Prästen som mötte den onde på väg till Kinnareds kyrka

Prästen som mötte ”den onde” på väg till Kinnareds kyrka

Vem prästen var och vad han hette hade min berättare glömt, men den andre var nog densamme som brukar medverka i dylika situationer.

Prästen var åkande till Kinnareds kyrka för att predika i högmässan.

På vägen mötte han en fin herre. Prästen stannade och frågade varför han ej gick till kyrkan. ”Jag har annat att göra!” ”Vad gör du då för någonting?” ”Nu kommer jag från en piga på Kinnareds Gård som jag varit hos i natt och jag har mer att uträtta i dag.”

Prästen började ana vem han hade att göra med och var på sin vakt.

Plötsligt ryckte främlingen av det ena bakhjulet på vagnen. Prästen mumlade några ord och tillsade drängen att köra vidare. Och besynnerligt, det gick lika bra utan det ena bakhjulet. När drängen vid framkomsten skulle se efter hur det var fatt, låg där en förskräckligt stor svart hund under bakhjulsaxeln.

En liknande historia berättas från Färgaryd. En komminister Wising därstädes var ute för en liknande händelse då han skulle åka till Femsjö kyrka och predika.

Från Gryteryd berättas om en kyrkoherde Samuel Elmgren som var mycket kunnig i de hemliga tingen.

En natt då han färdades genom socknen föll ena bakhjulet av vagnen. Elmgren befallde då drängen att även avtaga det andra hjulet av vagnen. Under utropet ”Vlaffistal” fortsattes sedan resan med sådan fart att elden rök kring vagnen, vars brist på bakhjul ej kunde märkas. Drängen som hörde någon pusta och flämta bakom sig vågade ej se sig om och teg av rädsla. När de kommit till kyrkan tvärstannar hästen, och drängen ser nu ett gapande vidunder, ur vars vidöppna mun och näsborrar elden framsprutade. Men Elmgren var ej rådlös, han går in på kyrkogården, tager en handfull av den vigda jorden och kastar den i vidundrets mun, varefter detta försvann och resan fortsattes. När han steg ur vagnen skall han hava yttrat: ”Denna gången slapp du lindrigt undan, men sök inte en annan gång att driva gäck med Samuel Elmgren.”

Kyrkklockan som blev gömd i ån vid kyrkan

De allra flesta i Kinnared vet var klockehöljen finns.

För dem som till äventyrs ej vet detta kan jag tala om att den finns nordost till väst, från kyrkan räknat, och att det är det enda ställe i Västerån eller Storån, som den också kallas, där man numera kan bada på somrarna. Själva ”höljens” djup är varierande beroende på vattenståndet i ån men man bottnar aldrig där.

Sägnen berättar att här blev Kinnareds kyrkklocka gömd en gång och kunde sedan ej återfinnas. Många fruktlösa försök har gjorts att bärga den men har hittills varit fruktlösa. Upphovet till sägnerna om sjunkna kyrkklockor är dunkelt men har förklarats av någon på så sätt, att det i stället varit hedniska offerskålar som vid kristendomens införande blivit av några trogne den gamla gudadyrk, gömda och begravna.