Skinnskräddaren på Meldahl

På en sluttning i Tovared låg en gång torpet Meldahl. Varifrån namnet kom visste inte ens de äldsta berättarna säkert. En svag muntlig tradition nämnde en person som kallats ”Mella-Kalle”, men Josua Andersson lämnade frågan öppen. Stugan beskrevs som typisk för det tidiga 1800-talet.

Enligt brandstodslängden var Meldahl försäkrat för 500 kronor år 1878. Då bodde Johannes Olsson där. Från 1894 var Johannes Svensson, född 1829 och känd som Mellangårdsskräddaren, uppsyningsman för brandstoden. Han levde på torpet med sin hustru Sara Kristina Andreasdotter fram till sin död 1901. Sara Kristina bodde kvar till 1927.

I stugan bodde också hennes bror Johan Andersson. Han var skräddare med en ovanlig specialitet: han sydde kläder av skinn. När han började i yrket var skinnplagg fortfarande vanliga arbetskläder under vintern. Män bar skinnpälsar och skinnbyxor, kvinnor pälsar och skinnkjolar, och i sängarna kunde man lägga skinnfällar när kylan var som hårdast.

Allt syddes för hand. Berättaren mindes hur täta och välgjorda sömmarna var när Johan Andersson år 1916 sydde skinnvästar och arbetsbyxor åt honom och hans far. Sömlönen uppges ha varit 1 krona för byxorna och 1 krona 50 öre för västen.

En liten historia har levt kvar efter skräddaren. När han hade sytt byxor åt en lång och kraftig yngling fick han 25 öre i betalning. Då lär han ha konstaterat att affären egentligen gick med förlust, eftersom de långa benen hade krävt så mycket sytråd. Anekdoten är ett personminne, men den säger något om både betalningen och hantverkarens vardag.

Josua Andersson mindes den lilla röda stugan som vacker och människorna där som vänliga, glada och till synes nöjda med sin tillvaro. Jord hörde till torpet och där hade tidigare funnits husdjur. På äldre dagar återstod bara en katt – och inte vilken katt som helst, utan en som uppgavs vara 18 år gammal.

Efter att stugan blivit tom förföll den snabbt. Den såldes på auktion på ofri grund och ropades in för 150 kronor av änkefru Olga Samuelsson. Hennes bror, som var byggmästare, bedömde att huset var för illa medfaret för att repareras. Eftersom tomträtt saknades övergavs planerna. Markägaren köpte rivningsvirket för 15 kronor, och Meldahl försvann som bostadsplats.

Kvar finns berättelsen om ett litet torp, ett nästan försvunnet yrke och en hantverkare vars täta handsydda stygn överlevde längre än själva stugan.