Skräddaren som begärde förböner

Skräddaren som begärde förböner för sin gumma som han trodde fått slaget eftersom hon förlorat talförmågan

Gumman hade blivit på dåligt humör och gått och tjurat sedan en vecka tillbaka, hade inte sagt ett ord, inte svarat på frågor o.s.v. Ett kanske inte så sällsynt beteendemönster. Men det gällde att hitta på något botemedel som rättade till det hela.

Så fick han en ljus idé. Han infann sig i god tid före mässan i kyrkan och anmälde förhållandet att hans hustru fått slaget och förlorat talförmågan samt begärde att förböner skulle göras från predikstolen, vilket också skedde.

På eftermiddagen kom den ena efter den andra för att se till den sjuka som intet anande gick som vanligt i sitt husliga arbete, och ingen kom tomhänt, alla hade något gott med sig till den sjuka.

Vad som följde ifråga om förklaringar och uppgörelsen det äkta paret emellan är en lucka i historien men en förmildrande omständighet var ändå de många gåvor som gav ett välkommet tillskott till det fattiga huset.

Tvetydigt språk

Efter ett häftigt åskväder under natten möter Emil sin granne och säger till denne: ”Då va ett riktit överfallsuvär i natt. När dä lävade gick mi käring och lae se men ja lae me övanpå.”

Höns som fått tillstånd att gå lösa kan vara störande på grannfriden

M-s höns hade fått löfte att gå i frihet en tid. Det hände att de ej respekterade ägogränsen utan gick in på grannens tomt och krattade om blomsterrabatterna efter sin smak. Ägaren av blomsterrabatterna var en försiktig man och tänkte ut en list för att utan något obehag bli av med hönorna. För detta ändamål köpte han ett kg ägg i affären och sedan visade han hönsens ägare dessa och sa: ”De här äggen har dina hönor värpt inne på min tomt, men eftersom äggen fanns på min tomt så har tydligen hönorna menat att jag skall ha dom och därför behåller jag dem.” Dagen efter var hönsen instängda och slapp inte ut vidare heller.

Gamle N. är alltid snäller

Brukade han deklarera när han var lite itagen. Det hände när han besökte torgdagen i Torup en gång att han fick sig några supar så att han somnade ifrån alltsammans. När tröttheten tog överhand sökte han upp en undangömd plats och somnade sött från all världens bekymmer. Han hade på fötterna alldeles nya läderstövlar. Hur det var så hade någon person som inte var riktigt ärlig fått syn på honom och fått begär efter hans nya stövlar. Han gick till honom och drog av honom först den ena stöveln. I sömnen trodde N. att det var hans kära gumma som hjälpte honom av med stövlarna och därför sa han: ”Snälla du! Dra av den andra stöveln också!” Det skedde, men det var inte hans kära gumma som gjorde detta.

När N. vaknade fick han stora bekymmer. Man kom sig inte för att gå och be att få låna något att sätta på fötterna och att gå hem barfota gick väl an men han ville inte träffa någon. Han beslutade sig därför att gå ensliga stigar hem. Men tro inte att han mötte själva patron H. som han minst av alla ville träffa nu. När N. förklarat hur det var fatt fick han följa med patron hem och låna ett par stövlar och på så sätt slapp han att komma hem till gumman barfota, vilket ändå varit en smula genant.

Det var i gamla tider när skräddare och skomakare gick från gård till gård och sydde. Det kunde vara något olika med kosthållet på ställena kan man förstå.

Till aftonvard var det vanligt med en brödskiva och smör på samt en ostskiva. På ett ställe tyckte skräddaren att det var alldeles för tunt med smör på brödet, därför utlät han sig så: ”I går var jag rädd att jag förlorat min syn för jag såg inte smöret på brödet, men i dag ser jag ljusan dager genom ostskivan.”

Skräddare, skomakare och smed, ljugare och bedragare alla tre, är ett gammalt bekant ordspråk, som har sin förklaring däri att med den överbelastning som tidvis förekom kunde det bli svårt att göra ett arbete färdigt på utsatt tid.

Vår sockenskomakare råkade i en sådan dilemma, skorna var inte färdiga och han ser genom fönstret kunden närma sig stugan. För att undkomma obehaget säger han till sin gumma: ”Jag gömmer mig i garderoben till han gått, du säger att jag inte är hemma.” Kunden hade väl sina misstankar för när han gick genom farstun behagade han titta i skrubben innanför. Där var skomakaren, men han fann sig kvickt i situationen och föregav att han letade efter en bit läder som han trodde var kvar.

En av de äldsta sockenskomakarna inte så långt härifrån var verksam vid mitten av 1800-talet. ”Jongalias” var hans namn i folkets mun, i husförhörslängden kanske det var något annorlunda. Man var t.o.m. utrustad med mästarebrev om någon skulle tvivla på hans mästarevärdighet.

Nu var han med två gesäller och sydde i en gård i Kambo. Man hade få känna doften av härligt hembränt men inte mer. Nu var det i kvällningen och enligt sed tog man en liten siesta efter ”meraftan”. Jongalias satt i ”kvisten” och där satt också Sven Johan i Tostabo. Gesällerna idkade kroppsövningar på gårdsplanen. Där lekte också getkiddar. Ett stort brännvinskar låg upp och nedvänt på gården. En av gesällerna tar fast en kidde och stoppar in under karet. Lite senare blev bekymmer i gården, en kidde var borta. Jongalias föreslog att när vi har Sven Johan hä som är bevandrad i hemliga konster så kan han nog hjälpa er. Sven Johan var inte så villig till detta, det är ”sönn”. Men när stopaflaskan kommit fram så lovade han försöka. ”Men ni måste vara alldeles tysta och inte röra er ur fläcken så skall jag gå ut i förstukammaren.” Om en stund hördes ett skrapande ljud i skorstenen och efter ytterligare någon väntan kommer Sven Johan med kidden sotig och svart men välbehållen. Och glädjen med tacksamhet var stor och äkta. Sven Johan hade också ökat sitt rykte som den vilken kunde vad som helst. Men sa Sven Johan efteråt: ”Det satt hårt åt för kidden hade nära fastnat i skorstenen.” Flaskan var på bordet nu och kom igen flera dagar efteråt.

Josua Andersson