Orealistiskt

OREALISTISKT

[Arbetsavskrift, batch 12. Texten har sammanförts från svensk OCR och en äldre samlingstranskription samt kontrollerats översiktligt mot samtliga 26 originalbilder. Rena avstavnings- och OCR-fel har rättats. Äldre stavning, personliga formuleringar och osäkra historiska namn har i huvudsak bevarats. Texten kräver en andra lokal sak- och namnkontroll före publicering.]

Vinterhalvåret 1913-14 förflöt lugnt och fridfullt. Jag fick ha hyvelbänker inne i farstukammaren och snickrade lite till husbehov och tidsfördriv. Skogsavverkning förekom i ringa omfattning, något lass propps och några famnar brännved till avsalu samt till den egna hushållsveden, årsveden. Granskogsprocenten var då inte hög. År 1909 såldes några lass bjelkar som August Bengtsson, bodde dề Janssons nu bor, högg åt far, det var gallring av de största träden men dimensionerna blev ändå inte stora, 6x7 tum och? tum. Vi hade inte häst då, John Åkvist körde åt far bjelkarna ned till stationen och de såldes lassvis till A. M. Johansson som köpte upp trävaror av sina kunder i affären när de hade något att sälja. På våren 1914 fick jag arbete hos byggmästare Ernst Josefsson i Holtslida som åtagit sig reparationsarbete i Brenne. Arbetet började i maj och jag gick och sådde säd för hand när bud kom att jag kunde få börja omedelbart. Det var huvudbyggnaden på Säteriet i Brenne som skulle undergå en betydande renovering och jag fick börja med att sätta beslag på nya fönsterlofter, fyrabågars, som var på modet då, vilka skulle ersätta de som fanns förut med två bågar och tre rutor i vardera bågen. En av anledningen till bytet var att glaset av ålder blivit grönaktigt och dessa gamla glas hade av olika anledningar blivit blandade med nya, man hade inte fått ögonen på hur värdefullt gammalt glas kunde vara ell bli, utan det förstördes saklöst vid fönsterbytet. I fortsättningen kom på min lott att byta brädklädseln på hela den stora byggnaden och i samband därmed förse väggarna med isoleringspapp unde klädseln. Det blev ett påfrestande arbete i brännhet sol att klänga på väggarna och den asfaltdoftande pappen var inte hälsosam att handskas med, sällan var det mulet, 1914 var ett farligt torkår. Vid denna tid var det disponent Möller som förde spiran på Brenne. Han var ofta borta på resor och då bjöd fru Möller f. Wallerius, inte sällan oss på kaffe och cognac När arbetet på Säteriet blev färdigt byggde vi en ladugårdslänga i Röshult som Adolf, broder till Ernst, åtagit sig. Min fordran för arbete där var kronor, jag fick ut 15 resten skulle bli senare men det blev aldrig mera trot upprepade krav. Fortsättning blev i Brenne nere vid fabriken vi inredde bastu och badhus för arbetspersonalen vid fabriken, bron över åsforsen ombyggdes även Den 1 augusti bröt kriget ut och vi såg det ena tåget efter det andra med fullastade godsfinkor, i dörröppningarna skymtade soldater och på öppna vagnar krigsmaterial. Sverige mobiliserade och spänningen var stor, skulle vi lyckas undgå kriget, hotet hängde tungt över oss. Jag deltog inte i ungdomslivet den sommaren, träffade Ruth någon gång men hon skrämde mig och jag höll mig borta, synd om flickan hon skrev upprepade brev och bad mig komma, men det var bäst som skedde. Arbetet som byggnadsarbetare 1914 var inte så trivsamt och roligt som året förut med drängseredsborna. En märkbar överlägsenhet från arbetskamraterna störd trivseln men det var inte värre än att det gick. I oktober var det slut på Brenn och då fick jag erbjudande att som hantlangare biträda Aug. Björklund med stenarbete för en skolhusgrund i Johans fors. Det var trevligt arbete men jag hade oturen att få ögat skadat av en stenflis, när jag sedan underskattade skadan och det blev inflammation innan jag kom under läkarbehandling blev det efter läkningen ärrbildning och synnedsättning. En god del av vintern gick utan att jag kunde utföra något arbete. Den 5 mars 1915 var inryckning till värnpliktstjänstgöring för årsklass 1914 y f. 1894 [trolig läsning]. Mitt öra var inte bra och sikt förmågan var så nedsatt att jag inte kunde deltaga i skjutövningarna på normalt sätt. Man var envis att jag skulle skjuta till vänster men när då nedslaget på 300 matersvallen var nära att gå utanför skyddsvallen blev det slut med dessa övningar för min del, ändå fick jag hänga med i de övriga övningarna i 3 mån. innan överföring till icke vanenför ägde rum. Efter detta blev det för min del en mycket behaglig tjänstgöring. Jag pliserades i en grupp serviser för ett kampani yrkesmän 80 man. Kompaniet hade ostridigt en viss favorisering ifråga om maten vartill bidrog att vi som ständiga serviser hade förankring i kökspersonalen och utnyttjade detta. Denna kommendering varade i 4 mån. Sedan blev jag uttagen att vara biträde åt kocken vid en landstormsförlängning på Gamla läroverket i staden. Min uppgift som biträde åt kocken klarade jag utan vidare men värre blev det i logementet som var anvisat ess. Där var utom vi två 3 andra med olika uppgiˆ -ter. Det började med att en natt blev en under sömnen nedsmord med skosvärta. Ja avslöjade misziådaren och förebrådde honom därför. När jag då senare blev utsatt för att likadant försök som misslyckades blev det verklir upprorsstämning som kulminerade då jag tagen i kragen medan jag serade mig kaffe hällde den fyllda mungen med hett kaffe i huvudet på min antagonist och brände honom mer eller mindre. Det hela bråket hade rolitisk bak-rund. Den som först blev utsatt för drift var liksom jag bondson, men att låta sig huns ́s därför gick inte jag med nå, erfarenheterna från Trollhättan hade lärt mig någonting. Efter förhör blev jag och den andre grabben flyttade till baka till kasärn men med uppgift att vara handräckning vid landstormsbefälets skjutövningar mel pis samt omhänderhava material vapen och ammunition. Ett fint jobb lindrigt mensvarsfullt. Vi kunde känna oss smickrade över förtroendet, och den jag kunde tacka för det var samme som höll förhör om bråket på läroverket, furir Vikström senare noliskonstapel i Halmstad. Efter befälskursens slut blev jag biträde i vanensmedjan och förrådet till den 11 november som var utryckninredag förmig. För min del var värnplikten var värnplikten inte något som gav tråkiga minnen, jag lärde mir en hel del som varit mig till nytta uner resten av min tid. Mate var mycket bra och jag hade genom bekantskaper i köket tillgång till extra för 15-nad så att jag sällan behövde köpa något, vilket annars var lätt tillgängligt på marketenteriet för en liten penning, 25 öre för kaffe och två vienerbröd, 20 re för kaffe och 1 bräd. "nder 1915 var trots krigstid ingen ransonering. Motbok för inköp av spritdrycker infördes under året och de flesta värnplikira skaffade si förstås ett spritkort, även jag, men körte ingenting av varan. Hur var det hemma? Det hade gått sin gilla gång. End st Anni var hemma Hela gick färbere lande kursen för seminariet och vann också inträde där. Far var ju inte gammal, 55 år, och både far och mor var vid god hälsa. Vi hade två små hästar Freja och Blenda. Grödan var svag även 1915 frost på våren och torka gjorde att den ansågs sämre in 1914 då frosten inte var så besvärlig. Det var en glad yngling som reste hem den 11 november. En granne sa till mig då han var i ett ärende hemma och vi satt vid kaffebordet, ja, nu har du gått ut skolan, läst för prästen och exerserat beväring nu återstår bara att gefta deg" och det var tydligen det värsta som var kvar, det skulle dröja 20 år att realisera, men bättre sent än aldrig. Det var omständigheter varöver m inte råder som spelade in här. Jag var ganska stillsam under vernpliktstiden läste mycket och lånade böcker på regementets bibliotek, kamrater till mig gick till Työn och Sommarlust när tillfälle gavs, jag stannade på logementet en gång lockade mig kusin Hjalmar med till Tylön. Vär jag sett på dansen en stund gick jag därifrån, tog miste på vägen och kom in i trädgården vid Slott. -möllan och höll inte på att hitta ut igen, den höga muren med taggtråd hindrade men så kom jag till det halft igenrasade tegeltornet vid Högelid, nu bo: -ta, där tog jag mig ut genom en av de gamla kanonportarna och hoppade ned utan att skada mig. Hösten var ovanligt kall 1915. Marken frös till i oktober och de tre veckona på förrådet rå regementet var ganska kylsgna, mycken höstplöjning blev inte utförd det året. Färvintern 1916 var mild. Skorsavverkningen var livlig efterfrågan på trävaroror stor, J. Ryberg sålde sin skog till Joh. Svensson o Bengt Nilsson för 4000 kr. många penar på den tiden. Samma köpare ville köra skogen av far men han sålde inte, jag ville det inte heller. Jag fick hugra propps där och förtjänade 3 kr. på dazen accordet var 3 kr. pr. tusen löpfot. Det var ett händelserikt år 1916. Väderleken var gynsam för växtligheten efter två magra ér var ett gott skördeårefterlängtat. Men när grödan var inbergad och folket med förtröstan tänkte på den väl fyllda ladan då kom som som en bomb förfogande 1-gen med ransonering av livsmedel. och Det dagliga livet hemma på gården hade fångat mitt intresse och när det bl vår och vårarbetet var undangjort tog jag upp ett gammalt förslag, att uppodl ett kärrområde på skogsmarken. Far hade gjort ett försök när han var nybonne och hans företrädare ävenså men givit upp. Nu var det min tur. Jag fick en va och duktig dikesgrävare till hjälp och vi genomförde den behövliga sänkninten av bäcken fram till lågmarknivån sedan fortsatte far ensam. Kostnade för led arbetskraft uppgick till 70 kr. för 17 dagsverke. ~jälv gjorde jag 49 dazsv rå dikesgrävning det året. Arbetet var hårt och det höll mig hemma lördagskväl. -lar. Genom Bernhard Glans blev jag medlem i Rydä kyrkliga ungdomskrets."asto. Bäckman var en god ungdomsledare och etablerade samarbete med med Färgaryds kretsen och det blev ungdomskontakter men stela och torra som jag snart trött. -nade rå. Krizet fortsatte och ransoneringen blev en bister och lärorik efarenhet. 1917 var det värsta året av egen erfarenhet. Vi hade hamstrat vetemjöl, som de flesta andra, och när vi då deklarerade samvetsgrant innehavet så fick vi avstå så mycket mera av vårt förråd av brödsäd, råg, Vi kom därför ganska snart i trån mål för verkligt bröd. Detta måste vi ersätta med annat och då återstod endast fodersäd, havre att tillgripa. Nöden är uppfinningarnas moder och Kinnards kvarn experimenterade fram en metod att frånskilja havreskalen så att ett ganska använbart mjöl till våfflor erhölls. Jämfört med andra folkgrupper som verkligen fick gå hungriga jämt så hade vi det jättebra. Jag kan säga om avspärningsperoderna att då var det verkligen jordbrukarna som låg i förmånsställnine. Gamla ting togs upp på nytt. Man odlade lin och eldade de gamla bastern för torkningen. t,0. m. brändes brännvin efter gammalt mönster på tre ställen i Kinnareds socken. Till råga på allt elände blev grödan 1917 ganska klen. Rågen frös här i blomningen så att på ett tunland här uppskattades skörden till 100 kz. d. v. s. mindre än utsädet. Något mera blev det vid tröskningen, 300 kg. det rättade upp vårt brädsäde till en del liksom att jag köpte korn till utsäde före dess beslag och sedan köpte nytt utsädeskorn till sådden. Även 1912 fortsatte svårigheterna med livsmedel men här på landet fanns att köpa svart mjöl till 1 kr. pr. kr. och uppgiftsskyldigheten slrarvades det nog med. Från och med 1918 inträdde en något förändrad livsstil för mitt vidkommande. Jag fick intresse för dans och vara ute med andraungdomar. Det började nor i Stubbhult på ett julagille där jag sammanfördes med en flicka som från första ögonblicket tilltalade mig. Vi tog brevkontakt och träffades också, hon uppmuntrade mig i början men så kommer krisen och den klarade vi inte. Hon tor anställning på främmande ort och det dröjde över 50 år till vi träffades härnäst, hon förblev ogift. Jag tröstade mig med att vara ute och svärma med tillfälliga bekantskaper utan störra itresse. Flera av mina järnåriga bildade familjer och jag började känna mig ensam. Ödet grier in i vårt liv, så har det gjort många gånger i mitt liv. På hemväg från någon underhållning blev till kvar av sällskapet bara en flicka och jag. Hon hade en mörk kuslig väg genom ett skogsparti i mörka natten. Jag erbjöd mig att följa henne hem vilket inte betyde så mycket omväg för mig. Hon avböjde men jag följde ändå henne hem. Det blev min flicka på skogen, och jag besökte henne ofta under ett par års tid. Vi trivdes så bra vid kakelugnsbrasan och fotogenlampan och en kopp kaffe. Vi var överens om vår framtid tills helt plötsligt liksom en mur restes emellan oss. Hon blev sjuk men det verkade inte allvarligt. Någon förklaring fick jag aldrig av henne. Det var inte så lite av mystik över änniskan. Hon berättade på ett tidigare atadium att hon var synsk" såg i framtiden vad som skulle hända och var mycket rädd för detta. Efter något år blev båda hennes syskon svagsinta och en svår belastning vilar över hennes släkt på så sätt. Var det en föraning som hon varslats om eller egen eftertanke. Stackars tös. Jar började husga bjelkar på allvar 1918, tillsvidare i vår even skog, trävarcna var dyra och det lönade sig bra. Samma år avverkades ett större parti på grannens, Emanuells skog, som han sålt till Rickard Jönsson och Ernst Johansson G i Drängsered, för 8000 kr. Han var en mycket försiktig och smart affärsman /6 vår gode Emanuel åtminstone näg det gällde att handla kor. Han bjöd ut sin skogspost och flera var och såg på den men ville göra gällande att den var för dyr. Jönsson o Johansson var där upprepade gånger med anbud var för sig gjorde gällande att de var konkurrenter. Så infann sig då Jönsson för att som han sa med ett sista bud. Efter en liten stund kommer Johansson, som överraskad utbrister, jaså du är här säger han till Jönsson, då är jag väl försent ute. Nej säger Emanuel! den som betalar bäst får skogen. Jönsson bjuder 8000, låt honom då få den för så högt vill inte jag gå, och så blev det affär och köpská saknades sannolikt inte. När det sedan visade sig att de båda herrarna var i maskopi med varandra var det svårt för Emanuel att smälta att han låtit sig dupera av de bålda herrarna. Jönsson à Johansson högg ut den bästa skogen och å förtjänade bra rå den sedan sålde de i sin tur vad som var kvar till Johan Svensson à Bengt nilsson för 4000 kronor Där kom jag med i bilden som huggare i kompani med Oskar Andersson i Åmot, den skickligaste huggare som funnits i dessa trakter. Han var en god läromästare för mig, jag fick slita hårt men de for jag inte illa av. Han var makalös som kompis vi kokade kaffe i skogen och hade det trevligt. Det kom två huggare till i skogen, två kronobergare som skile lansera nya arbetsmetoder, snabbhuggning men resultatet blev sådant att de fick slut. Jag hade tänat lite pengar och kunde skaffa mig nya kläder. 1919 hävdes ransoneringarna ganska snart Sverige hade klarat sig undan krigets häriningar och hade en mycket god ekonomisk ställning. Priserna sjönk på allting för våra orter messt kännbart var priserna på trävaroror. Skörden blev god det året och vi njöt av det goda råbridet som man saknat i viss mån och så kaffet som varit så liten tilldelning utav och sockerbiten därtill. Nyodligsarbetet på skogen fortsatte den ena tegen efter den andra och skördarna därifrån började komma i rikt mått. Detta var stimulerande och jag ställde upp som motto att varje kvadratmeter av de 22 har som denna gården om. -fattade skulle bringas i kultur. Djurbesättningen utökades med modersugga och större antal gödsvin. Rotfruktsodling rotatis och grönfoder fick större areal och bringade jorden i bättre kultur. Småbruket såg ut att gå en god framtid t: mötes och jag bestämde mig för att ägna mig däråt. Inni kom in vid seminariet 1919. Hela hade då redan varit lärare i två år. Jag blev medlem i Långaryds V. SLU förening var t. o. m. dess ordförande en tid. Mötena urartade det var bai dans och nykterheten lämnade allt övrigt att önska men jag höll ut en tid. De 281lande två åren rick livet en jämn lunk med undanta av att jag blev smitad av gulsot vi var tre i SLU föreningen som drabbades därav, vi gick igeno sjukdomen alla tre utan framtida men, men det var en svår rärs. Spanska sjuka 1010 rick vi fria fran i vår familj. Husen på St. Kinnered som varit fallfär li i flera år ombyggdes vad uthusen beträffar 1920. By gm. var Joh. Eriksson densasom jag var med 1913. L922 genomick jag en kurs i träslöjd rå Nääs slöjdsem: -narium med full kompetens och ett mycket vackert betyg, samt intyg om deltaga i metallslöjd. Jag var således väl rustad Er att söka befattning som slöjdlär: a och inställd på att söka mig tjänst och skapa min framtid på detta område. var 28 år något måste hända. När jag kom hem såger mor: Nufår vi väl inte behålla dig hemma längre nu vill du väl ha något annat. Det var vemod i rösten och det kom mig att tänka om en gång till. Tillgången på platser som slöjdlärare va: inte så särdeles stor. Man hade räknat med att när den nya fortsättningsskolan kom till stånd skulle slöjden få ett större utrymme i skolplanen och framförall bli bättre betalt. Men det gick trögt i portgången, den avsedda praktiska fortsättningsskolan ersattes med en allmän linje som i ringa grad ersatte vad som från början varit meningen. Sråbruket i orten kombinerat med skogsbruk låg väl tilloch möjligheten att etablera sig dom egen företagare fanns. När jag tänkt över saken beslutades, att vänta och se. Kursen på Nääs var i alla fall vad tid och kostnader beträffar väl använda pengar som jag aldrig haft skäl att ångra. Dels har jag haft nytta och nöje i hela min tid av det jag fick lära och inte minst som äldre dels i umgängesvana i en krets där man inte förut haft tillfälle att röra sig. Huvuddelen av av eleverna vid skolan var lärare i aktiv tjän några utlänningar från Skottland Tyskland Grekland Norge och Danmark. Det blev fortsättning som hittills en följd av år rika på händelserdär stora ting ibland stod på spel men slutade lyckligt. Rent allmänt sett rådde et grundmurat välstånd runtom i bygden. De som haft god skogstillgång och utnyttja högkonjukturen hade fått in pengar. Det fanns de som sålt stubbar och fått in fler pengar för dessa än de långt tidigare fått för träden. Egnahemsbyggarna hade fått en god start. Socialvården var från 1919 kommit i ett bättre skede oc socknens enda fattiga i behov av vård, tre gummor, Kristina Susanna och Eva fic god och trivsam vård i en stuga som upplåtits för ändamålet. Barnavården däremo var densamma och någon förbättring i de uã barnens ställning hade inte ägt rum. Den ensamma modern var fortfarande en föraktad människa närmast rättslös, den so nekade för faderskapet gick alltid fri. År 1923 var ett gott skördeår åtminstone vad rågen beträffar. Jag har håll. -punkt för minnet därvidlag genom det tal som disp. 0. Mattsson höll vid Em. Johanssons bgravning som innehöll bl. a. med vemod, han hade bergat tusentals tunnor spannmål men den sista fina rågen fick han inte skörda ets. Vår högt värde. -rade granne Emanuel hade gått ur tiden även vår morbror Lars Andersson hade ocså avlidit samma år båda födda 1851 således 72 år gamla. Far sade flera gånger jag leds efter Emanuel. Vi saknade honom lite var, han var en ledartyp och en kunnig man med fera goda egenskaper väl värda att taga lärdom av. Jag har all aledning att vara tacksam mot honom, han var alltid välvilligt inställd mot mig och jag fick t. o. m. vid tillfällen en förstulen antydan om att jag var välkommer som måg hos honom vi kunde slå samman gårdarna. Jag kan ju inte veta vad tösen hade för inställning, vi var goda vänner, barndomskamrater men att därifrån gå över till ett intimare förhållande var främmande. Hon deltog ju inte i ungdomsliv på vanligt sätt, dansade inte, fick inte gå ut en kväll och se på månskenet där fanns inget tillfälle att upptäcka varandra och tända. Det var en kurs i Katrinebeberg för folkminnesupptecknare detta år och jag anmälde mig som deltagare. Kursen pågick i tre dagar och rektor De. Wylder var 8 ledare, där var även den kände forskaren av stora mått folkskoläraren J. Kalen i Fagered och för övrigt kända förmågor på området som föreläsare. Jag delade rum med Hjalmar Nilsson i Spånstad, sedermera statsråd. Kursen gav mig linjer at gå efter som sedermera varit vägledande för mig. Det var ämnet som passade mig. Alltsedan 12 årsåldern var jag intresserad för gammalt och fornt. Här var inget gammalt bo med mängder av gamla saker och stoff, far och mor hade börjat med nytt bohag. Därför blev det att samla själv. Mitt första förvärv var en psalmbc från 1760 talet som jag tiggde mig till av Emma Bengtsson maka till Aug. Bengtsson. Hon hade funnit den på vinden kvarglömd sedan de som bott på stället förut. Den var ursprungligen kommen från detta stället där jag bor och har således kommit hem igen. Det var inte lätt för mig att samla någonting, man hade inga pengar att köpa för och inget intresse hos far och mor. En gammal klocka kunde jag fått övertaga av Ryberg för en krona men när jag bad om en krona av far blev det nej. Jag ville så gärna ha ett golvur medan tillfälle fanns att köpa ett sådant billigt. Det kom att dröja ända till 1922 då jag köpte ett gammalt illa behandlat urverk av målare Skantx för 10 kr. som jag lagade och fick igång och 1923 gjorde ett fodral till och Skantz målade. Några år senare köpte jag på plika auktioner två moraverk båda defekta, men genom att fabikaten var desamma kunde sammanställas ett som sedam kompletterades med felande delar av urmakare Zornov Halmstad och som med fodral som jag själv tillverkat är den klocka som r finns här i stugan. Här gjordes en del reparationer 1923, En ny murstock för kamaren och kakelugn som ersatts med öppen spisel samt eldstad i snickarboden Det var en gammal yrkesman 72 år Salomon i Råckna som utförde arbetet. Det blev jul 1923 som alla andra år och den firade vi tillsamman, Helga och Anni var hemma och hade ferier. Nytt för denna julen var elljuset som vi inte haft förut. Framme i samhället kom elbelysningen redan 1917-18 men så långt utaför som hit det inte då, det var en provisorisk anläggning i Kvarnen till att börja med. Nu var det Hj. Arvidsson som drivit saken vidare. För övrigt var julfirandet traditionellt med undantag för tvättningen som tagits bort som legend men sången, juleberedelse som skulle sjungas efter tvagningen sjöng far och sedan efter maten lästes julevangeliet och sjöngs julpsalm. Julgranen kunde dett år tändas med riktiga ljus, tidigare under kristiden var ljusen av talj och hemstöpta. Året 1924 var även ett mera minnesrikt år än måga andra. Jag valdes till fjädingsman en bidragande orsak att jag tog uprdraget var att få telefon framdrag vilket var något att sätta värde på. men man tänkte inte på vad det betydde att ensam ha tillgång till telefon i byn. Det blev som en telestation med budsändning och besvär i hela byn. Den ekonomiska ersättningen var inte stor, jag får i stället summera ihop vad jag lärt av de många åren. En något större vidablick av människorna och människoöden, tragedier, människor som hamnat i en ond cirke och icke lyckas taga sig därur. Min första instruktion var muntlig av chefen och lydde så: En fjärdingsman får inte vara rädd för någonting inte ens för sjäva fan, om han skulle visa sig. Alltid vara beredd att lämna hjälp där så behö denna grundprinsip befästades ytterligare i den poliskurs som jag var med om 1934 i Stockholm. En sak av större mått 1924 var att Brenne AB. hos vattendomstolen i Vänersborg ansökte om rätt att höja sin dammbyggnad med 70 cm. Detta skulle inneburit att s gott som all jordbruksdrift här på denna gården skulle omöjliggjorts. Här gällde det att kämpa för livet och existensen. Jag tog kontakter med personer som haft liknande saker om hand och fick goda uppslag. En firma Fahlström i Jönköping som fört jordagarnas talan i Färgensjöarnas reglering besökte jag och de åtog sig att föra vår talan och ställa vattenexpert till vårt förfogande. Målet avgjordes till vår förmån i vattendomstolen, vattenöverdomstolen och slutligen även hos Kungl. Maj: ts. Bolaget ålades betala alla kostnader med nära 20000 kr. Vi fick faktiskt ersättning för allt även tidsspillan för min del. Den som var lättad och glad var jag. Om vi förlorat målet hur skulle det blivit då. Ännu en sak av största betydelse genomfördes i byn detta år. Ansvaret för underhållet av byns utfartsvägar hade fallit i glömska och vägarna befann sig i et knappast farbart skick. När "Gamle Anna Brittas Johan" skulle begravas så var vägen i sådant skick att den som brukade köra vid sådana tillfällen förklarade att han inte kunde taga ansvaret med mindre vägen lagades så att inte risk förlåg att vagnen kunde stjälpa. Det blev allmän mobilisering för att avhjälpa de värsta halorna men inte mer. Jag hade fars fullmakt att vidtala förrättningsman och ansöka om vägdelning enligt 1907 års lag om allmänna vägar på landet. L. M. Pettersso riksdagsman, åtog sig uppdraget och delning kom till stånd. Alla tyckte de fick för mycket väg och lite gnissel var det i början men när vägen var klar var besvären glömda och alla tyckte det var bra med en ordentlig väg så att vid behov även en bil kunde ta sig fram vilket var en omöjlighet dessförinnan. Bilarna var sällsynta men fanns att tillgå. Vattenregleringar förekom i byarna Björsjö och Kollabo och betydande mark vanns därmed för odling. Denna reglering har också i motsats till vad som ofta blivit fallet fått ett bestående värde. År 1925 var jeg tidvis hos Carl Andersson och hjälpte honom på verkstaden. Vi köpte tillsamman ett motorsåsätt för 700 kronor av Joh. Svensson. Priset var otroligt billigt och Carl Andersson satte snart fart på sågverket. Vi fick mycke sågning och arbetet var ganska lönande. Såget saknade överbyggnad och jag fick inte Calle att sätta igång med överbyggnad, Jag tog då saken i egna händer och försåg det hela med en enkel men tillräcklig överbyggnad. Vi hade såget ännu någo år och sålde det sedan till Arvid Johansson och Erik Andren för 1000 kr.. Jag köpte detta året en ny häst av Gustav Hansson i Kinnhult för 550 kronor Hästen fick namnet Bellman för att modern hette Bella. Det var en kraftig norås typ och blev en stor tillgång här på gården. Nu blev det behov av kraftigare redskap och flera nya sådana inköptes. Hjalmar Bengtsson hade köpt ett ungt sto 3 år otamd. Det visade sig att han inte klarade inkörningen. Jag erbjöd då att hjälpa honom därmed i förlitande på min pålitliga Bellman. Vi kopplade unesteet upptill Bellman och sedan måste denna följa med utan vidare och tröttnade snart på izi att bråka och fann sig i det oundvikliga ödet att bli draghäst. Sedan utvecklade sig det hela så fördelaktigt som helst genom att Bellman fick en arbetskamrat vi satte båda hästarna för redskapen och utförde de tyngre arbetena med två hästar. En ny plog inköptes med större arbetsförmåga på djup och bredd. Samarbetet med Hjalmar Bengtsson varade i många år så länge han brukade sin gård. Följande år 1926 köpte jag slåttermaskin och hästräfs. Nu skulle man slippa att slå vallarna med lie som var ett tungt arbete. Men det blev något liknande som med telefonen, man nästan fordrade att jag skulle köra av gräset åt hela byn och då fick jag inte sköta mitt eget hä. En lättnad blev det näg grannen som had den största arealen, tyckte jag var dyr, och fick Ivan Bengtsson Kinnareds Gård att köra billigare ett år, sedan var jag kvitt jobbet. 1927 den 27 dec. var kommunalstämma med Kinnareds socken. Det hade blivit trdition att stämman skulle hållas tredje dag jul. "rotokollet säger att till ledamöter i taxeringsnämnden valdes fj. m. Josua Andersson och Carl Ryberg. Det var ett nytt uppdrag för min del som jag med intresse tog emot. Från taxeringsarbetet som väsentligt skillde sig från nuvarande former och uppgifter har jag en del innan att anteckna. Skräddm. C. Lindeberg ordf. Hans Svensson, kronoombud, led. Albin Svensson, Simon Andersson, O. Kleberg, Carl Ryber och undertecknad. Industri och företagare hade ingen representant. Taxeringen skedde ganska godtycklit och skäntavering förekom i stor utsträckning. Lindeberg var till stor del e--nräktig. De deklarationer som han själv eller några av hans vänner gjort upp andast en formsak att godkänna. Albin Svensson hade själv inte så mycket skog att avyttra och därför brukade han sära om sina vänner eller rättare ovänner, at de hurer och kör skog hela året ideligen och drar rekommenderades ett kraftig påslaz på deklarationen. En historia från tidirare skede kan pasa in även här. Johannes Bengtsson hade del i ansvaret för en tsvering. Så träffade han en missnöjd skattskyldig: Du har gett mig för stor skatt säger denne. Johannes: Vi går in på ristis och får oss en gög". När den var urdrucken återkom frågan. Du har gett mig för stor skatt! Vi tar en gög till säger Johannes: Men inte ens detta hjälpte. Var ska jag göra av skatten då säger Johannes? Ge den till garboen min han är ändå inte en av de våra. Det kan ge en bild av taxeringen i Torup även vi detta tillfälle. Vid granskningen framgick att en skattskyldig från Kinnared had deklarerat fel till sin egen nackdel, jag föreslog att felet skulle rättas till men fick svaret: Det här är ingen välgörenhetsinrättning och mitt yrkande blev e; unrtaget. Jag var ganska ensam när jag gjorde någon invändning mot beslut, de sor järte mig skulle representera jordbruket stödde mig inte och de som representerad arbetarepartiet de försökte alla medel att komma åt bänderna. Mitt mandat i nämnde blev endast ett år efter mig blev Anders Svensson i Kollabo som omvaldes i flers or-ingar. 1920 var det prästval i Toruns och Kinnareds pastorat. Till ny kyrkoherde efte avlidne Joh. Gadd kallades till fjärde man och valdes Rudolf Hazard. Valet hade föregåtts av en intensiv propaganda och vid förrättningarna som ägde rum i kyrkan var denna till trängsel fylld. Vid valförrättningen blev sådan trängsel att jag 01 200 kallades att biträda den ordinarie polismannen Folke Ljunggren. Folkmassan i gången pressade så att valförrättaren kk. Nordblom inte kunde tjänsgöra utan avbröt förrättningen till dess ordningen kund upprätthållas. Hållande varandra i handen och med ryggarna mot de påträngande släppte vi fram en grupp i sänder. Gamle riksdags man Johannes Bengtsson i Bjernalt stod i en bänk och vätade. Jag hörde honom säga: Det är strängt attstå när man är gammal, han var nära 80. Jag ordnade då så att han fick förtur men detta gillades inte av en rödfärgad gast, smeden Vestberg från Rydöbruk som höljutt protesterade dock utan resultat Den nye kyrkoherden mottogs med stora famnen och ännu bättre blev det när det visade sig att han gärna tog ett glas med när det var finare begravningar och t. o. m. flera. Han deltog gärna i kalsen runt om i bygden och jakt och fisketuturer med därtill hörande förplägnad. Med undantag för några få här i Kinnared var han inte så buren på händerna som i Tprup. Han hade en ovana att låna peng- ar och spritvaror vid tillfällen och betalade aldrig igen, i längden går inte sådant bra. Kom man till expeditionen så lät han gärna förstå att besöket borde bli så kort som möjligt. Prästgårdens dörr öppnades inte i onödan och inte för vem som helst, detta var nu inte något nytt, det hade varit likadant under förreträdarens tid och inte separat för Torup heller hade nog uppkommit sedan prästerskapet blivit direkt statsavlönade tjänstemän. Föreläsningsf. i Kinnared omfattades vid denna tid med med växande intresse. Föreningen hade mycket goda föreläsare bl. a. Kyrkoherde Hammarberg i Tvååker och Fabian Månsson som höll publiken varm i två timmar. I regel var publiken tacksam med undantag för en gång: Ämnet var ateism och kristendom. När han kom till djävulsläran och skulle förklara den så troppade folket ur salen och han avslutade inte föreläsningen. 1929. Hallands Nyheter har ett stort nummer med nästan helsida om Kinnared. De styrande i bilder och tjänsteställning. Ordf. 0. Mattsson, vice ordf. Hans Svensson, Nämndeman Sven Larsson, Rudolf Hagard Kyrkoherde, Carl Björck vice komm. Artur Johansson bankkamrer. Huvudnäringen för socknenns 660 inv. var jordbruk och skogsbruk. Här fanns två näringsställen, Anna Bengtssons kafe och rum för resande samt R. Sandbergs kafe och tidnigsaffär, man kunde där köpa tidningar på söndagarna och tobaksvaroro. Anna Bengtssons kafe var en kaffestuga av gammalt trivsamt mönster. och hit kom gammal och ung för en pratstund med Annas man Johan. Makarna hade varit jordbrukare han var f. 1855 i Gunnarp och Anna 1864 i Mjöbäck. de var barnlö: och kom hit till Kinnared omkr. 1911. de köpte Aspedal av Hanna Larsson som sedan med sönerna Carl och åkan reste till Amerika. Anna skötte rörelsen smi. -digt hade god ordning och respekt, så långt men inte längre. Johan var själv glad vid sprit och i kammaren innanför köket snapsades en del och spelades kort men aldrig något väsen. Och var det någon som behövde övernatta så fick han ett snyggt rum och tillgodoseende. Sandbergs kafe kom något år senare men lyckades inte slå ut Anna Bengtsson hon behöll klart sin ställning. Makarna skrev på äldre dar ett testamente till kyrkan i Kinnared men detta blev inte bevakat i vederbörlig ordning. Med makarnas efterlämnade kvarlåtenskapdes efter min uppfattning inte som sig borde. handle L930 talet kännetecknades av låga priser på jordbruksprodukter och arbetslöshet var det väl för direktiv kom till komn. att stämman skulle välja arbetslöshetskommitte. Ordf. efterlyste om det fanns några arbetslösa i Kinnare Men Carl Ryberg var beredd med förslag och på hans yrkande valdes en komitte.. Carl Ryberg Stämman anslog ett mindre belopp till arbetslöshetens bekämpande gick ut med ljus och lykta för att leta efter arbetslösa, han hittade inga. Här byggdes ganska mycket Hans Svensson hade ledningen och den ena stora byggnaden efter den andra kom till, Bankhuset och Kinnareds Textil var de största men även flera bostadshus tillkom genom hans förmedling. Kinnared upplevde en ny födelse, den första väckelsen var Samuel Davidssons verk men den andra var Hans Svenssons. båda stupade på kuppen. Men himlen mulnade. Finanskrser inom storinan sen kulminerade med Kreugerkraschen som gick så illa åt våre finansmän här på orten. Jag hade som fjärdingsman flera svåra papper att delgiva. Ingen gick dock i konkurs utan fann en räddningsplanka att hålla sig kvar vid och nådde fast mark så småningom. Någon verlig arbetslöshet fanns inte i Kinnared men väl i Torup. Stenslagning för kommande behom av makadam till vägunderhåll ordnades som nödhjälpsarbete och betydande lager av sådan sten hopades utmed vägarna. Men redan 1935 kunde arbetslöshetskommitteerna avvecklas. L934 blev för mig ett händelserikt år som skapade om mitt framtidsperspetiv. Ny lag om polisväsendet i Riket unkom 1925. Man hade emellertid kommit till klarhet om avv innehavarna av befattningen som fjärdingsman på landsbygden behövde få tillgång till repetionskurser. Jag fick tillfälle att vara me om en 6 dagars kurs i Stockholm på sommaren 1934. Kursen var både intressant och lärorik och den blev mig till stor nytta senare. Under vistelsen i Stockholm bodde jag hos Sven Ryberg bördig här från Åmot. Jag hade träffat min ungdomskamrat Svea vid en motortävlan på Sjögårdssjöns is vintern samma år. Hon var då i sitt hem på en kort semester och var anställd i Stockholm. Hennes adress kom jag ihåg och behagade ringa henne nu när jag var i stan. Det var h som svarde i telefonen och vi kom överens om att träffas och uppliva gamla mi: -nen. Vi hade varit samman och haft trevligt när vi var riktigt unga, nu var jag nära 40 och hon 33. Vi tog det som en ödets skickelse att vi sammanförts på detta sätt och träffades ett par gånger till under veckans lopp. Vi brevvä› -lade i fortsättningen och vid midsommar fick hon några dagars ledighet och vi växlade ringar. Den 9 dec. vigdes vi i Torups prästgård av kk. R. Hagard. Helga och Arthur var vigselvittnen. Ester och Helge Fagerholm bjöd på supe på kvälle Så var det vi båda som under eftermiddagen av vår åldersperod skulle bygga upp ett hem. Det tog lite tid innan vi anpassat oss i den nya miljön men vi lyckad så småningom och var glada att vi funnit varandra. Lyckan var fullständig när vi upptäckte att vi hade barn att vänta, Anna Stina föddes 19 aug. 1936. Den dagen när jag fick veta att den lilla flickan kommit till världen noterar jag dageni mitt liv. När jag fick komma in och se henne som den lyckligaste C tyckte jag det var det vackraste jag någonsin sett. Det lilla ansiktet med svart långt hår, den bilden etsades in i mitt minnesmagasin. Vi var båda vid full häls Före mitt giftermål hade jag stundtals känt lätta hjärtbesvär men de försvann a sig själft. 1937 övertog jag fastigheten för 10000 kr vilket var då gällande ta värde. och betalade den med 8000 genom utställd revers, 2000 kr. avskrevs ondelbar som innestående lön. Skulden å 8000 kr. stod kvar till 1942 då vid arskifte efter far och mor mina systrar avstod sin andel så att jag blev skuldfri. Hemmanet var i hög produktion. mossodlingarna på skogsområdet gav rika foderskördar, beteskulturerna i urskiftet gav rikt bete till husdjuren och från skogen kunde tagas det som behövdes för att komplettera inkomstsidan. Jag högg bjelkar själv och hade uppnått yrkesskicklighet så att erkännande gavs för god "behuggning" et fackuttryck som betydde att sidorna var jämna och släta och "vankanten" d. v. s. den runda kanten i toppändan inte dominerade över den täljda flata sidan. Livet hade blivit mera meningsfullt. Lyckan är väl aldrig så stor som när man hör trampet av små barnaskor. Visst hade vi det fridfullt och lugnt här hem vi tre farmor och jag, men att i framtiden gå som en ensam ungkarl på en gård var skrämmande. Jag var fast besluten att det fick gå hur det ville men livskamrat skulle jag skaffa mig och glömma tidigare misstag. Och så hände som förut nämnts, slumpen kom mig till hjälp och framtiden blev för oss som på förhand utstakad på hästa möjliga sätt. På våren 1939 utbröt andra världskriget som blev fyllt av oro över att bli iniragna aktivt i krigshändelserna. En direkt följd blev avspärrning och därmed jande försöreningssvårigheter. Vi hade erfarenhet kvar av tidigare liknande förhållande och detta var till nytta. Därför blev tillgången på livsmedel inte på långt när så snaäv som under det första kriget. Vi sörjde för att vi hade ett gott utgångsläre, förråd av livsmedel, och beslag av hemförråden blev det ini son förra gången. Men handeln av livsmedel i fortsättningen blev bsvärlig nog. Jag blev invald i livsmedelsnämnden 1939 och kvarsto tills den upplöstes 1950. Torup och Kinnared hade gemensam livsmedelsnämnd och Joh. Ramnå var ordförande under hela perioden. Det var täta sammanträden som alltid hölls i Torup. Ramnå var en god talare men ingen kontorsmänniska och vi fick anlita en kunnig man kurnig man, Carl Svensson, Rydö, som biträde med bokföringen. Jag hade nöjet att tilsamman med Gustav Carlsson i Kyrkobol verställa uppskattning av grödan på brukningsdelar över 5 har. de mindre hade fria händer att uppskatta själva och det skedde nog i allmänhet till egen fördel. Man fick en god inblick i jordbrukets skätsel i allmänhet. De mindre brukningsdelarna, både de som vi uppskattade, och de mindre, var mycket väl skötta, inte enda visade motsatsen. Grödan togs mycket väl tillvara, grässkörden hässjades och spannmålsskörden krakades och även om väderleken var ogynnsam så blev resultatet genomgående gott. På Kinnareds Gård var den enda större gården var bilden något annorlunda. Arbetsstyrkan var i undekant och när svåra väderleksförhållanden inträffade blev det skördeskador, men ifråga om skötsel för övrigt var ingen anledning till anmärkning. Kinnareds Gård var mjölkleverantöt till samhället tills mejeriet genom livsmedelsaffärerna C C 2 1 Att indriva skatter böter och andra utlagor hålla förhör och pressa fram erkännande av den skyldige, det blev ganska likartade uppgifter som barnavårdsman. Jag kunde dela upp min klienter bland de faderskapsskyldiga i tre kategorier.. De som var ansvarskännande och villiga att bära sin del av bördan för barnets uppfostran, dessa var i minoritet, de som fann sig i det oundvikliga sedan de försökt slinera sig och misslyckats samt de som till varje pris även om de fördärvade sin framtid därmed genom att ideligen flytta från plats och arbete komma ifrån att betala, essa senare var inte heller så många, mittelpartiet var fertalet. Som regel blev jag hövligt bemött av samtliga när jag ko i ärendet. Mädrarna som ställts i en svår situation och barnen vilkas rätt jag skulle bevaka visade fullt förtroende för mina åtgöranden. Jag försökte göra k klart för dem att jag betraktar deras moderskap lika med alla andra, vi har kommit till på alldeles samma sätt alla. De skillnader som människorna velat framskapa genom religiösa motiv eller annat sätt har för mig ingen betydelse. Ett friskt välskapat barn är ingen olycka. Var glad åt ditt barn uppmanade jag mången ensam moder. Och det har visat sig att många av dessa barn har blivit till välsignelse för sin mor och, anhöriga som från börjag var så besvärliga. En dam brukade ringa ibland och fråga efter ett barn som hennes man haft utom innan de blev gifta. Jag tillät mig fråga varför hon intresserade sig för dett barn som hon inte hade någon andel i. Svaret blev att det är därför att min ma är far till detta barn lika så väl som våra och därför tycker jag det är naturligt att jag intresserar mig för även detta barn. Det var ju också roligt att detta barn var mycket välartat, hon, det var en flicka, var primus i skolan, tog realen med fina betyg, Vad som hänt sedan känner jag inte till, men så lån var det mycket bra. Under min tid som barnavårdsman kom jag ganska snart till den uprfattningen att det är bättre för en kvinna med ett barn utom äktenskapet än inget alls. Föräldraskapet är en del av människan som fortsätter att härigenom leva vidare generation efter generation. De som utan skäl undandrar sig vad dett- innebär blir ofta för sent medveten om vad som gått förlorat. Men det skall vara ordning på Torpet. De s. k. samlevnadsformerna utan ingående av äktenskap bör inte komma ifråga. Samhället staten är byggt på ordnade pi prdnade hemförhållanden som håller samman är bindande för parterna och inte utan vidare kan upplösas. Under min tid som barnavårdsman försökte jag förmå dem som började samlevmaden utan att vara förenade i äktenskap att gifta sig. I flera fall gjorde uppmaningen nytta de insåg väl att det innebar en större trygghetskänsla genom det större gemensamma ansvaret för varandra och barnen som det innebär att vara makar på samhällelig grund. Jeg kan se tillbaka på mitt arbete inom barnavården under de 19 åren inom den stora kommunen och 15 i Kinnareds kommun med tillfredställese över att klarat mig utan anmärkning ar Fire kommunsammanslagningen avsattes genom stämmobeslut an summa av 1500 kr. till en sockenbok. Vi startade också en studiecirkel i ämnet och arbetade med entusiasm på förslaget. Jag själv var studieledare och väl förberedd med egna uppteckningar och hade god hjälp av intresserade duktiga medarbetare. Vi var så långt framme att redaktionskommitte bildades för att söka realisera C övertog distributionen. Det rådde en tid nästan kristillstånd mellan mejerihanteringen och de som levererade mjölk direkt till förbrukarna "pytsåkarna“ och försök gjordes genom RLF att bojkotta de jordbrukare som fortsatte att säja mjölk direkt. Kvarnarna uppmanades att vägra mottaga spannmål till förmalning från svartlistade jordbrukare. I Kinnareds kvarn misslyckades bojkottförsöket och kvarnäsare Franz Möller ställde sig absolut avvisande till en sådan åtgärd. 1940 är ett familjens märkesår. Far giok ur tiden den 5 juni och Gunnel föddes den 27 mars. samma dag som far fyllde 80 år. Vi visste att det var när förstående men vi tog risken och hade en kaffebjudning på kvällen med anledning av födelsedagen. När den siste cästen hade gått fick jag ringa om skjuts till BB. i Halmstad. För säkerhets skull tog vi barnmorskan med oss i förbifarten när vi passerade Torun. Vi kom till Halmstad i sista ögonblicket en halvtimma efter vi anlänt var flickan född. Barnmorskan för stod att det sa under vägen att hon hoppades att det inte blev en förlossning i bilen. När vi avlämnat Svea föreslog fru Johansson att åka ned till stade hon hade ett ärende till sin syster. Det var en kort visit och när vi åkte därifrån stannade vi till vid lasarettet och fick veta resultatet att ett vacert flicke arn var kommit till världen och mor och barn befann sig väl. în glad underrättelse att komma hem med. Far hade redan före sin födelsedag börjat tackla av, vi frågade läkaren i Torup Rydell och han ordinerade medici: digitolis, blodtrycket var högt, och åderförkalkninen i armar och ben var höradi. Tan hade svårt att tåla digitalis och fick koffein i stället men det var nos fel att byta medicin för en liten förbättrin visade sig melan han använde digitalis men koffein gjorde ingen nytta. Kroppsmaskineriet var utsli. -tet. Far hade haft ett arbetsfyllt liv från tidir barndom men samtidigt en stark fysik som kunde tåla en hel del. Mycket soda kroppskrafter. när han ver i 20 årsåldern toz han en tolvpundssäck med råg (100 kg) på loggolvet och kas. -tade på axeln och har dit den skulle. Som barn hade han lärt sig hantera häntar, som 12 årig mötte han upp med två hästar och körde postdiligensen ett skjutshåll, den sista postdilirensen på sträckan Halmstad Jönköping gick från Halmstade den 12 och från Jönk ping den 13 sept. 1877. Efter konfirmaton var han dräng på grannstället hos Lorentz och Susanna. Hans matmoder Susanna var endast 3 år äldre ån far (18 år ) och de var också på samma plan. Han ble väl tillgodosedi med mat och fordringarna på arbetsinsats var ganska rimliga. Efter ett par år kom han till Gohander i Niscaryd som dräng efter detta som hantlangare vid stenarbete på Heagård och 7 år i Amerika varifrån han återkom 1991. Hemmansbrukare i kärkehylte där jag föddes och till Åmot 14/3 1895. Han ifte si 1892 Kristina Svensdoter från Sturrhult som blev vår mor. Far rick ur tiden utan särdeles svåra nligor, mattades av cch donnade bort Mor satt vid hans säng trofast som hon hon följt honom i nära 48 år. Saknaden var stor efter far var stor och han efterlämnade ett stort tommrum och en vacker livsgärning. Så länge båda föräldrarna levde kände man sig ung men sedan blev man mer och mer medveten om att en generationsförändring ägt rum man kände sig äldre. Med det dagliga livets omsorger på en gård, familjeliv med barn omkring sig mildras beklämningen som kan uppfattas som en tyngd ett tryc på sinnet när en anhörig gått bort. Även utåt i samhället hände svåra tilldragelser. En av de ledande i sockne och samhället, Hans Svensson gick ur tiden på ett tragiskt sätt. Efter en intensiv verksamhetsperiod med mycket positiva resultat orkade han inte med den depressionsperiod som markerar slutet av 30 talet, Brenne lades ned bl. a. och kriget bröt ut 1939 och orsakade ekonomiska bekymmer samt därtill arvsbelastning, sinnessjukdom, hans far tog sitt liv i samband med ekonomiska bekymmer hans farfar sköt sig i skogen under jakt. Det gällde för att vara av våda men misstanke fanns att det var avsiktligt. Hans dränkte sig i en vattensamling med ett par decimeter djupt vatten. Hans efterlämnade maka Anna, min skolkamrat, hade inte haft det lätt. Tre barn hade hon fött till världen som dött i späd ålder av ärftlig blödrsjuka, sedan fick det inte bli flera. Maken jältiga framåtanda gick ut även öfer henne. Efter makens död och den därpå följande utredningen som sköttes av mindre nogräknade personer för vilka alcohol och utsvävningar hade för stort rum blev hon frånhänt större delen av si giftorätt. Men Anna kämpade tappert för sin existens under återstoden av sin levnad. 1941 präglades av krigshotet och som fjärdingsman fick jag mycket göra. Vi utbildades i pistolskjutning i Halmstad, dagskurser, och utrustades med pisto och ammunition. Det var ombyte på landsfiskal. min f. d. förman Stålgren hade avgått med pension. Efterträdaren Lindberg var kamratlig och trevlig tyckte ja och vi kom väl överens. Han fick ett tragiskt slut följande år. Makarna hade drabbats av sorgen att efter lång väntan få ett vanskapt barn som lyckligtvis levde en kort tid. Brytning uppstod mellan makarna och de separerade. Han anställde en hushållerska och när han med henne väntade ett barn sköt han båd henne och sig själv. Han bar på anlag för sinnessjukdom och, sades det, vårdat en kort tid på sjukhus tidigare. Efter att tjänsten en tid uppehållits med vikarie blev det Sjösten, Frits. Samarbetet med mina överordnade förmän hade titigare varit mycket gott, men så blev inte fallet nu. Han uppställde orimlig krav t. ex. skulle jag tillsamman med fjärdingsmannen i Torup varje lördag och söndag övervaka ordning och trafik inom respektiva distrikt med vexelvis i Kinnared och Torup mellan kl. 21 - 24. Det hela kulminerad när han efter en inventering hos mig kom på att jag begått ett fel genom att indriva ett skatt. -belopp på 600 kr. och inte insatt detta senast påföljande dag utan dröjt öve. en dag. och åtalade mig därför så att jag blev dömd att böta 20 kr. När domaren frågade åklararen som var Sjösten själv, var det inte mer än detta så tigrep han att det var slarv i bokföringen också, vilket var en gemen lögn. Samarbetet blev inte bättre efter detta och 1944 slutade jag efter 20 år i tjsten. Någon efterträdare fick jag inte, tjänsten indrogs och sammanslogs med Torup. Att jag fick en smula agg till landsfiskal Sjösten var väl mänskligt och jag blev vid flera tillfällen i stånd att ge en känga igen som blev ganska kännbar för vederbörande. Vi hade blivit en till i familjen. En söt liten flicka, Inger föddes den oktober 1942. Hon föddes hemma i stugan på gammalt sätt. Det var lite dramatiskt på så sätt att det inte var tid att åka till Halmstad förlossningen gick så ovanligt hastigt. Men det slutade väl och vi gladdes åt tillskottet, i synnerhet jag, och som det visade sig senare och i fortsättningen en liten särdeles energisk människa som kommit till. Vi hade vid denna tid tagit emot ett finskt krigsbarn Rainer Hänninen han var 5 år, föräldrarna hade flytt från Karelen vid ryssarnas ockupation av denna del av Finland. Föräldrarna var bosatta i Åbo. Vi tyckte om den lille snälle pojken som var här till han var gammal nog att börja skolan. När han kom till oss var han nog främmande och ledsen men behärskad. Hans lille treårige bror Hannu som skulle vara hos Hjalmar Bengtsson grät när han skulle lämna sin bror Rainer. Och det var kompliserat för Hannu. Julia Bengtsson hade lovat taga emot en flicka och så var nu den här en pojke, hon var tveksam, och den som hade plaseringen om hand yttrade bekymrat! var ska vi göra av pojken? Då veknade Julia och sa: Jag tar honom! I annat fall hade vi behållit honom också, för att bröderna skulle slippa skiljas helt. Barnen anpassade sig snabbt och mors bullar och mat gjorde en hel del. De var inte utmärglade men maten hade varit näringsfattig för de hade så onaturligt stora magar. Rainer återkom till oss vid 18 årsåldern, han tog körkort här för förand av tung motorcykel. Han arbetade vid Rydö sågverk och använde sig av en tung motorcykel medan han bodde hos oss. Något körkort hade han inte men körde ändå Vid en poliskontroll visade han upp sitt finska identitetskot och detta förstod inte polisen. När polisen ville ha närmare förklaring kunde Rainer inte svenska och polisen lät vid saken bero, med kommentar: Det var ett konstigt körkort! Han hade fått lite instruktioner av mig hur han borde bära sig åt om polisen skulle uppträda. Rainer hade växt upp till en avanligt kraftig yngling, han vägde över 80 kg. och 182 cm. lång. muskelstark långt över medelmåttan och därt: skicklig utbildad gymnast. Han var något av språkgeni och behärskade bäde i tal och skrift utom sitt modersmål svenska och engelska samt något ryska, det senar pågrund av att modern kunde ryska. Genom att de bott nära ryska gränsen och förbindelsen över gränsen varit livlig när det var fredliga förhållanden, så förstod de varandra ganska väl. Rainer och senare även Hannu har, efter båda föräldrarnas död bosatt sig för gott i Sverige och senast jag vet, arbetade de båda hos AB. L. M. Eriksson, Stockholm. £da¤×jag×××tadex Året 1942 var ett de stora händelsernas år för oss. Liv hade slocknat och liv hade tänts. Vår kära mamma dog i februari detta år fter bara fem dagars sjukdom. Vi var ganska dåliga alla i familjen, en svår influensa med halsfluss gick över hela bygden och när doktor kallades så kom man hem till mi för att ringa, jag var ensam om att äga telefon och så betalade socknen och därmed var det allmän egendom tyckte man. Och då var det ju alldeles naturligt att vi blev smittade. Mor och Gunnel var värst däran och jag var rädd aft C båda skulle gå ifrån oss. Gunnel repade sig dock men mor gick bort. Hennes hjärtal tålde inte påfrestningen, hon var annars före insjuknandet vid en mycket god vigör och hade tidigare inte lidit av någon påvisbar sjukdom, undatagandes influensa ett par gånger. Mor hade hela sitt liv haft en mycket god hälsa och arbetsförmåga. Från sina tidiga barnaår var hon tidigt framme i inhämtande av kunskaper i läsning och allmänbildning samt arbetsuppgifter. När hon var 11 år fick hon en egen spinnrock och den använde hon hela sin lån arbetstid och den höll henne ut. Som femtonåring satt hon i vävstolen och uppnådde stor färdighet i vävnadskonsten ifråga om både enklare vävnad och konsvävnad av olika slag. Hennes kunskaper därvidlag kom till nytta på äldre dag: då konstvävnade upplevde en verklig renässans. Jag erinrar mig att när hon ställde upp en drällväv här på 20 talet så var hon själv en smula överraskad av att hon så väl kommit ihåg uppställningen då det gått 40 år sedan hon vävi dräll. Och det blev många vävar av hemodlat lin de senare åren efter första världskriget, då vi satte igång med att odla lin för husbehov, vilken odling varit nedlagd en lång period men nu allmänt återupptogs, Men vävstolen hade ite stått oanvänd, med vissa mellanrum vävdes gångmattor i mån av behov. Ett talesätt var att det var roligt att sätta upp en väv men det minst lika rolig att ta ner den, dels att abetet var färdigt dels att den skräpade och var i vgen. Mor berättade ibland från hemmet i Stubbhult om kvällsarbetet. Enda ly. -set var från den öppna spiseln och i närheten därav satt de som spann, men för vävstolen längre in i stugan blev ljuset otillräckligt. Då satt farfar bredvid med lysestickan och lyste mor när hon vävde, Han skarade av stickan på en gammal spade så snart den kolade och lyste dåligt. Mor hade ett högt re. -kord i vävnining på dag, jag vill minnas det lydde på nio och en tax halv a 5.7 meter. Mor ägde de bästa förutsättningar för skapandet av ett gott hem och detta kom oss till del i rikt mått. Efter att jag slutat som fjärdingsman 1944, hade jag inga allmänna uppdrag med undantag av mantalsskrivningsombud och detta besvär de endast en gång om året och tiden härf ör brukade vara en timma. Det var assessor Bergendal son brukade tjästgöra. Någon genomgång som det tidigare varit genom husförhör och senare blev med införande av roteombud förekom inte då, det hela verkade mycke formellt hade så småningom formats på dett sätt genom slentrian vi ombud skul intyga genom underskrift att mantalsskrivning ägt rum. Förskrivningen som skulle varit det viktigaste uteblev, hela ansvaret överläts på pastor i församlingen en Här i byn var sig tämligen likt t. o. m 1945 då kriget tog slut. Det var del besvär med uppgifter om skörd och djurbestånd och det var utdelning av rarsoneringskort på bröd och kaffe m. m. Men arbetsliv et i byn fortgidk # nåra påtagliga förändringar Tröskningen utfördes med hyrd helrensande tröska och de som anlitade den hjälptes åt så att den direkta avgiften till tröskäga blev ringa, för 1942 betalade jag 16 kr. Det var nästan högtidligt tröskdagarna. Maten var ju närmast kalasbetonad och i de flesta fallen var det en liter på bordet att muntra upp stämningen som kunde vara ganska uppsluppenren C Arbetslivet hade något förändrats i och med att bättre redskap och maskiner anskaffats. Hjalmar Bentsson och jag inköpte 1942 självbindare gemensamt. Det passade inte längre att binda säden för hand, den nya generationen ansåg den sortens arbete för ansträngande och tillgången på extra arbetshjälp unde skördetid hade minskat. Vi hade något år tidigare bildat en maskinförening och för gemensamt bruk inköpt en radsåningsmaskin, kultivator och ringvält samt frösåningsmaskin. Tillgången på tidsenliga redskap var nu ganska god. Man kan nog tryggt påstå att hemmansbruken i byn och även lägenheterna, stod på toppen av produktion och lönsamhet. Med sin arbetsinsats i familjejordbruket försörjde sig brukarna väl. Skogen låg väl till i pris och jag kunde utnyttja ett sparat uttag. 1945 sålde jag för 1485 kr. och 1946 för 3060 kr. som med den tidens penningvärde jämfört med nu skulle vara minst tiodubblat. Min taxerade inkomst för 1946 lydde på 4700 kr. Framtill 1950 har jag inte antecknat något särskillt men då kommer händelserna slag i slag. Kommuns ammanslagnignen är en händelse som återinför mig i allmänna värv på nytt. Jag valdes till ledamot i den nya gemensamma kommunalnämnden. Ordf. var Joh. Ramnå led. Levi Clofsson, Torsten Andersso, Bertil Hansson, Daniel Johansson och undertecknad. Inför starten var det givetvis mängder av arbete med gemensamma planeringar. Jag kom från början på mycket god fot med de övriga i nämnden, kanske med viss reservation för Rmnå, men det var i så fal inte bara jag utan han stod i många fall ensam. Det framgick en gång i ett yttrande av landsfiskal Sjösten som yttrat att det fanns inte mer än en vettig i nämnden och det var Ramnå. Yttrandet fälldes i sammanhang med ett beslut att landsfiskalen skall vara bosatt i sitt distrikt. Ända sedan 1890 talet hade varje ny tillträdande av länsmanshefattningen som det hette då, med respektive socknars medgivande fått dispans att vara bosatt i Halmstad och därifrån utöva sin befattning. När nu Landsfiskal Sjösten tillträdde befattningen som ordinari förekom samma sak. Kommunalnämnden hade att yttra sig över framställnignen att han fortfarande liksom företrädarna skulle få bo i Halmstad och därifrån sköta tjänsten. Jag kom då med yrkande på att landsfiskalen i enlighet med vad som lag om polisväsendet i Riket skall vara bosatt i sitt distrikt. Jag fick de Övriga med mig med undantag av Remnå som reserverade sig. Nämndens beslut blev med gillande av mitt yrkande. Vårt beslut stod fast och på grund därav bestämde länsstyrelsen att Oskarström skulle bli stationsorten för landsfiskalen. Jag medgiver att det låg en viss skadeglädje i mitt lyckade agerande. Landsfiskal Sjösten rasade över Torups kommunalnämnd och han var naturligtvis inte okunnig var han hade mig. Jag fick tillfälle att återkomma med en käpp i hjulet som hade sina poänger. Jag blev senare invald i vägnämnden taxeringsnämnden och barnavårdsnämnden. I kom. n. vägn. och taxn. varstod jag endast i två år men i barnavårdsnämnden ända till 1959 som barnavårdsman och som ledamot i nämnden till 1966. Jag var verkligen intresserad för detta un draget och tog det på fullaste allvar. Jag hade ett visst utgångsläge renom att jag varit fjärdingman under så pass lång tid tidigare. En viss människokännedom hade följt därmed. C förslaget och infordrade kostnadsförslag. Vi avskräcktes emellertid då det vsade sig att betydliga personliga insatser kom att bli följden då den köpkre vi kunde räkna med var för liten. Inren av mina redarbetare var villig att sas något och ställa ensam vågade jag mig inte på äventyret. Meningen var doc) att fortsatta studiearbetet men när det inte blev en bok med en gång så blev jag ensam och saken ställdes på framtiden. Vär det då blev aktuellt att skriv: en hembygdsbok för de tre socknarna gemensamt och Torups fullmäktige beredvilligt gick med på ett anslag av 9000 kr. blev det igångsättning på fullt allv med insamling av material och bidrag till den nya boken. För min del i egensk: av medverkande i redaktionskommitten var det lätt att få fram så mycket från Kinnared som kunde få plats, utrymmet var ju begränsat, Torup mist ju ha den största and len och Drängsered borde ju bidraga med något mer än Kinnared. Ledare för redaktionskommitten var Karl Erik Samuelsson f.. rektor, och de visade sig snart att han var rätte mannen att bringa förslaget till utförande. Samuelsson fick ensam börja från början med att insamla uppgifter, läsa protok och engagera medarbetare i torunsbygden. Jag var honom till hjäln med avskrivnine av gamla sockenstämmoprotokoll som lånades från landsarkivet i Lund och kunde redovisa med två häften om vardera 100 maskinskrivna sidor. Ur dessa kunde sedan inhämtas värdefulla uppgifter om ringna tiders märkliga händelser. Arbetet hade avanserat så att 1969 kunde den första volymen ut rivas med ett sideantal nå 209. Boken fick en strykande åtgång, en mängd exemplar gick till släkt och vänner i... och till julklappar. Det var ganska stimulerande för oss som haft med boken att röra och dem som bidrarît med artiklar egenhändigt. Boken skillde sig ifrån andra utgåvor av samma slag genom att många enhändi frfattat bidrag och därför fick ett sinnerligen omväxlande innehåll. En hel d com jag avsett för första upplagan fick inte plats uten fick st ver till en kommande bok som blev färdig 1970, samma förhållande då, “verskott på bidrag som blev plasent i 1972 års upplaga. Jag kan med tillfredställelse notera att det arbete som vi i Kinnared utförd- 1950-51, inte var föreäves, större delen av vad vi insamlat dáå har i omskrivet skick, något förkortat utan att inkräk ́ i sak, influit i dessa nämnda uprlagor. Bokkommitten 1950-51 bestod av undertnad, folkskcl. Cskar Sandkvist, Komm. Daniel Gustavsson, Greta Bengtsson, Ar Svensson, emas. David Andersson och Karl Johansson i Björsjö. Jag hade systiskt gjort urrteckningar av gammal folkkultur i nära 30 år och haft förmå att finna roda kontaktmän och kvinnliga traitionsbärare som villi-t stod i tjänst med återgivning ur minnet av gamla seier och bruk, händelser, sag OC' gen. Utöver vad som finns i böckerna av min penna har jag skrivit ett betde antal urrsatser, för närvarande vid årsskiftet 1972-73 var jag upre i Av dessa är inte alla publisrade men flertalet har varit införda i ortstiarna. Efter detta blir det nog inte så rånga. Genom min nedsatta hörsel? blivit svårare att få nårot material och i den när omgivningen har jag 1 så noe så att större delen av ortens folkliga äldre liv har ja; på prän 7 es 1950 talet var ett händelserikt decennium och i fråga om allsidig verksamhet på olika områden ett av mina messt framgångsrika. Jordbruk och skogsbruk gav god lönsamhet. Skördarna var genomgående goda och nyanlagda beteskulturer lämnade ett saftigt bete som medförde ökad mjölkproduktion och slaktdjursuppfödning. Jag begåvades med fera förtroende uppdrag, led. i kommunalnämnden, barnavårdsn. barnavårdsman, led. i vägnämnden, i taxeringsnämn. för såväl inkomst som fastighetstaxering. Det var mycket på en gång, alldeles för mycket, och dess bättre en del av inte allt för lång varaktighet, med undantag för barnavårdsman och i bva. som blev ganska så långvarigt. Uppdragen gav mig ett icke ringa tillskott i årsinkomsten År 1951 var denna fastigheten, Åmot 1:3 taxerad till 19200 men höjdes påföljande år, samma år som jag själv var invald i fastighetstaxn., till 24200 med omkr. 21 %. Höjningen var måttlig med hänsyn till att enligt länsstyrelsens PM. höjning som regel borde uppgå till 60 %. jag lyckades framlägga min sak så att höjningen syannade härvid. Vi tillämpade en metod i tveksamma fall att åka ut och se på skogen. Så blev det även här och jag visade dem ut till den yttre skiften med löfte att bjuda på kaffe och en kaffehalva när de kom tillbka. Sedan blev det inte tid att se den övre skiften trots skogvaktaren Emil Carlssons påpekanden att den skogen var mycket bättre, och taxeringen gick igenom hastigt och lustigt. Det har varit till icke ringa fördel vid senare taxeringar att det stannade vid en måttlig höjning den gången. Ordf. i tax. nämnd. var Leon Willenheimer, led. undertecknad, Carl Ryberg, skogv. Emil Carlsson och för Drängsered vars taxering skedde samtidigt, Johan Bengtsson i Måsared, Hugo Bengtsson i Dämhu och skogv. i Lundens platskola. Vi hade verkligen roligt tillsamman den gången och när arbetet var genomfört och vi samlades för att skriva under bjöd Willenheimer på en ordentlig skiva på Hotellet med överflöd av mat och dryck. Willenheimer var sådan att när han bjöd så var det i överkant, det var jag med om vid flera tillfällen vid hans födelsekalas där jag fick vara med. I inkomsttaxeringen stred jag för jordbrukarnas intrèssen och var en smula besvärlig med mina reservationer. Det gällde närmast natura förmånerna hos jordbrukarna som som dels sköntaxerades både till mått och värde. Mjölkförbrukninge pr. person ansågs vara minst en liter pr. person och dag. och priset icke mejeripriset utan vad mjölken kostade i affären. Jag gjorde en utredning på eget initiativ som visade att den högsta förbrukningen inte i något fall översteg 0,75 och nämnden måste godkänna dett och har alltsedan dess gällt som beräkningsgrund Det började hända framgångar i familjen genom barnen som vuxit upp och gjorde sig gällande. Anna Stina tog sin studentexamen 1955 med mycket vackra betyg. Vår granne Amanda Emanuelsson arrenderade ut sin gård till Vidar Nilsson, arrendator på St. Kinnared. Där hölls auktion på kreaturen och den ladugården blev to Det var något som senare skulle komma att upprepas på flera ställen så småningom nedläggning av jordbruk, tillsvidare oftast när ägaren blivit för gammal och ny ägare icke anmälde sig på grund av att utkomstmöjligheterna var bättr inom industrien. C Gunnel var konfirmerad 1954-55, och Inger började i Smålandstenar för att så småningom få realexamen. Inger var minst och fick arbeta messt för sin examen genom att resorna med tåget och väntetider tog så stor del av dagen och var tröt tande, men hon hade god energi och gav sig inte. Av de som började läsningen i Smålandsstenar samtidigt med Inger fullföljde bara hälften, de tröttnade och föll ifrån. och Inger började i Smålandstenar för att 2 Jag hade nu gått in i 60 talet men inte för den skull släppt efter med någonting. Jag firade min födelsedag så gott jag kunde, uppvaktningarna var så att alla inte kunde bjudas på en gång. Hemvärnet bjöd jag på Hotellet med kaffe och smörgåsar samt två liter renat till silvergroggar som tacksamt togs emot och var tillräckligt. Barnavårdsnämnden hade jag på Hotellet i Torup, serveringen dä: bestod av kaffe långsmörgåsar och vin. Hemma var ett extra kaffesamkväm för dem som inte förut varit med och sedan var det bekymret över med rimliga kostnader. I september natten 9-10, var det långvarigaste och häftigaste åskväder jag upplevat. Det hade också en väldig omfattning, hela Halland och stora delar av Småland samtidigt. Skadorna var enormal bara i Halland och västra Småland gick brandskadorna till över 1 million kr. Här hände inte mera än att tapeten sveddes en aning vid telefonintaget Den 12/10 kunde man läsa i tidningen att televisionen nått Torup. I Brenne har Henry Bengtsson installerat mottagare som fungerar tillfredställande och beskådas flitigt av intresserade. I början av televisionen kund det bliva ganska besvärande att ha stugan full av främmande människor varenda kväll som ville se på T. V. Rainer var hos oss denna sommar och arbetade på sågverket i Rydö. Sista etappen av vägen Gustavsbeg Kinnared tillkom detta år. Det var en lång historia innan detta vägprojekt kom till stånd. Vägsträckningen i sin ursprungli. -ga form var uråldrig, Kinnareds enda utfartsväg söderut. Den hade förlorat i betydelse med tillkomsten av vägen väster om ån. 1860 upptages den som gångstig i skifteshandlingar både i Åmot och Ågård. På 1890 talet förbättrades den så att de blev körbar med vagn för att göra det möjligt att köra mjölkskjuts till mejeriet på Ön i Torup, det fanns ingen bro vid Ågård. Vid flera tillfällen un de sista 30 åren har försk gjorts att få vägen ombygd med statsbidrag men utan framgång. Nu var vägen efter en intensiv offensiv av intresserade en verklighet. Jag var verksam och förde talan från detta hållet när vi uppvaktade landshövdingen Reimer Johansson personligen på hans tjensterum. Landshövdingen tog emot oss förbindligi och bjöd oss sitta ned det passar inte att stå vid landshövdingebesök. Sedan han ur sin dosa lagt in en försvarlig mullbänk i munnen ganska seriöst, så uppmanade han oss att lägga fram våra synpunkter. Boris Lindeberg i Torup och jag försökte göra vårt bästa att lägga fram behovet av vägens ombyggnad. Vägdirektören baron Segebaden avstyrkte förslaget med motivering att förslaget inte var motiverat av allmänt behov. Vi fick gott stöd av direktör Isacson, AB. Brenne som gav en omedelbar utfästelse om fri mark och ett kontant bidrag av 8000 kr. Kanske det erbjudande var den egentliga grundstenen för företagets genomförande. Vi fick i alla fall landshövdingen på vår sida som föreslog att han själv och vägdirektören skulle göra en okulärbesiktning av vägen och förhållandena på ort och ställ Så skedde även och och efter en del sammanträden kunde arbetet sättas igång. Vägdelen över Åsen var var synnerligen krävande att bygga och entreprenören avträdde efter svåra sönderkörningar av redskap, en annan som åtog sig arbetet från Broberg genomförde sitt åtagande men förlorade pengar genom att det blev alltför dyrbart att bygga. Återstod sista etappen från järnvägsövergången i Åmot till sahällsbebyggelsens grän med vägens dragning öster om järnvägen. Järnvägsförvaltningen bidrog här med 7000 kr på grund av övergångarnas eliminerande. Jordägarn reste krav på markersättning och intrång, i några fall berättigade, men även oberättigade. Amanda Emanuelsson fick ersättning för mark som inte var hennes utan tillhörde jernvägen. Sålunda efter mödor och besvär var ett mångårigt önskemål fullbordat. Det har även visat sig att vägen fyller sin uppgift i en omfattning större än vad tidigare kunde förutses. Detta framgår klart genom att underhåll med grus icke längre förslog utan utan hårdbeläggning måste tillgripas. Även för 1956 var en del att lägga på minnet. I april skrev Gunnel matte för realen och fick sin realmössa. Inger jobbade för fullt på sitt håll. Hon var hemhos oss längst, Anna Stina och Gunnel fick sin skolbildning hos Helga och Anni och därför såg vi inte mycket av deras arbete. Inget tvivel om att de hade det lättare som inte hade några skolresor. Inger hade också en mycket god kamrat Maj-Britt Lund, en mycket bra flicka, rikt begåvad. På skolferien arbetade de i Trottagårds moss för att förtjäna fickpengar. Det var inget lätt arbete men de båda höll ut till sista man på skansen" När de andra på mossen slutade efter kortare eller längre tid, ibland efter någon dag, var de kvar. Arbetsledaren tyckt de var duktiga och till sist fick de var sin yxa och hugga sly utmed dikeskanter I maj det året firades mycket högtidligt det året vid ryggåsstugan med tal av kom. Daniel Gustavsson, Fortsättning inomhus på Hotellet med sång av kyrkokören C de hade sjungit ute förut, samt kaffe och tesmörgåsar. Efter blev det dans efter musik på dragspel och piani, Sture Rybe rg med dragspel. Det beräknades att minst 200 personer deltog i festen utomhus och 150 inne på Hotellet. Efter sånge avbrändes ett ståtligt fyrverkeri utomhus. Det var det högtidligaste första majfirande som förekommit i Kinnared. Denna form av majfirande har inte upprepats sägs det av den anledningen att något missförstånd lär ha uppkommit mellan Hotellet och sångkören därvid kantor Wideberg givit bragelöftet att kören aldrig mer kommet dit och sjunger. Enligt rapport från länets hushållningssällskap minskar åkerarealen något i Södra sverige men ökar i norr. kultiverad betesmark ökar dock fortfarande. Jag hade ett fint främmande när doktor Albert Sandklev Varberg, Professor Göran Sahlgren Lund och docent Stål Uppsala kom på besök. De ville höra mig om vad jag bevarat av gamla folkminnen, mitt dialektala uttal och folkliga namn på saker och ting. Professor Sahlgren hade varit i dessa trakter 1918 och gjort uppteckningar och nu ville han utröna hur pass det hade bevarats som han då hade urrtecknat. Han hade vid det tillfället 1918 intervjuat Em. Johansson i Åmot, C Samuel Johansson i Åhylte, Karl Andersson i Smeagård, Johannes Nilsson i Bokult Samuel Karlsson i Björsjö, och Joh. Persson i Nädhult. Om Emanuel Johansson var antecknat att han var god talare. Det skulle varit värdefullt att veta vad prof. hade fått ut av dessa han hört. Det var ett gott urval han fått att höra. samtlig dessa var födda något av åren mellan 1850 60, lagom gamla att höra enligt min erfarenhet. Av de nämnda var 4 infödda i församlingen två i grannförsamlingar men levat större delen av sin tid här. De hörde till eliten av bygdens folk, De var bland de ledande och styrande när det gäälde socknens angelägenheter. Nu beror det på hur pass villiga de var att berätta för den fine herrn som frågade dem. Tog han t. ex. upp anteckningsblock och ville anteckna tror jag inte han fic ut mycket. Jag fick en smula träning som fjärdingsman och barnavårdsman. Att tag fram anteckningsboken och pennen var ungefär detsamma som sätta korken i flaskan Få igång ett samtal om vad som helst, dagsaktuellt hänt och sant eller osat bara prata på så kommer snart tillfälle att leda samtalet dit man vill ha det efter- åt kan man begära kontrolluppgifter, det har hänt att vederbörande ångrat uppgiften och bett mig inte skriva upp det men då var det ju försent. I senare tid ha bandspelaren blivit ett vapen i händerna på journalister och intervjuare. När ja fick besök av de nämnda herrarna blev jag lurad på så sätt. De hade sina omfångs rika portföljer och en hade en liten handkoffert. jag observerade inte att det var en bandspelare och att varje ord som sades spelades in. För all del mig gjor det ingenting utöver att jag vart överraskad. Numera finns det små miniatyrspel som påminner om en större kamera och så tystgående att den som inte hör särdeles bra lätt kan bli avbandad på vad han säger. Jag fick den valutan av besöket att jag fick taga ett foto av herrarna som blev mycket bra. Kinnareds församling fick sitt nya bårhus 1955-56. Det föregicks av utredning och olika förslag innan man stannade för det som kom till utförande. Även om anärkning senare gjort sig gällande mot plaseringen och meningar att det varit lämpligare med plasering i motsatta hörnet vid nya kyrkogården så fanns inte de förutsättningarna då. Gravkapellet har fyllt en uppgift som en värdig förvaringsplats för den döde i väntan på jordfästningen. Som det var tidigare att kläda lirum för den döde i något uthus var det förenat med icke ringa arbete att få de så vackert man önskade. Jag har varit behjälplig många gånger att kläda rum, för far inredde vi i snickarboden och där var bra förutsättningar för mor behövdes inga särskillda detaljer, hon fick ett rum hos Helga och Anni i deras stuga, den stod obebodd när de var på sina arbetsplatser och det inträffade då. En detalj a kapellet med ett särskillt minne är den huggna sten med hjulkorset som bildar överdelen av portalen. Den har huggits av Maurits Larsson som därmed lämnat efte sig ett värdigt minne. Han har även huggit dopfunten i Rydö kapell jämte många andra fina arbeten. Som en märklig tillfällighet talades om att den ivrigaste motståndaren mot gravkapellets tillkomst själv blev den förste att taga det i an språk. Det var Viktor Hansson, i Åmot, Lövekulle. Hans begravning var för sin tid ovanligt storslagen. Begravningsgästerna samlades före jordfästningen på Hotelle för kaffe tårta och vin. Komminister Gustavsson kunde icke deltaga vid högtidlig Cheten före, på grund av att han hade en jordfästning i Torup, men sedan var det han som tjänstgjorde och var med i den minnesstund som var på Hotellet med fullständig servering för 70 gäster. Vid denna tid hade man fullständigt frångått den gamla seden med begravningskalaset hemma vid gården, men inte alltid serverades mat utan inskränkte sig till kaffe med bröd och tårta. Behravningsceremonin har betydligt förändrats under den tid som jag har minnesbild av. I min uppväxtti var alltid begravningarna på söndagen för gudstjänsten. Den döde bars till graven av fyra bärare, inga prestaver, De vita linnehankläden som användes och motsvaras av bärremmarna zu bröt sig bjärt mot den svarta hemgjorda kistan av Albert Nilsso tillverkning. Man samlades direkt vid graven och jordfästningen ritualenlist tog inte många minuter och så en psalmvers prästen tog de närmast sörjande i hand och så var det intemera, inga tal eller blomsternedläggning, någon pärlkrans från de närmaste släktingarna. Efter gudstjensten skottades graven igen av liklaget och där brukade stå ett helt batteri av spadar spadar som väntade. När graven var näs fylld drog några av de handfastaste karlarna upp trälämmen som fanns mellan varje graf och som föörvarades i häststallet. Anna Stina och Folke virdes den 23/2 1957. i Halmstads kyrka. Efter vigseln var middag i bruşummens hem. Så ly ide Så lydde tillkännagivandet i Hallandsposten Lika enkelt som meddelandet i tidningen var deras bröllopsfest. Varken jag eller Sven var närvarande varken vid virseln eller efteråt. Anna Stina bad mig komma me jag gjorde det inte vilket jag bittert ångrat hela tiden sedan dess. Jag hade inge anledning att göra så. Både Folke själv och hans föräldrar visade alltid vänligt och artigt bemötande och vi kom ranska snart på god fot med dem sedan vi stiftat närmare bekantskap med dem. Folkes mor hade in att äktenskan som mycket ung, enliet en unngift 19 år med en sjöfarare, i senare skede telegrafist, men skildes efter att kort äktenskap. Folkes mor talade aldrig om Tolkes far han ärer ha betalat underhåll för sonen i vanlig ordning. Anna Stina gjorde en efterforskning på eget bevår och spårade upp honom men någon kontakt togs inte, "olke var inte intresserad, han var fortfarande anställd i handelsflottan som telegrafist något ofördelaktigt or honom framkom icke. Folke talade inte mycket om sig själv, han var överhuvud taget ganska fåmäld. Som 15 åring kom han ut på sjön och med korta avbrott blev detta hans levnadsbana. "n tid var han i Frankrike i ett franskt kök och lärde sig litet franska under tiden. I Australien hade han varit en tid och blev van ryttare. Folke var en intelli-ent människa och hade lätt för att lära. Han var ganska språkkunnig och genom sitt umgänge med folk av olika nationer lärd han att någorlunda förstå flera språk. Hans utbildning i facket som stevard var mycket gedigen och han hade de bästa vitsord från sina befattningar, detta avslöjada ~ bankdir. Härenstam i Värnamobanken för mig i samband med utredningen.¤¬n va mån om sin familj och sände hem pengar till dess underhåll och råvor o presenter. Orsaken att det inte lyckades i Värnamo var inte en utan flera. Det berodde inte på bristande kunnighet eller organisatorisk förmåga, rörelsen fungerade mycket br Osamma omständigheter, oförutsedda horade sir, och avgörande var att ett flert människor han kom i beröring med var chederliga bl. dem styrelsen i pingstförsaml ce han förstod inte i tid vilken röšvarkula han hamnat • jag har vedkänsla för Foll cet För den 10/1 57 har jas antdeknat. Varit inne hos Sven Alfred Svensson och hans hustru Alma. Där bjöds på kaffe kakor och cognac. Alma tyckte att hennes rubbe tog allting för lugnt, han gör ingenting. Han var dock 77 år och har gjort mer arbete än än de flesta. Från tidig ålder har ans produktiva insats varit hårt kronngarbete. Det är nästan ofatthart att en människokropp kan uthär da en så stor belastnin". Hans kroppskrifter på direkten, var inte ver medelmåttan en carhird smghet och uthållighet betydde tydligen mera. Hustru Almas anmärkning var kan immun emot helst sedan ett par elas cornIC riert honon vek till sinnes og hans nedsatta hörsel zicet at han inte hörde hennes anmärkning. Sven 41 red och 11ma var två ovanligt fina personligheter som jag satte stort värde på och Urde mit en hel del av. fans omutliga redhachet och ansvarsmedvetenhet och Almas allt för hemmet och familjen och hennes till synes obegränsade arbetsfc-ga ingay respekt."amiljelivet var präglat av fast sammanhållning och önsesilig "Frståelse och ureskattning. För den 16 jan. Vintern är lidrig, minus 5 grader nästan ingen snö. Vi var hos Amanda nå supe. Det var döästa Karlsson med fru ^lma, Alrot och Klara i Tovared med Bo och Barbro, Hilma och Nisse. Maten var som vanligt hos Amanda, nycken och god mat med snaps och allt. Yumöret och stämningen var prima. Hilma O och Gösta K. herttale skolminnen och historier. Hilma berättade från sin skoltid. Bänkarna var nymålade och läranen vac munket råd? om den fina milningen och förmaningarna till barnen att vara Pärsiktiga saknales inte. Vänkarna svnaden varje dag. Så en mormen un täckte läraren att på en bänk var orv list ristat en ret. Den olycklige konstnären måste ju sti till svars för sin vandalism. Yen ma istern måste erkännn att teckningen utfärd med tumnaseln t. o. under kristendomatinman var utmärkt väl viori. Straffet blev kanske hårt nog. Gossen fick efter skolans slut för låsen i sällskar mei Viraren hämte målaren för att avhiäira skadan och sedan å betala kostnaden. Pojken jorde nor inte om teckningen åtminstone int› på bänklocket. ilma talade or från sin konfiration att bland konfimanderna var två flicor av vandringsfolet en Vik och en Lundberg bida 19 år. medan undervisningen pågick visad det sig att en a flickorna var havande. Hon fick ändå fortsätta och "å fram"trots att det var "eanska framskridet "Humant handlat av kyrkoherden (Joh. add). After Hilma tog Gästa vid. Det var marknað i Torup 1907. Polis Rohdin med 1. friinemän skulle finka en full rallare. Arrestlokalen föra större än en dåtida vanlig bekvämlighetsinnät`ning var beläzen nere vid Sjögårdssjön. în deputation från 100 rallare zjorde ordningemakten ap-märksam på att on inte den anhållne öconblickliten frisläentes skulle rallarna vita finkan upp och ned. Polismakten insåg att det var allvar bakom botet och den anhållne hley fri. Pa annan mång hade Gösta sett hur en full bondpojke anhellits och stadiet förankrad mellan tv fäärdingsmän utsattes kan för den gräveta misshandel av den tredie med knytnävsslar i ansiktet varefter han knuffades in i finkan efter nima vlriktade sparkar i rymslutet. n dunkel kuslir händelse som rå sin lecads man och man emellan och som var farli genom att den utvekade två kända män som misstänkta för brottslig handling berättade Gösta. En s. k. svenskC amerikan hade varit på besök i hemorten och skulle inom den närmaste tiden resa tillbka till.~. A. Han försvann tysst och obemärkt vilket inte var så ovanligt, man jorde så för att undgå smärtsamma avsked från anförvanter och vänner. Vär han inte på längre tid lät höra av sig gjordes efterforskningar i hans tidi "are uppehållsplats i Amerika dit hade han inte återvänt. Han var och förblev försunnen. Vågon hade före hans mystiska försvinnande här från orten sett honom i sällkap med lof och Lassa två inte så särdeles välkända personer. Sannolikt i samband med nåsen marknad i Halmstad hade jaktamelsen skett. Under hemfärden stannad tannade lo o Lasse vid ett rastställe och då var det några som observerat att det låg en man ideras varn som höljts ver med en wistfilt. & tillfrican val dat var med denn lämnates svaret att han är full men han krvar snart till sig. Vår sdan det visade sig att amerikanaren som allmänt trodses rest tillbaka till U. S. A inte kunde spiras där utan var och förblev färsvunnen bärjade misstankar cirulera Desna ledde inte till några vidare åtgärder. Det kunde hända manaka svåra maker under separa delen av 1900 talet som aldri utreddes, där som inte fanns angivare blev ingen klagare och domare. Fruktan fer hämnd avhöll många cản er en angivare Den 1 jan. var jag i ärdet och högg brännved. Jenny Merivall bjöd mix in nå kaffe. Hon hade fyllt 65 år och där hade blivit över från kalaset hide kakor tärta brännvin och vin. Och nu blev jag förplad och trumad att t och dricka mer än som var br för magen. Det var smellertid roligt att prata en stund or nytt och annalti bygden. Hon kom att tala om ett ori tinellt par i Kindhult Andreas och hans guma. Jag sie ju själv ofta de båda lite säregna gamla ner i Kinnared. De ko lltid klidia i kläder v samalt snitt och med träskor på fötterna, de bruk¬de itama sig att lossa kolva nar och förtjänade ärmed an extra slant till det dazlina brödet i Kindhult. Gurran hanterade kolskyffeln minst lika bra som in man Andreas. Vi hale på den tiden först k och sedan strand som station karlar i Kinnared. Påda var ganska skintsamma herrar var på sitt sätt och kunde inte låta bli att driva lit- smitt mel Andreas och hans rumma. Vär det var ya mi Om sommaren brukata rumman ti av sig Everflödiga kläder och vara kläd i ett lint lintyg liksom kvinnorna brukade förr i världen i slåttern. Men det verkade en smula 1jligt i jett sammanhang ty det vita lintyret blev snart svart. Andreas och hans gumma var ganska firmarna efter den tidens begrepp när de omsider lämnade in. De hade två döttrar Ida och Maria. Om föräldrarna klädde sig sämre än folk i allmänhet, så ville flickorna i stället vara lite finare än andra. Ida blev gift med syre Pelle i Hyltebruk, Maria med Carl Überg i Rydöbruk. På auktion i Teren den 9 mars. Det var erantligen lösöret efter fröken Kuylenst. -arna pi Sotanäs som skulle säljas på auktion. röken Kuylenstjerna på Sotanäs dor för flera år sedan och testamenterade då sin stura och lösöre till sin trotjänarinna och nu hade även hon avlidit och nu klubbades allting bort. I förhoppnin" att: finna några antika saker hade ganska många besökare samlats vid auktionsgården. Auktionsmannen var en till åren kommen man Abel Vilsson lite dǝrrhänt men han darrade sannerligen inte på målet en äkta provinsdialekt. Tär har vi *ṭt rar fina tallrikar, ved får jag för dem, se ett bud, 2 kr. elişer någon 3.4.5. csv. för 20 kr. klubbas tallrikarna bort. Vem var det? En nå-ot dry herre anmäler sig, Q.