Lanthandlarna i Kinnared

LANTHANDLARNA I KINNARED

Dokument-ID: KHF-BER-0034 Källtyp: Bildskannad maskinskrift, 9 sidor Datering: Kinnared, juni 1993 Medverkande enligt dokumentets slutrad: Ulla Ekstrand, Daniel Svensson, Ivar Larsson och Rune Larsson

REDAKTIONELL ANMÄRKNING Detta är en första korrekturversion jämförd med originalbilderna. Originalets språk, stavning, grammatik och uttryck har bevarats. Endast tydliga OCR-fel har rättats. Namnet i reklambladet från Tovared återges som ”AUGUST ELISIN [osäkert]” eftersom bokstäverna är svåra att avgöra. En andra lokal sakgranskning rekommenderas före publicering.

=== SIDA 1 ===

Lanthandlarna i Kinnared.

I Kinnared startade ägaren till Stora Kinnared, Samuel Davidsson redan 1869 en lanthandel på egen mark, strax öster om Österån, och vid denna tid kallades detta område för lilla Kinnared, Denne Davidsson betydde mycket för bygden och det var han som genom eget initiativ var anledningen till att järnvägen kom att dragas förbi Kinnared, När järnvägen var färdig 1877, så blev det denna affär, som tog hand om järnvägens och postens expeditionsgöromål, under 4 års tid och fram till det att Kinnared fick ett stationshus år 1881, Huset till affären lät Davidsson flytta från Torup, där det tidigare varit sockenstuga och skola. Redan 1870 överlät Davidsson affärsbutiken till I.M. Bergkvist och en soldat Gill och dessa voro kvar till 1877. Därefter övertogs butiken av L.J. Börjesson, som av foto från denna tid kallade affären, diversehandel och drev den till 1880. Härefter ser innehavareförteckningen ut på följande sätt. 1880 — 1882 Jöns Nilsson Bååth, vilken varit sågmästare vid det sågverk som tillhörde Stora Kinnared och var beläget uppe vid fallen i Västerån. 1882 — 1884 hette innehavaren Gottfrid Person 1884 — 1913 så var det A.M. Johansson som var handlande, och denne hade varit inspektor hos ägaren till Stora Kinnared S.M. Mårtensson, Denne Mårtensson hade övertagit Stora Kinnared av Davidsson 1881, och var bosatt på gården några år men flyttade sedan till Halmstad, där han en tid drev en omfattande trävaruexport Samuel Davidsson, vilken betytt så mycket för bygden, omkom genom en tragisk olyckshändelse, - han blev överkörd av tåget när han skulle gå till station och posta ett brev,-det hände den 27 okt. 1887. Efter A.M. Johansson, som Mårtensson brukade kalla "den dumme lille mannen", vilket var alldeles fel, så trädde bröderna David och Karl Johansson till som handlare, Deras föräldrar hade haft en liten affärsverksamhet uppe vid fallen i Österån vid Eskeryd åren 1880 — 1890, Vid fallen vid denna tid fanns kvarn, sågverk, med stickhyvel och smedja, vilket gjorde att folk kom hit och således då ochså behovet av en affär, Bröderna, - David och Karl drev affären under några år tillsammans under namnet, - Bröderna Johanssons Diversehandel, men sedan övertog Karl affären ensam och drev den tills sonen Runo tog över åren 1942 — 44, och då med fadern Karl och systern Elsie som medhjälpare. Bröderna Johanssons Diversehandel blev under dessa 30 år i folkmun "Brödra Kalles affär", Och Karl Johansson blev i Kinnared en smått legendarisk person med sin långa smala gestalt och med sin vänliga och humoristiska läggning uppskattad och omtyckt. Skall vi så beskriva denna lanthandel, så var det så att den inte förändrades särskilt mycket under alla dessa år från det att den anlades och under de innehavare som vi nämnt hitintills. Själva butiken var inte stor och upptog en mindre del av huset, resten var bostad. Två byggnader med flera magasin och bodar kantade gården, och här förvarades en mängd olika varor, som inte kunde få plats i den lilla affärslokalen, Under en av byggnaderna fanns ett källarutrymme för varor som behövde sådan förvaring. På gården var det plats för många hästfordon och med anordning för fastbindning, och det var vanligt att bönderna färdades

=== SIDA 2 ===

med häst och vagn vid denna tid när man skulle handla eller uträtta andra ärenden I affärslokalen fanns en disk i vinkel och nedtill full med lådor och bakom mot vägg var ochså disk med lådor i olika storlekar. På diskarna mot vägg var hyllor för varor som kunde ställas upp här,- flaskor, burkar, paket mm. På disken stod förr en sirligt gjuten balansvåg med vikter i järn och mässing, men den ersattes senare av en våg med visare som angav vikten. Ett stativ för pappersrullar i tre olika bredder, en smal lämplig för karamellstrutar och att slå in jäst i stod ochså på disken, På en bräda med klämmor på satt papperspåsar i olika storlekar och det var lätt att rycka ner en och en. Pengar o växelkassa var i låda i disken. Nästan alla speserivaror såldes i lös vikt, och dessa var i de många lådorna i diskarna,- och i nästan varje låda fanns en för varan avsedd skoffa att ösa med. I hörnan innanför dörren, stod på 1910 och 1920 talet en tunna med salt sill. Saltsill och potatis var förr en ofta förekommande maträtt och en 100 kilos tunna tömdes fort. Under senare År, när förbrukningen minskat, flyttades tunnan ut till magasin och det ändrade på butikens atmosfär, det var många dofter som blandades, På en vägg hängde seldon, bindslen, hästskor mm och så trätofflor. En fyrkantig snusburk av papp stod ibland på disk, men ibland hade man ställt den under, men den var mycket viktig och snuset såldes hektovis i strutar eller i medhavda burkar för dem som köpte hem snus. Men ofta var det så att den som handlat fick räcka fram sin snusdosa och få den fylld, och det var inte ovanligt att det inget kostade. Snusdoften blandades med den syrliga lukten från torkad frukt, äpple, katrinplommon och russin vilka fanns i lådor i disk. Men även jäst, mjöl och kaffe spred dofter och inte minst de stora rökta medvurstarna som hängde över disken, satte sin speciella prägel på den atmosfär som var vanlig i en gammal lanthandel. I hyllorna var mycket av porslinssaker, blommiga kaffekoppar och kannor, glas, vaser, prydnadssaker. Men här var ochså, spik, nålar, trådrullar, och paket med Vita Björn tvättmedel och Röda Björn kopparputs mm, En tunna med Starens grönsåpa stod på golvet i ett utrymme bakom disk, och detta kunde köpas kilovis inslaget i gråpapper. Starens grönsåpa tillverkades i Kinnared från början av 1900-talet och fram till dess att Tekniska Fabriken Staren eldhärjades 1940. På disken, med färggranna etiketter på sidor och lock stod burkar från Malmö Karamellfabrik, men även från andra tillverkare av karameller och detta kunde man som barn få köpa för en 2-öring eller i bästa fall för 5-öre i en strut I magasinsutrymmena på gården var det lager av varor som inte fick plats inne i butiken. Således i en bod, — säckar med salt, socker, orostat kaffe, mjöl, gryn och fodervaror mm. I en annan avdelning låg tunnor och fat, på träbockar de innehöll fotogen, oljor, linolja, terpentin, tjära mm, men här fanns burkar med färgpulver och mycket annat. I en bod som kallades järnboden fanns, yxor, sågar, spadar, skyfflar, grepar, spett, släggor, hackor, räfsor, zinkspannar o kittlar, bindslen, kätting, koskrapor, hästskor, borstar, rep, gångjärn, spik, nubb, liar, märlor mm. Tofflor som var en stor artikel vid denna tid, hängde på en vägg i ett av magasinen. Och här fanns också träskor, vilket var föregångaren, men som inte många efterfrågade, Planglas för fönsterrutor, linjeglas för fotogenlampor och konserveringsglas fanns här, likaså, stängsel o hässjetråd, och slipstenar mm.

=== SIDA 3 ===

De gamla lanthandelsaffärerna var egentligen förhållandevis välsorterade och befolkningen kunde här köpa det väsentligaste av vad de behövde, Det bör dock påpekas att folket vid denna tid inte var så kräsna, de var i stället tacksamma för att det fanns att köpa det de behövde.

I Kinnared gjorde tågen ganska långa uppehåll förr, då loken tog in vatten vid särskilda vattenpåfyllningsanordningar som fanns i Kinnared. Detta gjorde att tågpersonalen gick till lanthandeln och köpte ägg, lantsmör mm. Knallarna gjorde en hel del byteshandel med bönderna, som levererade ägg och nykärnat smör.

Men den mest betydande handeln med bönderna var köp av deras huggna, eller som man sade vid denna tid, skrädda sparrar och bjälkar. Där tvärmåttet var engelska tum och längden var i danska alnar. Dessa lades upp utmed järnvägen, vid det som kallades bjälkagården, för senare lastning på vagn och transport till Halmstad för export. Men slipers var också en stor produkt, som man handlade med och dessa lades ochså upp vid järnvägen för inmätning. Pitprops eller som man sa i dagligt tal props, som var gruvstöttor till de engelska kolgruvorna var också en stor handelsvara vid denna tid, Alla handlarna sysslade med dessa virkesaffärer, men den som nog var störst i dessa affärer var A.M. Johansson, vilken varit inspektor hos Mårtensson på Stora Kinnared och denne Mårtensson hade etablerat sig som stor trävaruexportör i Halmstad, — så man kan förmoda att det gav åt A.M. vissa fördelar. På ett gammalt vykort från 1903 kan man se affären, som nu fått en utbyggnad, en fontaspir mot vägen och dessutom en veranda, - detta fanns inte på det foto av affären som finnes taget c:a 1877. På kortet fr. 1903 ser man hästskjutsar och man ser upplag av slipers på andra sidan vägen vid järnvägen och inte långt från affären, och detta är under A.M. Johanssons tid som knalle. Järnvägen hade mycket stor betydelse för Kinnareds bygden under lång tid, men kanske allra mest för tiden före sekelskiftet och fram till det att vägar i dessa trakter fick en någorlunda hygglig standard, så att det gick att komma fram med lastbil. Vägarna i dessa trakter blev inte byggda förrän vid 1930-talet. Sedan dröjde det ett bra tag innan lastbilarna fick en sådan storlek så att de kunde konkurera med järnvägen, men detta har ju hänt nu, och det är numera lastbilarna som svarar för såväl korta som långa transporter. Men vid tiden före sekelskiftet och fram till 1920 talet så var det med häst och vagn, som transporter av tunga skogsprodukter gjordes, Och då var det bra att kunna köra till järnvägen och lossa här i Kinnared, för att sedan få varorna lastade på vagnar för transport till hamn, och då var det Halmstad som gällde,

Ett bodbiträde var Bertil Nilsson, vilken började sin bana inom handeln här i Brödra Kalles affär i Kinnared för att senare bli sin egen som lanthandlare i ett 50-tal år vid Fegens Diversehandel, Bertil Nilsson hade ett handicap,- han stammade i bland, men detta hindrade honom inte att bliva en mycket framgångsrik handlare, som var omtyckt och aktad i Fegen. Ett annat bodbiträde var Bertil Hassel, och detta var under 1930- talet. Vid denna tid 1930-talet, så hade knallarnas affärer med bönderna i avseende på handel med skogsprodukter minskat rätt avsevärt, för att sedan helt upphöra. Det hade blivit sågverk i orten, så det

=== SIDA 4 ===

skräddes inte så mycket sparrar, bjälkar och slipers, som tidigare av bönderna, och så hade det etablerat sig trävaruhandlare i orten. En av dem, som börjat redan i början av 1900-talet i Århult i Krogsered var Sven Larsson. Han köpte Stora Kinnared och flyttade hit 1917 och drev en ganska omfattande handel med skog och skogsprodukter, Han lät bygga ett sågverk 1939, vilket övertogs 1945 av sönerna, Rickard, Rune och Lars, Dessa utvidgade sågverket så att det blev ett av de större i länet, men har 1990 sålt rörelsen till Derome A/B. Brödra Kalles affär fick en ny innehavare då Ivar Larsson den 10 juli 1944 startade som handlare, Han var nyss fyllda 20 år och son till Sven Larsson på Kinnareds Gård. Under Sven Larssons tid, så ändrades gårdsnamnet Stora Kinnared, till lite mindre ambitiösa Kinnareds Gård, Ivar L. hade gott påbrå då hans mamma Bertha var dotter till handlanden Rickard Jönsson i Drängsered, och hon hade haft ett stort inflytande när det gällde skötseln av pappans affär, Tillsammans med en anställd, Karl Sigfrid Svensson så skötte de affären på ett utmärkt sätt, och hon var kvar här tills dess hon ingick äktenskap med Sven Larsson, och flyttade till Kinnared 1921. Före det att Ivar övertagit affären, så hade han i två år varit biträde i Harry Greens affär i Kinnared, så han hade prövat på hur det var att stå bakom disk, Till sin hjälp hade han under några år Karl Johansson och dennes dotter Elsie i affären, Butikslokalen var liten, — den var ju så gammal och den var ganska så arbetsam, Denna gamla lanthandel hade ett ganska så stort sortiment, som Ivar dessutom utökade, — detta gjorde att man nödgades förvara ännu mera av det man hade att sälja ute i magasinsbodarna, Det kunde t.o.m. hända att alla tre var på språng utanför butiken, för att hämta det kunden efterfrågade. Men kunderna hade som oftast inte så bråttom som nu för tiden, — de tog god tid på sig och för en del äldre var det viktigt, detta att gå till affären för att handla, Så t.ex. har Ivar talat om att när en äldre man, Johan i Västergård kom för att köpa sig en ny lie, så stod han redan före kl. 8 på morronen utanför affären och frågade, "har Ni inte öppnat boen än i da", Det fanns lite olika fabrikat av liar, som t.ex. Kronliar, Svealiar, Ljungdahls, och så en annan som gjordes i Burseryd.- Johan stod och valde bland liarna och sen tog han upp en 2-krona och prövade, vilken lie som var så skarp i eggen så den kunde lyfta 2-kronan, Detta höll han på med och var inte klar med sin handel förrän efter kl. 1. En lie kostade vid denna tid omkr. 3:-- kr. Butikslokalen i den gamla lanthandeln hade inte varit föremål för några stora förändringar under åren, men nu lät Ivar L. förstora den på så sätt att han lade till det rum som fanns mot järnvägen, På så sätt blev det affärslokal på hela framsidan mot vägen, och detta klart till julskyltningen 1948. Pengarna med växelkassa hade man inte nu längre i en låda i disken, utan det var sedan flera år en kassaapparat som snabbt räknade ut vad kunden handlat för och så fick man ett kassakvitto på beloppet. Ett biträde vid denna tid var Stig Johansson från Alvesta och efter honom var det Knut Karlsson från Skruv fram till 1951. Allan Nilsson var ett bodbiträde som var kvar en tid och som det var fart och fläkt på. Ivar ingick äktenskap med Gertrud Ero vid julen 1950 och de fick 3 barn, Dick, Anders och Anna Lena. Från 1967 så kunde Gertrud hjälpa till i affären.

=== SIDA 5 ===

När vi skriver om de gamla lanthandels-butikerna, så inträffade för dem under 1:sta och 2:dra världskriget besvärliga förhållanden, som man inte kan gå förbi. Det var inte bara besvärligt att få tag på många varuslag, utan så var det de ransoneringar, som regeringen bestämde. Handlarna pålades att sköta och redovisa ransoneringens bestämmelser,- de fick klistra kuponger på ark, varje sort för sig. Detta arbete fick merendels göras på kvällar och helger, och det var helt oavlönat. Handlarna fick många gånger hjälpa kunderna hantera sina ransoneringskort, så att de inte fick problem. Man har i efterhand kunnat fastställa att handlarna skötte sina ålägganden på ett utmärkt sätt.

Karl Johansson, som vi kallade"Brödra Kalle" började som handlare redan 1913

och var i tjänst hos Ivar Larsson till 1946, så han hade varit med om detta med ransoneringskort vid såväl 1:sta som 2:dra världskriget.

Vid senaste ransoneringstillfället så var det kaffe, som först drabbades,- det var 1939, men sedan följde ransoneringkort på det allra mesta, och till slut blev även salt på kort. Många upplevde detta med ransonering på kaffe som dystert, för kaffe var viktigt ute i hemmen. Man köpte det rostat, men det förekom förr även orostat och då fick man själv rosta det, För alla gällde förr att de fick själva mala sitt kaffe på en kaffekvarn, som fanns i varje hem. Handlarna skaffade sig elektriska kaffekvarnar, men det var först i mitten på 1930-talet och då kunde kunden få välja om han ville ha det grovt eller finmalet. Betr, elektrisk ström så fick Kinnareds samhälle belysningsström omkr. 1918 och det var kvarnägaren Frans Möller som installerat en generator till sin turbindrift vid fallen uppe i Västerån. Tidigare så var det fotogenlampor i hemmen, och olika linje-glas, vekar och andra tillbehör till dessa, samt fotogen, som var en viktig sak i de gamla lanthandelsbutikerna, När Ivar övertog affären så fanns på lagret flera lådor med linje-glas i olika storlekar för fotogenlampor och en del av detta finnes ännu kvar. Före fotogenlampor så förekom karbidlampor och även några sådana finnes kvar bland det äldre lagret.

Omkring 1922-23 så kunde Hjalmar Arvidsson från sin nyinrättade kraftstation lite längre upp vid fallen i Västerån, leverera el-kraft i något större omfattning. "Brödra Kalles" son Runo, som drev affären en tid, hade anskaffat en kyldisk, vilket gjorde att inte bara salt fläsk, rökt medvurst och lökkorv kunde tillhandahållas av köttvaror, utan även en del andra charkvaror. Han hade också inköpt en skärmaskin så att det gick att skiva upp korv och skinka mm.

Det förekom handel på kredit förr i viss omfattning och kunden hade då vanligtvis en kontrabok där varorna antecknades och sedan skedde betalning som regel varje månad, Handlarna var inte så förtjusta i detta med handel på kredit. Det betydde mycket extra arbete, men det var så invant av en del kunder, så det var inte lätt att komma ifrån.

Under lång tid hade det varit så att handlarna gjorde sina inköp från olika grossistföretag, och dessa hade sina egna representanter, som allmänt kallades "resande", Det kunde vara nog så besvärligt att taga emot dessa och Ivar L. har t.ex. talat om att en dag så fick han besök av fem st. resande, De var alltid

=== SIDA 6 ===

mycket smidiga, vänliga och angelägna att få antecknat i sina orderböcker. Mesta inköpen till lanthandeln gjordes från kolonialvaru-grossister och av dessa fanns i Halmstad flera stycken, Således var där, Handels A/B J.B. Berggren, EOL-bolagen, Welson-bolagen och Lövgren & Jönsson. Den senare med den äldsta av alla resande under Ivar Larssons tid, nämligen den gamle farbrorn Claes Gustavsson. När det gällde inköp av glas, porslin mm, så var det från Åkerholmska Bosättningsmagasinet i Stockholm, Kjellström & Persson i Hälsingborg och senare Lorens Thoren & Söner i Broby som inköpen gjordes. Järnvaru-grossister var A/B Aug. Hall i Alvesta och Halmstad Järnvaru A/B.

Ivar Larsson gjorde ännu en utökning av affärslokalen 1960, på så sätt att han lade till det andra rummet som fanns på gaveln mot järnvägen. Nu hade hela bottenvåningen tagits i anspråk för affärsändamål, och sedan fanns inga praktiska möjligheter utöka affären på nuvarande plats.

Vid denna tid så hade det blivit två stora kolonialvaru-grossistföretag genom sammanslagningar, nämligen Vivo och ICA. Ivar L. gjorde till en början sina inköp från Vivo, men övergick 1972 till ICA,

I Kinnared fanns Jörgenssons Bageri, som även hade hand om försäljning av mjölk från Arla. Men 1963 så upphörde Jörgensson med sin verksamhet och en annan Livsmedelsaffär i Kinnared, Harry Green fick försäljningen av mjölk från Arla,

Ivar Larsson vände sig då till Hyltebruks Mejeri och kunde här hämta mjölk och grädde till sina kunder.

En utökning av affärsverksamheten hade Ivar L. funderat på några år, vilket gjorde att han 1969 påbörjade byggandet av ny affär på angränsande tomt. Denna blev klar att tagas i bruk 10 juli 1970 med Ivars båda söner Dick och Anders som medhjälpare, - Det hade varit affär i den gamla lanthandeln, som Samuel Davidsson lät uppföra 1869 i något över 100 år, men nu så var gamla lanthandels-epoken

slut i den byggnaden. För att ge plats åt ett nytt bostadshus så har byggnaden sedermera rivits, så i dag finnes inget kvar av den gamla lanthandels-byggnaden, som i så många år var centrum för handel i orten Kinnared.

Den nya livsmedelshallen fick en byggyta på 475 m² och med en säljyta på 300 m², som baserades på självbetjäning, med undantag för kött- och charkavdelning.

I källarplan finnes ytterligare 200 m² lagerutrymme. Den nya affären utrustades med kylrum för kött- och charkvaror, för mejerivaror och för frukt och grönsaker i skilda rum, Kyldiskar finns för varor som kräver sådan förvaring. Sedermera har ett förnämligt frysrum byggts i affären, med glasdörrar så att kunden själv kan plocka till sig det han önskar,

Från hösten 1970 så är det Arla, som är leverantör av mejeriprodukter till den nya affären.

Ivar Larsson överlät affärsfastigheten och verksamheten till sonen Anders och dennes sambo, Gudrun Bengtsson 1986, Han hade då varit handlare i Kinnared i över 42 år, den längsta tiden som någon varit lanthandlare i Kinnared. Anders och Gudrun driver affärsverksamheten vidare, och har från 1 juli 1991 övertagit postens expeditions-verksamhet och postutdelning i Kinnared, Kinnaredsborna är nöjda och tacksamma för den ordning som blivit med postverksamheten,

=== SIDA 7 ===

Vid fortsatt beskrivning av lanthandels — verksamheter i Kinnared, kan nämnas följande:

Vi har i det föregående när vi redogjort för den gamla lanthandeln som ägaren till Stora Kinnared, Samuel Davidsson lät uppföra redan 1869, också nämnt att det fanns en annan lanthandel här i Kinnared, Och det var så att det inrättades en liten affär i ett uthus vid Friaborg, Det var ägaren här, Salomon Johansson, som när han var klar med byggandet av bostadshuset, lät uppföra ett hus på gården, vilket blev klart 1906. Här öppnade Olof Andersson, vilken hade en liten affärsverksamhet i Halmstad, en liten speceriaffär. Brodern Ernst var den som skötte affären. Dessa båda bröder var Kinnareds söner och deras föräldrar hade lantbruk uppe i Ry. Efter några år uppförde Salomon Johansson en affärsbyggnad, endast c:a 50 meter från den äldre lanthandeln, som vid denna tid drevs av A.M. Johansson. Salomon Johansson, som varit i Amerika och tjänat en del pengar köpte Stora Kinnared med tillhörande kvarn, såg och torplägenheter av Otto Stockenbergs Sterbhus i Stockholm år 1900. Det mejeri som fanns på gården utarrenderade han på 5 år till A.M. Johansson, men driften kom inte i gång mera, och detta beroende på det låga priset på mejeriprodukter, Salomon Johansson sålde redan 1903 Stora Kinnared till S. Johansson från Reftele,

Ten nya affären drevs av Ernst Andersson, vilken som bodbiträde hade Pontus Andersson och Einar Nilsson, Den senares broder Bertil Nilsson var biträde i "Brödra Kalles" affär, men senare sin egen i Fegens Diversehandel.

Ernst Andersson dog 1923, senare övertogs affären av Pontus Andersson och Harry Green, den senare son till Salomon Johansson, Dessa båda drev affären under namnet Pontus Andersson & Co, Speceri & Diverseaffär, Man hade en större butikslokal än vid den äldre "Brödra Kalles" affär, och en något större kundkrets. Ortens första bensin-mack var också här, från början endast ett plåtskåp där man rullade in ett plåtfat med järnringar runt. I den övre delen av plåtskåpet var en pump och en behållare graderad från 1 — 10 liter. Mycket enkla anordningar, men så fanns det inte så många bilar vid denna tid. Bensinpriset var inte så högt heller, — 25 - 28 öre pr. liter. Senare så fick man en den tidens karakteristiska smala höga bensinpumparna med upptill en glasbehållare som var graderad från 5 - 25 liter, - och så allra högst upp en glasformation

med bensinbolagets namn el, emblem, Man fick pumpa upp bensinen medelst en spak på stativets sida till behållaren och så fanns en graderad skala från

5 — 25 liter där man kunde ställa in det antal liter som kunden önskade, Medelst självtryck tappades så bensinen till fordonet.

Även vid denna lanthandel förekom affärer under lång tid med bönderna i fråga om skogsprodukter, som sparrar, bjälkar, slipers och props & massaved, Men köp av ägg och nykärnat smör från bönderna var också en vanlig företeelse under 1910 — 1930 talet, vid denna lanthandel.

Pontus Indersson och Harry Green drev denna lanthandel fram till 1941, då de delade på kompanjonskapet. Harry Green övertog speceri-delen med dessutom glas o porslin, lite pappersvaror, något i manufaktur och sybehörsvaror,

=== SIDA 8 ===

Pontus Andersson uppförde på andra sidan Österån och strax utanför hemmet Sofiero en Järn & Kemikalieaffär, Det var en relativt välsorterad mindre järnhandel, som även hade en hel del för bygg-industrin erforderligt, såsom cement o kalk, spik, skruv, gångjärn, ventiler och andra beslag, De för en järnhandel vanligen förekommande verktygen fanns givetvis, Men här fanns också färger, oljor och en del kemikalier. Dessutom en del varor för sport & fritid. För en liten ort som Kinnared var det egentligen ganska så underligt att här fanns en sådan järnhandel,

Pontus Andersson dog 1955 och järnhandels-verksamheten upphörde på fastigheten. Harry Green, tidigare kompanjon med Pontus Andersson övertog det lager som fanns kvar efter en avvecklingsperiod och inrättade ett lager av järnvaror -

i det lagerutrymme som fanns på hans affärsfastighet. Försäljning av järnvaror blev sedan ett litet komplement till hans tidigare handel med livsmedel mm. Harry Green dog 1968 och efter en avvecklingsperiod på någon månad, så upphörde den speceri & diversehandel som startat på fastigheten 60 år tidigare.

Förutom de två tidigare redovisade livsmedelsaffärerna så fanns Albin Jönssons livsmedelsaffär. Han började sin verksamhet som slaktare vid 1920 talet och sålde kött o fläsk från bil. Sedan inrättade han en kött och charkuteriaffär, som han i början på 1950 — talet utökade med att även omfatta försäljning av specerivaror. Denna affär höll på till i slutet på 1970- talet, då den avvecklades, Efter detta så finnes endast den livsmedelsaffär kvar, som Ivar Larsson drev, men som han 1986 överlät till sonen Anders och dennes sambo Gudrun och som de fortfarande driver.

Enligt den i orten kände hembygdsforskaren Josua Andersson och från vilkens skrifter hämtats mycket av det material som återgetts här, så fanns i slutet av 1800 talet till i början av 1900 talet några små affärer i Kinnaredstrakten som sålde lite varor. Så t. ex. talar man om att det vid kyrkan fanns en affär som gick under benämningen "Kurres affär", Här såldes lite kryddor, socker, salt och snus.

I Tovared fanns en liten affär som höll i gång under åren 1892 - 1901. Om denna vet man beroende av följande: Vid renoveringsarbete på bostadshus i Kollabo så påträffades fastklistrat på timmerväggen i ett av rummen, försäljnings- och reklamblad, där man kunde läsa: — AUGUST ELISIN [osäkert] Engross, Tovared, Kinnared Försäljning av: Porslin- Stängseltråd - Kryddor o Korta Varor.

I Björsjö startade Karl Johan och Johanna Nilsson år 1885 en liten handelsbod. Denna drevs fram till några år in på 1900 talet. Handelsboden omfattade 2 rum, där det ena rummet under mycket lång tid alltid kallades "boen".

En liten handelsbod som blomstrade upp i och med att järnvägen från Kinnared till Ätran byggdes, var den som Edmund Andersson från Smeagård startade i början av 1880 talet. Den lilla stugan där affären var inrymd finnes fortfarande kvar och en del av inredningen finnes också, Av kopia från den inventarieförteckning som en dotter till denne Edmund Andersson gjort ett utdrag av, framgår att man vid denna affär var förhållandevis välsorterad, Möjligen beror detta på att det

=== SIDA 9 ===

var mycket manskap som var sysselsatta med järnvägsbygget och således fler kunder som efterfrågade varor. Järnvägsbygget blev klart 1885 och Edmund Andersson flyttade samma år i samband med giftemål till Timmershult, där han också startade en handelsbod, Edmunds moder Anna Britta Karlsson fortsatte affärerna i den lilla handelsboden till 1913, men som Wendla Samuelsson skriver i lugnare tempo. Om denna handelsbod finnes redogjort i Hembygdsbok Nr. 6 för Torup - Kinnared - Drängsered, De kopior av inventarieförteckning från Smeagårds Handel för år 1884 — 1885, som omnämnts tidigare bifogas denna redogörelse.

Enligt Josua Andersson, var troligen den första affären i Kinnared den som fanns vid torpstugan under Kyrkebol, och detta torp kom senare att kallas "Hildatorpet". Och här handlar det verkligen om romantik, för det var så här: Hos prosten Beckman i Torup tjänade prästgårdsdrängen Johannes, och denne var mycket förtjust i prostens dotter Hilda Fredrika, Hilda visade också påtagligt intresse för den reslige drängen. Detta förhållande undgick ju inte prosten och prostinnans ögon, så därför såg man nogsamt till så att de som bara hade ögon för varandra inte fick träffas, En förening mellan prostens dotter och prästgårdsdrängen vore ju alldeles otänkbart, Men så hände det en dag att prostens kreatur slet sig från sin inhängnad och stack iväg uppåt prästaskogen. Och nu så fick även Hilda hjälpa till att få ihop kreaturen, För Johannes och Hilda var detta ett tillfälle och de förstod båda att nu gällde det "Nu eller aldrig" Så blev det så att Hilda blev med barn och nu hjälpte inget annat än att de fick gifta sig, De fick bosätta sig på det lilla torpet under Kyrkebol tillhörigt kyrkan i Kinnared, som efter detta kallades "Hildatorpet", Johannes var duktig och företagsam och han lät inreda en affär i torpstugans ena kammare där man sålde kaffe, socker, salt, kryddor och snus, Och var man välkänd var det inte omöjligt att få köpa ett kvarter brännvin, Hilda Fredrika var också mycket duktig och arbetsam och bland mycket annat så ystade hon mjölk till riktiga jätteostar, Det var så att mjölken brukade uppbäras på Hildatorpet som en del av klockarlönen, och den som ställde om detta var klockarfrun Maria en syster till Hilda, Hildatorpet var på sin tid en gästgivaregård i miniatyr ett s.k. talave, Här brukade vägfarare till staden eller till marknaden rasta en stund och Hilda sålde kaffe med bröd, Stället var mycket uppskattat av både unga och äldre, Johannes och Hilda var mycket lyckliga med sin lott och med sin enkla boning. På äldre dar talade hon om att hon kunde blivit prästfru, ty det var en präst som friade till henne, men hon avstod, för då hade jag inte fått Johannes och det var honom jag vill ha, De fick 4 barn, 2 pojkar och 2 flickor. En av flickorna gifte sig med sågmästaren på Stora Kinnared Nils Jönsson Bååth, Om det var intryck och inspiration från den lilla affären i flickans hem som gjorde det eller något annat, men denne Bååth var under åren 1878-1881 handelsman vid lanthandeln som Samuel Davidsson inrättade.

Efter denna sista något romantiska berättelse om troligen den första affären

i Kinnared så slutar här vår redovisning. Kinnared juni 1993

Ulla Ekstrand Daniel Svensson Ivar Larsson Rune Larsson