Nils Björklund – stenarbetaren i stugan i skogen

I skogen vid Åmot låg en liten stuga nästan dold för den som inte kände vägen. Den omgavs av grov skog och en kraftig stenmur. Stigen dit var svag, och med åren blev den gamla hagen alltmer igenvuxen. Platsen kallades Hagalund, men i hembygdsarkivet har den också fått ett mer berättande namn: **Stugan i skogen**.

Här tillbringade stenarbetaren Nils Johan Abrahamsson Björklund den senare delen av sitt liv. Han odlade upp marken, planterade fruktträd och bärbuskar och höll en bibänk med kupor. När han till sist blev ensam i stugan kunde han se resultatet av många års arbete omkring sig.

Men vägen till Hagalund hade varit lång och svår.

### Från Gällingsbo till rallarlivet

Nils föddes den 14 maj 1853 i Gällingsbo i Långaryds socken. Enligt Josua Anderssons hembygdsberättelse hade fadern en god gård och räknades som en framstående och förmögen person i dåtidens Långaryd.

Nils kom tidigt ut i rallarlivet. Källan berättar inte vid vilken järnväg han arbetade eller under vilka år, men ordet placerar honom i en yrkesvärld som förändrade Sverige under andra hälften av 1800-talet. Järnvägar skulle dras genom skog och över sankmark. Berg skulle sprängas, banvallar byggas och broar grundläggas. Arbetet krävde både kraft och kunskap och var förenat med stora risker.

I Kinnareds hembygdsarkivs text om sten som byggnadsmaterial beskrivs samma brytningstid. När järnvägar och hamnar byggdes fick stenen en ny och mycket större betydelse. Arbetarna lärde sig borra hål i berg och stora block, spränga med krut och sedan dela och forma stenen vidare med stålkilar, hammare och andra handverktyg. Det var ett tungt hantverk där ett fel kunde få allvarliga följder.

För Nils blev faran verklighet. Han skadades svårt vid en sprängningsolycka och förlorade synen på det ena ögat. Vi vet inte när olyckan inträffade eller var han då arbetade. Källan säger heller inget om den omedelbara tiden efteråt. Men han fortsatte att arbeta med sten och blev med åren känd som erfaren och skicklig.

### Johanna Karolina och de åtta barnen

År 1878 gifte sig Nils med Johanna Karolina Svensdotter. Han var då omkring 25 år och hon 20. Det strukturerade mantalsregistret anger att Johanna Karolina var född den 20 januari 1858.

Paret fick åtta barn. Josua Andersson skriver att sex av dem nådde vuxen ålder. Familjen var stor, och vardagen måste ha krävt arbete av alla som var gamla nog att hjälpa till.

Källorna berättar inte mycket om Johanna Karolinas personlighet eller hennes dagliga arbete. Det är en vanlig tystnad i äldre material. Mannens yrke och olyckor skrevs ned, medan kvinnans ansvar för barn, mat, kläder och hushåll ofta blev osynligt trots att det bar upp familjens liv. Vi vet dock att hon under lång tid var sjuklig och klen.

Familjen skulle snart drabbas av flera svåra händelser.

### När bostadshuset brann

År 1889 brann familjens bostadshus ned till grunden. Ett protokoll från brandstodbolaget, återgivet av Josua Andersson, berättar att även ett uthus som tillhörde Nils bror brann efter att elden spridit sig från bostadshuset.

Brodern fick ersättning för uthuset. Om Nils eget bostadshus nämns däremot ingen ersättning. Josua drog slutsatsen att huset sannolikt var oförsäkrat, men det är en tolkning och inte något som protokollet uttryckligen bekräftar.

Ett nytt hus uppfördes på den brunna platsen. Enligt berättelsen kan Nils ha fått hjälp av sin svåger, Nils i Linnås, som var känd som en av de skickliga timmermännen i trakten som kallades ”Gränsen”. Även detta anges som sannolikt, inte som säkert belagt.

För en familj med många barn var branden mer än förlusten av en byggnad. Hem, kläder, redskap, förråd och sådant som samlats under många år kunde försvinna på några timmar. Ändå byggdes vardagen upp igen.

### Ensam med sex minderåriga barn

Tio år efter branden kom nästa avgörande förlust. Johanna Karolina dog den 9 maj 1899, endast 41 år gammal. Hon lämnade efter sig sex minderåriga barn. Det yngsta var två år.

Nils stod nu ensam med försörjningen, hemmet och ansvaret för barnen. Samtidigt skapade dåtidens regler om de omyndiga barnens arv ett problem. Enligt Josua Anderssons förklaring skulle barnens arvedelar omvandlas till pengar genom auktion. Nils valde då att även låta sin egen andel gå till försäljning.

Exakt hur auktionen genomfördes och vad som såldes behöver kontrolleras i bouppteckning och auktionsprotokoll. Men berättelsens kärna är tydlig: efter hustruns död lämnade familjen det tidigare hemmanet, och en ny bostad behövde skapas.

Nils hade före försäljningen varit ägare till den gård eller hemmansdel där den nya tomten låg. När han sålde förbehöll han sig en plats i den så kallade hagen. Där tog han upp boplatsen Hagalund och byggde den lilla stugan omkring år 1900.

### Trångt i den nya stugan

Hagalund var litet, och i början var det trångt. De två äldsta barnen hade redan kommit ut i arbetslivet, och efter hand följde de andra. Barnens arbete utanför hemmet blev på så sätt en del av familjens väg vidare.

Men förlusterna var inte slut. Den yngsta flickan dog 1903, sex år gammal. Det barn som stod henne närmast i ålder hade enligt berättelsen aldrig varit riktigt friskt och dog vid 18 års ålder.

Josua Anderssons uppgift att sex av åtta barn nådde vuxen ålder stämmer alltså med att två dog unga, även om gränsen mellan barn och vuxen formulerades annorlunda än i dag. Barnens namn anges inte i berättelsen om Hagalund. De bör därför identifieras genom kyrkböcker innan deras enskilda liv publiceras.

Efter hand gifte sig de överlevande barnen och skapade egna hem. Barnbarnen blev många. Till sist kom dagen då Nils bodde ensam kvar i stugan.

### Ett liv format i sten

Sten var det material Nils kände bäst. Samtida beskrev honom som en erfaren och skicklig stenarbetare, både i stenbrottet och vid murningsarbete. Han sades vara väl förtrogen med materialet och fortsatte att arbeta långt upp i åren.

Skillnaden mellan en stenarbetare och en stenhuggare kunde vara betydelsefull. Stenarbetaren bröt, delade och formade byggnadssten och uppförde bland annat murar, brofästen, grunder och trappor. Stenhuggaren arbetade ofta mer precist med mejsel och hammare och kunde skapa släta ytor, ornament och gravvårdar. Nils kallas i huvudkällan stenarbetare och beskrivs särskilt genom sitt arbete i brott och mur.

Josua Andersson hade själv mött honom. Nils utförde fackarbeten i Josuas barndomshem, och den unge Josua fick hjälpa till som hantlangare. Därför får porträttet plötsligt en röst och en rytm. Nils hade en god sångröst och kunde sjunga en stump medan han slog på borret. Under arbetet berättade han gärna minnen från platser där han hade varit.

Det är en av arkivets finaste små bilder: hammarslagen mot stålet, den hårda stenen och en röst som sjunger mitt i arbetet. Den visar honom inte bara som den drabbade mannen i en rad olyckor, utan som hantverkare, berättare och arbetskamrat.

### Vänligheten som kunde utnyttjas

Samtida gav Nils ett gott omdöme. Han beskrevs som vänlig, hjälpsam och behaglig att umgås med. Om någon behövde hjälp var han redo att bistå.

Men Josua Andersson skriver också att Nils kan ha varit alltför snäll och beskedlig. Enligt de berättelser Josua hörde hade mindre nogräknade arbetskamrater, befäl och andra människor ibland utnyttjat den sidan hos honom.

Det påståendet går inte att kontrollera i samma mening som ett födelsedatum eller ett brandprotokoll. Det är ett eftermäle – en bedömning som levde kvar bland människor som hade känt eller hört om honom. Därför bör det återges försiktigt. Samtidigt säger det något om hur bygden mindes Nils: som en kunnig arbetare och en god människa som inte alltid fick samma hederlighet tillbaka.

### Det han skapade vid Hagalund

Nils lät inte skogen stå tätt ända fram till stugan. Han odlade upp hela tomten. Fruktträd och bärbuskar växte upp, och bibänken var väl försedd med kupor. Den kraftiga stenmuren höll samman platsen och skilde den odlade marken från skogen omkring.

I arkivtexten stannar Josua inför den gamle Nils och föreställer sig hur han såg tillbaka på sitt liv: striderna, glädjeämnena och sådant som ingen annan helt kunde känna. Josua avstår sedan från att fylla i mer. Nils innersta minnen fick förbli hans egna.

Det är en klok gräns även för oss. Vi vet att han förlorade synen på ett öga, att huset brann, att hustrun dog ung och att två barn inte nådde vuxenlivet. Vi vet också att han arbetade, byggde, odlade, sjöng och hjälpte andra. Men vi vet inte hur han själv satte ord på sorgen eller vad som gav honom kraft. Där källorna tystnar ska vi inte uppfinna hans tankar.

### När stugan fylldes av ungdomar

Nils dog vid Hagalund 1927, 74 år gammal. Efter hans död fick stugan ett nytt liv. Under en tid användes den som möteslokal för ortens N.T.O.-ungdom.

Den undangömda platsen blev då ett rum för gemenskap. Eftermälet säger att ungdomarna hade mycket roligt där. För en främling var stugan svår att hitta. Bara en svagt synlig väg ledde genom skogen, och den tidigare hagen hade hunnit växa igen med grovskog.

Kontrasten är slående. Huset som byggdes när en änkling behövde skapa ett nytt hem åt sina barn blev senare en samlingsplats för en ny generation. Där det först hade varit trångt med en far och hans barn fylldes rummen nu av ungdomars samtal och skratt.

### Spåren efter stugan

När Josua Andersson senare beskrev platsen var Hagalund inte längre bebott. Den odlade marken höll på att tas tillbaka av sly och självsådd växtlighet. Kvar fanns stengrunden, förstugans stenplatta, en hög av sten och lera efter spismuren och muren som en gång hade omgett tomten.

Sådana lämningar kan vara lätta att gå förbi. En stenrad i skogen ser kanske inte märkvärdig ut för den som inte känner historien. Men vid Hagalund berättar stenarna om ett helt liv.

De berättar om en rallare som blev stenarbetare. Om en sprängningsolycka som tog synen på ett öga men inte hans yrkesskicklighet. Om ett hus som brann och ett nytt som byggdes. Om Johanna Karolina och de åtta barnen. Om en far som efter hustruns död skapade ett nytt hem i en hage. Om fruktträd, bärbuskar och bin. Om sång vid stenborret och om ungdomar som senare hittade vägen till den gömda stugan.

Nils Björklund lämnade inget stort monument efter sig. Men han lämnade en mur, en grund och minnet av ett arbete som bokstavligen formade bygden. Hagalund visar hur mycket historia som kan rymmas på en liten plats i skogen – om någon stannar, ser stenarna och frågar vem som en gång lade dem där.