Spelmannen på Ögårn

Ögårn var ett torp på prästlönebostället Kyrkebol, på den smala landremsan mellan Kollabobäcken och Drängseredsvägen. I folkdialekten hade namnet med tiden blivit Ögon. Här bodde under många år Johan Anders Arvidsson, född 1839 i Långaryd.

Som ung lärde han sig möbelsnickeri, men omkring 1866 försökte han skapa sig en annan försörjning genom en speceriaffär vid Trekanten, dagens Hagahörnan. Affären blev inte långvarig. Källan berättar också om en ungdomskärlek, Anna Britta, dotter till Magnus i Storegård. Ett bevarat brev från 1863 visar att Johan Anders skrev till henne, men hon gifte sig med en annan. Han själv förblev ogift.

När handelslivet var över återvände han till snickeriet. Där tycks han ha hittat sin verkliga plats. Han beskrivs som en mycket skicklig finsnickare. Chiffonjéer och dragkistor av hans hand fanns ännu kvar när berättelsen skrevs och lyftes fram som verkliga kvalitetsarbeten.

Han byggde och lagade också instrument. Ett dragspel kunde komma tillbaka från en logdans med en brusten stämma, en fiol kunde ha hamnat under en trött spelman och psalmodikon behövde nytillverkas. Johan Anders tillverkade psalmodikon som ansågs ha god ton. Josua mindes hur han spelade en psalm efter siffernoter och sjöng till. En annan gång blåste han en bröllopsmarsch på en gammal flöjt – så starkt att de fick gå ut ur stugan.

Under en tid var Arvidsson bygdens spelman med fiolen som huvudinstrument. Sedan inträffade något som i källan berättas som folktro. Vid en lekstuga tyckte han sig spela tillsammans med djävulen. Han kunde inte sluta och de dansande kunde inte heller stanna. En person utanför sällskapet ska till sist ha skurit av fiolsträngarna med en kniv, varpå både spel och dans upphörde.

Berättelsen hör hemma i en vida spridd tradition om Näcken och den farliga musiken. En särskilt skicklig spelman kunde enligt äldre folktro ha lärt sig Älvastråket eller Älvaspelet av Näcken och därmed förtrolla både sig själv och dem som lyssnade. Textens författare nämner själv att starka föreställningar och rikligt med brännvin kan ha påverkat upplevelsen. Efter händelsen uppges Arvidsson aldrig mer ha vågat spela fiol.

Hans arbete fortsatte ändå. Han gjorde fönster och dörrar, möbler och kistor. Under många år var han också kistesnickare. Även kring detta fanns folktro: enligt berättelsen lämnade han till sist över uppdraget till lärlingen Albert Nilsson, eftersom de döda kom och beställde sina kistor själva.

Verkstaden låg i det stora rummet i ryggåsstugan. Många verktyg hade han tillverkat själv. Särskilt märklig var hans svajsvarv, där en fjädrande stång i taket och en fottrampa fick arbetsstycket att rotera växelvis åt båda hållen. Med den enkla konstruktionen svarvade han bland annat bordsben med stor precision.

Johan Anders Arvidsson dog 1910 efter en olycka i stugan. Glöd från den öppna spisen hade fallit på golvet och bränt ett stort hål utan att utvecklas till öppen brand. Han kvävdes av röken och gaserna. Efter hans död såldes stugan till rivning. Men möblerna, instrumentminnena och berättelserna om spelmannen på Ögårn har gjort att hans namn ändå stannat kvar i bygden.