Magister Samuelssons två ansikten

Det går inte att sammanfatta magister Johan Anders Samuelsson med ett enda omdöme. I arkivet finns två texter som båda bär hans namn, men de ger mycket olika bilder. Den ena är fylld av humor, hunden Leddy och magisterns vassa repliker. Den andra återger före detta elevers minnen av rädsla och mycket grovt våld.

I den första berättelsen framträder en färgstark och egensinnig lärare. Han uppges ha varit godtemplare och kanske ha bildat den första logen i Kinnared. När han anklagades för att ha brutit nykterhetslöftet efter två matsupar och en konjak svarade han enligt historien att han kunde skriva in sig i Gryteryd i stället, där de fick dricka hur mycket de ville.

Efter pensioneringen bodde han på Smedjebacken med dottern Greta och sankt bernhardshunden Leddy. En gång skulle han resa till veterinären i Torup eftersom hunden hade fått en stor knöl i nacken. En banarbetare i väntsalens frukostsällskap såg att knölen i själva verket var en jättelik fästing och tog bort den. Magistern kunde lämna tillbaka biljetterna och gå hem igen med sin hund.

Flera anekdoter beskriver hans humor och häftiga temperament. Han skämtade med kyrkoherde Gadd genom att hänga ett mindre smickrande porträtt av prästen mellan bilderna av kung Oskar II och drottning Viktoria i skolsalen. Han berättade också för eleverna om en dröm där varje synd skulle markeras med krita på en stege mot himlen. På väg upp mötte han kyrkoherden på väg ner – för att hämta mer krita.

Men samma första källa visar också en farlig hårdhet. En pojke som inte ville bada eftersom han var förkyld kastades enligt berättelsen i Klockehöljen med kläderna på. När pojken sjönk fick magistern dra upp honom. Episoden återges som anekdot, men sett med dagens blick handlar den om en vuxen som utsatte ett barn för fara.

Den andra källan är mörkare och bör läsas med varsamhet. Där beskrivs rottingen och stolen vid katedern som något barnen fruktade. Johannes i Åhylte hade knuffat en kamrat utför skolans stenmur. Nästa morgon kom han köksvägen med ett stycke smör från hemmet. Magistern tog emot gåvan, tackade för den – och gav sedan pojken den aga som hade väntat sedan dagen före.

En flicka som kallades Betty utsattes enligt texten för så hård och förnedrande bestraffning att hon blev halvt medvetslös och kräktes. Magisterns hustru ska då ha ingripit kraftigt. Efter den händelsen uppges han ha avstått från att aga flickor. Betty bodde med sin mor och syster i det som senare blev församlingshem; fadern hade rest till Amerika och familjen levde under knappa förhållanden.

Berättaren säger sig själv ha sett hur Bengts Johna i Nädhult blev så illa slagen att han inte kunde sitta ordentligt på två veckor. Pojkens far Bengt gick då ner till skolan och satt hos magistern hela natten så att ingen i familjen fick sova. Det blev hans sätt att protestera och hämnas i en tid då maktförhållandet mellan lärare, barn och föräldrar såg annorlunda ut.

Texterna är minneskällor. De bevisar inte varje detalj på samma sätt som ett samtida protokoll, men de får inte heller putsas till för att passa en enklare hjälte- eller skurkbild. Tillsammans visar de hur en människa kan bli ihågkommen både för humor, föreningsengagemang och stark personlighet – och för handlingar som satte djupa spår hos barnen.