka bra enligt pappa. Man kokade mat till grisarna, men det gjorde aldrig vi. Rotfrukter malde vi till dem. Likaså började han odla foderbetor i stället för rovor. Pappa hade gått på Hammenhögs lantmannaskola och arbetat på större gårdar ute vid kusten, så det var kanske inte så konstigt att han kom med lite nya idée¢ som sågs med stor skepsis.Snart nog blev det allmänt med betesvallar och betet på skogen var ett avslutat kapitel. Mamma var också en underlig husmor. En gammal gumna kom på besök,när non adll på med slakten. Mamma skar ner och malde större delen av grisen och gjorde sedan olixa sorters korv och syltor. Kotletter o.dl stektes och allt koserverades sedan. "Men kära frum. Hon förstör ju hela grisen." Det blev ju inget att salta ner. Det vanliga var tydligen att salta ner i stort sett hela grisen. Manbygghaden på gården hade dubbel rumsbredd. Vi hade kontor och sal i på ena gaveln och sovrum och kök på den andra. Köket i Kyr«xebol var otroligt dåligt. Troligen hade maten en gång i tiden lagats av tjänstefolk i en angränsande stuga, som vi kallade för brygghuset, eftersom den användes som tvättstuga nu. Här fanns också en stor bakugn. Väggarna i köket var klädda med pärlspont till axelhöjd och seden tapet upptill. Där fanns ett skänkskåp och en öppen spis, som fick fungera som diskbänk för oss ungar. Köksspisen hade fått sin plats bakom den öppna spisen under den branta trappan upp till vinden. Grytskåpet var inbyggt under själva trappan. Det blev fruktansvärt varmt i denna lilla skrubb, så papps' sjorde en trunna därirrän upp tili vinden. Den var i stort s ett oinredd. Två enkla rum, brädväggar med lite tapeter pa

[SIDBRYTNING] fanns där. Dessa användes om somnarrum. Det var verkligen somnar, när man kunde flytta upp och ligga där.

Vatten och avlopp eller något toalettutrymme fanns naturligtvis inte. Allt vattnet fick bäras in från brunnen på gården. Bära ved och vatten var för övrigt barnens arbete. Slaskvattnet skulle också bäras ut. Mycket av det användes till grisarna. Det blandades med höboss,d.v.s. frö och bladrester som låg på golvet i hörännet.

I salen och sovrummet fanns vackra kakelugnar med luckor i mässing, som också var barnens arbete att polera. I kontoret fanns en mycket Vacker öppen spis. Det var skurgolv i alla rummen. T änk vad det dof-

tade rent, när golven var nyskurade. Alla dörrar var spegeldérrar. Verandadörren var smårutad.

Lubbe Nordströms resa genom lortsverige väckte tydligen landsortsbe-

) folkningen, kanske genom Hushållningssällskapets medverkan. 1939 skulle Kyrkebol renoveras. Hushållningssällskapet fick göra Kyrkebols kök till ett visningskök.

All panel revs bort. De fina dörrarna kläddes med plattor. Allt skulle vara slätt och lätt att hålla rent.Vatten drogs in. Det blev en pump i köket och ett enkelt avlopp för diskvattnet. En liten matkällare grävdes under huset. Fönstren byttes ut till dubbelkopplade. Det blev en diskbänk i rostfritt och skåp. Där gamla spisen stått blev det ett litet toalettutrymnme. Man behövde inte längre stå i köket och tvätta sig. Den öppna spisen revs och en Thermia spis sattes in Det blev också en vedlåda och arbetsbänk vid spisen. På golvet lades en linoleummatta. Väggarna,som klätts med plattor,målades. När allt var klart kom det den ena bussen efter den andra med husmödrar, som såg och beundrade. Runt 1950 var det dags för nästa renovering. Nu grävde man ut under hela huset. Det blev pannrum, vedutrymme,tvättstuga, torkrum och badrum, > likaså pump och hydrofor. Det blev alltså centralvärme och vatten och avlopp. De gamla kakelugnarna revs, även öppna spisen i kontoret. När den stora murstocken,gjord i gråsten, rivits blev det plats för en riktig toalett. Slut med besöken på utedasset. Det hade varit en bra tillflyktsplats, när man sombarn var trött på "arbete", Det fanns alltid veckotidningar att titta i där. Toalettpapper användes inte.Det var kataloger och tidningar som fick duga. Alla fönster byttes ut till dubbelkopplade. Därmed var allt jobbet med att sätta in och ta ut innanfönstren borta. Men borta var också den ombodd? känsla man fick, när fönstren satts in på hösten. Den vita vadden mellan rutorna gav oss barn en känsla av att snart var det vinter och snöv Likaså var det sommar, när innanfönstren togs bort pa våren.

[SIDBRYTNING]

På gården fanns en ladugård med plats för 10 kor, 4 kvigor, ett par kalvar samt en sugga med smågrisar. Vagnslider, magasin, loge och plats för säd och hö fanns även i denna byggnad+ En annan byggnad innehöll vedbod, stall, svin-och hönshus. Alla bygghader var mycket dåliga. Man kunde nästan se genom väggarna.Pappa lappade på så gott det nu gick. Lagården höll på att rasa en av de snörika vintrarna på 40-talet. Med diverse järnband räddades huset.Ladugården var cementerad, när vi kom dit. Det fanns också en pump, så vi kunde pumpa vattnet direkt i kornas foderrinna. Pumpa vatten var också barnens jobb. Det var nästan mer noga med renhållningen i ladugården än i inhuset.Korna ryktades varje dag. Efter mjölkning och utfordring gödslades ut. Gödseln lastades i en skottkärra och kördes ut på gödselstacken. Den var överbyggd ; på Kyrkebol. For att komma ut på gödselhögen körde man ut på en planka. Hade man otur, missade man plankan och tippade, i värsta fall mitt i dörrhålet.Efter utgödslingen strödde man med agnar eller torvströ,. Golvet sopades och sköljdes med vatten vid behov.När korna ätit färdigt, skrapade man ner eventuell gödsel från båspallen och såg till att korna hade rent strö att ligga på. Vi fällde också upp bommar vid foderrännan, så att korna inte skulle kunna gå långt fram på båspallen och ev gödsla igen. Sen skulie det vara lugn och ro i ladugården. Som liten hade jag smågrisar och kalvar som lekkamrater. Det var naturligtvis lugnt att lyfta in mig till smågrisarna eller kalvarna, medan de skötte arbetet i lagarden. Det blev ju oft. någon liten dålig gris i kullen. Normalt skulle den väl bara slagits ihjäl. Men dessa små stackare fick jag. Första dagarna fick de ligga i bomull i en skokartong vid spisen i köket. Jag matade dem med nappflaska. Alla mina små grisar hette Lasse, De fick åka i dockvagnen och ligga i docksängen i . olekstugan. Jag badade dem i en liten zinkbalja. Jag minns inte att någon dog som liten. De växte upp och blev slaktsvin. Tidigt fick man lära sig mjölka. Jag var sju år, när jag första gången hade mjölkat en ko alldeles själv och fått urmjölkningen godkänd. Pappa skaffade aldrig mjölkmaskin, så vi handmjölkade till 1962, då pappa avled. Eftersom jag var bosatt i närheten hjälpte jag hela tiden till med mjölkningen, när det behövdes. På sommaren när korna gick ute, gjordes lagården ordentligt ren. Väggarna skurades och kalkades. Alla kättar och golv gjordes oc«xs4 grundligt rena.

[SIDBRYTNING]

Pappa var förenings och organisationsmänniska. Han började tidigt cykla ut bland bönderna för att få dem att organisera sig. Han Han hade heta duster med det privatägda mejeriet i Fegen, som ägdes av Hary Kask.Den första tröskverksföreningen i slutet av 1920-taiet var han med och bildade. Den tröskan följde han sedan hela hösten. Det var en stor apparat, när man skulle ha tröskan. Det skulle finnas folk som langade fram nekerna, en som skar upp banden, en som matade tröskan, någon som tog undan halmen och agnarna. Någon som bar undan säckarna med säden. Så småningom kom halmpressen, vilket underlättade arbetet med att få undan halmen. I köket var det full rulle en sådan dag. De som ville fick morgonkaffe kl 7.00. Kl. 9 var det frukost med välling, ägg, sill och div pålägg. Kl 11.00 kaffe med dopp. kl 13.00 middag «ed kött och potatis samt ofta kräm till efterrätt. Kl. 16.U0 kaffe och om arbetet behövde pågå till kvällen, så var det kvällsmat med gröt och mjölk, smörgås och pålägg. Tröskan drogs av en råoljemotor. Den hade en tändkula som glödgades med en blåslampa, innan motorn kunde startas.Kylningen var en underlig apparat. Vattnet steg upp i ett rör. rann ut över en platta och ner för trådar som var fästa i plattans kant. När så tröskningen var färdig, skulle allt med hjälp av häst transporteras till nästa gård. Pappa fungerade också som veterinär på orten. Närmaste veterinär fanns i Halmstad. Jag minns inte om ha n hade bil eller hur han kom upp till våra bygder. Pappa var mycket intresserad veterinären larde honom hur man förlöser olika husdjur och hur man klarar de vanligaste djursjuxdomarna. Pappa skaffade böcker och läste. Han kunde inte få skriva ut recept, men många gånger skrev veterinären ut recept efter pappas ordination. Så småningom blev det veterinär på närmre håll, men pappa hade fortfarande mycket att göra med de sjuka korna och grisarna. Taxeringsnämnden klagade en gång på pappas deklaration. Någon energisk taxeringsnämndsledamot n.de slagit samman alla böndernas veterinärkostnader och kollat med pappas deklaration. Det stämde naturligtvis inte. Pappa skrev och tackade för komplimangen, men han antog att ordinarie veterinär på orten hade något att göra. Därmed var ärendet utagerat.

[SIDBRYTNING]

Ekonomin på ett litet arrendeställe var naturligtvis alltid dålig. För att bidraga till familjens försörjning använde mamma sina kunskaper som sömmerska. Det var inte vanligt att man åkte in till Halmstad och köpte kläder. Antingen sydde man själv eller låt någon sömmerska sy. En moster till mig var hattmodist i Södertälje. Hon skickade ner stora kartonger med hattar, som sedan mamma sålde åt henne. Det blev väl någon provision där också kan jag tänka. För att allt skulle fungera var vi naturligtvis tvungna att ha hjälp. Längre och kortare perioder hade vi dräng och piga, som det det hette då. Det var personer från trakten, så vi har inte ofta haft dem boende hos oss. Under krigsåren på 40-talen, blev det naturligtvis jobbigare än vanligt. Pappa var först inkallad, men startade sedan hemvärnet i Kinnared och blev chef för det. Under krigsåren var det nästan ett heltidsarbete. Så det blev nya krafttag för hemmavarande kvinnor. Några detaljer jag minns, var den tunga mjölkspannen som skulle lyftas upp på mjölkbordet. Mamma och jag var inte särskilt långa och spannarna innehöll 40 liter. Vår häst var en stor ardenner, den största på trakten. Att sela honom var ett helt företag. Selen var ju så tung och otymplig, så bara den var ett problem. för att få upp den på hästen, rullade jag först in en tunna i spiltan. På den drog jag så upp selen och därifrån kunde jag så få selen över hästen. Nog tyc<te jag hästen hade en undrande min. Tack vare en snäll häst så gick det. Tjur och galt fanns på Kinnareds gård, en knapp kilometer från vår gård. Pappa ledde både kor och suggor dit. Annars brukade man transportera dit dem i bur med häst och vagn. Det hände att suggan smet och tog en genväg över en A. Pappa fick snällt gå vägen. Några moderniteter som tvättmaskin, kyl och frys kom aldrig in i Kyrkebol under mammas och pappas tid. Telefon hade vi redan 1927. Radio med högtalare fick vi nog 1928-29. Jag hade en morbror som var radiotelegrafist. Jag minns väl när han kom med radion. Jag minns egentligen inte radioapparaten, men hans fina spetsbyxor och benlindor. Samfärdsmedlet var länge cykeln. så småningom köpte pappa en S.K. lättviktare och sedan en motorcykel. Min första cykel fick jag när jag var 12 år. Pappa köpte den på en polisauktion för 15:-. Hur ser det ut i Kinnared om 50 år och vad är"innegrejer" då? Nedtecknat av Ulla Ekstrand född 1925.. Kinnared mars 1992.

[SIDBRYTNING]