Ryggåsstugan – huset som fick ett andra liv

Men huset har inte alltid stått här. Det byggdes inte ens i Kinnareds socken.

Stugan har färdats genom landskapet och genom flera olika liv. Den har varit bostad vid en gård i Stensebo, stått obebodd och nedtagen, flyttats till Kinnared, hotats av förfall och räddats genom ett byggnadsvårdsprojekt där äldre hantverkskunskap fick möta en modern arbetsmarknadssatsning. I dag är den inte längre någons hem, men den har blivit ett gemensamt rum för en hel bygd.

Det är berättelsen om hur ett hus från 1600-talet blev en av Kinnareds tydligaste symboler.

### Ryggåsstuga, högloftsstuga och Sjöbostugan

Byggnaden har flera namn, och alla berättar något om den.

I Kinnared kallas den ofta **Ryggåsstugan**. Namnet är väl etablerat lokalt och förekommer på äldre vykort, i föreningsprogram och i berättelser om midsommarfiranden. Den mer byggnadshistoriskt precisa benämningen på hela huset är däremot **högloftsstuga**.

Mittpartiet är den egentliga ryggåsstugan. Där går innertaket inte som ett plant bjälklag över rummet. I stället följer rummet takets form upp mot ryggåsen. På var sida om mittstugan finns högre byggnadsdelar med loft, ibland kallade häbbare eller härbärgen. Kombinationen av den låga mittstugan och de båda högre sidoloften bildar den karakteristiska sydgötiska högloftsstugan.

Det förklarar varför samma byggnad kan kallas både ryggåsstugan och högloftsstugan. På ett vykort som registrerats av DigitaltMuseum används titeln **”Ryggåsstugan Kinnared”**, medan beskrivningen förklarar att motivet visar en högloftsstuga med ryggåsstugan i mitten och två sidoloft.

Namnet **Sjöbostugan** kommer från byggnadens ursprungliga plats. Den har även kallats **Stensebostugan** eller **Stensebo-stugan**, eftersom den stod vid gården Sjöbo under Stensebo, nära Stensjön i Torups socken.

Namnen konkurrerar därför inte med varandra. De beskriver olika delar av samma historia:

- Ryggåsstugan är det lokala namnet och benämningen på husets låga mittdel. - Högloftsstugan anger byggnadstypen som helhet. - Sjöbostugan och Stensebostugan påminner om platsen där huset först stod.

### Ett hus från slutet av 1600-talet

Flera källor anger att stugan uppfördes under 1670-talet eller under perioden 1670–1680. Hylte kommun uttrycker dateringen försiktigare och skriver att den sannolikt är från slutet av 1600-talet. Någon undersökningsrapport med en exakt dendrokronologisk datering har inte granskats inom detta arbete, och därför är det klokt att använda formuleringen **”sannolikt uppförd i slutet av 1600-talet”**.

När huset byggdes var Halland fortfarande präglat av den långa gränshistorien mellan Danmark och Sverige. Freden i Brömsebro 1645 hade gjort Halland svenskt på trettio år, och genom freden i Roskilde 1658 blev landskapet definitivt en del av Sverige. Om dateringen stämmer tillkom Sjöbostugan alltså bara några årtionden efter denna omvälvning.

Det betyder inte att vi känner människorna som högg varje stock eller reste de första väggarna. Men själva byggnaden berättar om en äldre bostadskultur i det sydsvenska gränslandet. Högloftsstugor förekom i sydvästra Sverige och på andra sidan den gamla riksgränsen i Danmark. Byggnadssättet var anpassat till ett hushåll där bostad, förvaring och arbete behövde samlas i en lång, sammanhängande huskropp.

Det lägre mittpartiet var bostadens kärna. Den mindre rumsvolymen gjorde det lättare att hålla värmen under kalla årstider. Sidoloften gav utrymme i en högre och mer slutet uppbyggd del av huset. Exakt hur varje rum i Sjöbostugan användes under olika tider kräver en särskild byggnadsinventering och äldre bouppteckningar, men husets form visar hur vardagslivet organiserades innan moderna bostäder fick jämnhöga innertak, separata uthusfunktioner och industriellt framställda byggmaterial.

### Livet vid Sjöbo

Stugan stod ursprungligen vid gården Sjöbo i byn Stensebo, vid Stensjön i Torups socken. Torups hembygdsförening bekräftar sambandet mellan Sjöbo och den högloftsstuga som nu finns i Kinnared.

Källorna säger att huset var bebott fram till 1929. Det innebär att det kan ha tjänat som hem under omkring två och ett halvt sekel. Generation efter generation har gått in genom dörrarna, tänt eld för värme och matlagning och använt loft och vrår efter sin tids behov.

Här måste berättelsen dock stanna upp. Vi känner ännu inte en fullständig förteckning över alla som bodde i stugan. För att skriva deras historia krävs forskning i Torups kyrkoböcker, mantalslängder, lagfarter, bouppteckningar och gårdsarkiv. Det är möjligt att följa Sjöbos hushåll bakåt och på så sätt ge huset namngivna invånare, men den undersökningen återstår.

Det vi säkert kan säga utifrån de sammanställda källorna är att stugan upphörde att vara bostad 1929. Därefter togs den ned och låg packad. Ett hus som i århundraden hade varit en självklar del av gården hade förvandlats till stockar och byggnadsdelar i väntan på ett osäkert nästa kapitel.

### Hans Svensson flyttar huset till Kinnared

År 1938 skedde vändningen. Enligt en artikel i *Hallandsposten* köpte Hans Svensson den nedtagna Sjöbostugan och lät flytta den till Kinnared.

Att flytta ett timmerhus var möjligt eftersom byggnaden var uppförd av delar som kunde märkas, tas ned och fogas samman igen. Men möjligheten ska inte förväxlas med enkelhet. En lång högloftsstuga består av stora mängder virke, och varje stock måste hamna på rätt plats. Tak, grund, murstock, dörrar, fönster och skadade trädelar krävde egna lösningar. Flytten var därför både ett praktiskt byggnadsarbete och en tidig kulturhistorisk räddningsinsats.

Varför Hans Svensson valde att köpa just denna stuga behöver undersökas närmare. Äldre lokala sammanställningar nämner honom i samband med Kinnareds utveckling under 1900-talet, men hans roll, drivkrafter och finansiering bör beläggas i originalhandlingar innan en mer personlig berättelse publiceras. Det säkra är resultatet: en byggnad som annars kunde ha försvunnit fick en ny plats och ett nytt liv i Kinnared.

Stugan restes nära Österån, på den plats där den fortfarande står. Den långa byggnadskroppen blev en märklig men kraftfull länk mellan två socknar. Sjöbo och Stensebo fanns kvar i namnet, medan Kinnared blev husets nya hemort.

I en intervju 2008 uppgav Rune Larsson att byggnaden är ungefär 18 meter lång. Samma artikel kallade den den längsta bevarade högloftsstugan, medan Hylte kommun i dag använder den försiktigare formuleringen att den är **en av de större högloftsstugorna i Halland**. Den senare formuleringen är lämpligast tills en jämförande uppmätning av länets bevarade stugor har kontrollerats.

### När huset började förfalla

En flytt räddar inte en byggnad för all framtid. Gamla hus behöver fortlöpande tillsyn, och under slutet av 1900-talet blev högloftsstugans skick allt sämre.

I en text från 1993 om det byggnadsvårdsprojekt som kom att kallas Hallandsmodellen beskrivs vårdbehovet i Kinnared som akut. Kinnaredsbladet 2026 återger Jörgen Emanuelssons minnen av hur omfattande skadorna var. Mycket virke behövde ersättas. Ett träd hade till och med vuxit upp genom taket. Arbetet fick börja från grunden.

Fotografiet i Kinnaredsbladets faktaruta visar en byggnad där grästaket blivit tungt och ojämnt och där vegetationen nästan tycks hålla på att ta tillbaka huset. Bilden är mer än ett dokument över förfall. Den visar hur nära kulturarv ibland är att försvinna, inte genom ett dramatiskt rivningsbeslut utan genom år av fukt, röta och uppskjutet underhåll.

Högloftsstugan behövde både pengar och människor med rätt kunskaper. Samtidigt befann sig byggbranschen i en svår lågkonjunktur med arbetslöshet och brist på praktikplatser för lärlingar. Ur dessa två problem växte en lösning.

### Hallandsmodellen – rädda jobben, hantverket och husen

Hallandsmodellen startade 1993 som ett samarbete mellan bland andra länsstyrelsen, länsarbetsnämnden, länsmuseet, byggbranschen, facket, kommuner och fastighetsägare. Tanken var att arbetslösa byggnadsarbetare och lärlingar skulle få utbildning och praktisk erfarenhet i traditionella byggmetoder samtidigt som kulturhistoriskt värdefulla hus räddades.

Projektets motto sammanfattade idén: **”Rädda jobben, rädda hantverket, rädda husen.”**

Högloftsstugan i Kinnared blev ett av objekten. Enligt *Hallandsposten* utfördes den stora renoveringen 1994–1995 med stöd från länsmuseet i Halmstad och arbetsmarknadsmedel. Jörgen Emanuelsson från Sköttebol arbetade som förman.

Jörgens berättelse i *Kinnaredsbladet 2026* ger arbetet en mänsklig dimension. Han var utbildad möbelsnickare, men framhöll att mycket av hans praktiska kunskap kom från uppväxten och arbetet tillsammans med sin far. Traditionella snickeritekniker och äldre arbetsmetoder blev avgörande när ett flera hundra år gammalt timmerhus skulle tas om hand.

Målet var, enligt intervjun, att återställa stugan utan att modernisera bort dess karaktär. Traditionella tekniker och material användes så långt det var möjligt. Där originalmaterialet inte kunde bevaras gjordes nödvändiga ersättningar. Arbetslaget hade olika erfarenhet, men alla hjälptes åt och förmannen deltog själv i det praktiska arbetet. När den första gruppens uppdrag var avslutat tog ett nytt arbetslag över för att slutföra taket.

Restaureringen räddade mer än väggar och tak. Den förde vidare kunskap om hur äldre timmerhus fungerar: hur skadat virke bedöms, hur nya trädelar anpassas till gamla och hur ett grästäckt tak byggs utan att huset förlorar sin historiska form. Hallandsmodellen gjorde därmed själva arbetsprocessen till en del av kulturarvet.

### Ett hem blir hela bygdens rum

Efter restaureringen kunde högloftsstugan åter användas, men inte som privat bostad. Den utvecklades i stället till Kinnareds hembygdsgård och samlingsplats.

En tidningsartikel från 2008 beskriver hur det sprakade i den öppna spisen under en tomtepromenad. I de timrade rummen såldes stenugnsbakat skållebröd och honung, lotterier ordnades och besökarna drack kaffe med pepparkakor. Kinnareds samhällsförening, Röda Korset och hembygdsföreningen samarbetade kring arrangemanget. Huset som en gång rymt ett gårdshushåll fylldes nu av barnfamiljer, föreningsarbete och julförväntan.

Midsommarfirandet har blivit en av platsens tydligaste traditioner. Stången lövas och reses på gräsplanen, människor tar med kaffekorgar och ringdanserna börjar. I föreningsprogrammen används både namnet Ryggåsstugan och Högloftsstugan, vilket visar hur de två benämningarna lever sida vid sida.

Här har också nationaldagen firats, hembygdsgårdarnas dag arrangerats och friluftsgudstjänster hållits. Kinnareds stadsteater har använt miljön för folklustspel med motiv ur ortens historia. År 2017 spelades exempelvis *Invigningen av Kinnareds station* intill stugan, och området har fortsatt att knyta samman teater, musik och lokalhistoria.

Det är passande att just en flyttad byggnad har blivit scen för berättelser om Kinnareds förändring. Stugan bär sin egen historia synligt i timret. Samtidigt fungerar den som bakgrund när nya generationer gestaltar järnvägens ankomst, husförhör, människor och händelser ur bygden.

### Två räddningar och ett långt minne

Ryggåsstugan har egentligen räddats två gånger.

Den första räddningen skedde 1938, när Hans Svensson köpte de nedtagna byggnadsdelarna och lät resa huset i Kinnared. Den andra skedde under 1990-talet, när förfallet hade gått så långt att vårdbehovet beskrevs som akut och huset restaurerades inom Hallandsmodellen.

Mellan dessa räddningar finns en viktig lärdom. Att bevara ett gammalt hus är aldrig en avslutad handling. Flytten 1938 var inte slutpunkten, och renoveringen 1994–1995 var det inte heller. Ett grästäckt tak, timmer nära marken, murverk och trädetaljer kräver återkommande vård. Varje generation måste på nytt bestämma att huset är värt arbetet.

Samtidigt är byggnaden mer än sina material. Den har blivit en plats där Kinnared samlas och minns. När barn dansar runt midsommarstången, när kaffet serveras på hembygdsdagen eller när skådespelare återger en scen från förr, läggs ännu ett lager till husets historia.

På Sjöbos tid var stugan ett hem för ett begränsat antal människor. I Kinnared har den blivit ett slags gemensamt hem för bygden.

### Huset som berättar om att höra hemma

Det finns något särskilt i att Kinnareds kanske tydligaste hembygdsbyggnad är inflyttad. Det gör den inte mindre äkta. Tvärtom visar dess historia att hemhörighet kan skapas genom omsorg.

Stugan hör till Sjöbo och Stensebo genom sitt ursprung. Den hör till Torups socken genom sina första århundraden. Den hör till Hans Svenssons tid genom flytten 1938. Den hör till Jörgen Emanuelsson och arbetslagen genom restaureringen. Och den hör till Kinnared genom alla de människor som sedan dess har firat, spelat teater, arbetat ideellt och samlats på platsen.

Ett hus kan alltså bära flera hemorter utan att förlora sin identitet.

När vi i dag ser de mörka väggarna och de tre gräsbevuxna taken ser vi inte bara ett byggnadssätt från 1600-talet. Vi ser resultatet av många människors beslut: att ta ned i stället för att låta förfalla, att köpa i stället för att glömma, att flytta i stället för att elda upp, att renovera i stället för att riva och att fylla huset med verksamhet i stället för att låsa dörren.

Det är därför Ryggåsstugan fortfarande lever.