Sten som byggnadsmaterial, stenhuggarna

Sten som byggnadsmaterial, stenhuggarna

Sten, det är något att ta i, plocka samman, forma. Se på barnet: Med små stenar formar det något som skall föreställa ett hus, en avskärmning mot något utifrån. Det ligger i det undermedvetna arvet.

Våra fornlämningar, gravrös, hällkistor, treuddar, man formade något för den döde där han skulle bo i fortsättningen. I jordhyddan användes sten som stöd för jordväggen. I eldhuset lades stenar fogade med lera runt ärillen. Fornborgen från förhistorisk tid, där terrängförhållandena ej gav tillräckligt skydd, omgavs den med stenmur, sten med grästorv som binde och tätningsmedel. Vi har kanske ett exempel i närheten, Brenne skans. Vid en okulärbesiktning 1974 av antikvarie Björn Pettersson nämndes ett antagande att det kunde röra sig om en fornborg som i senare tid använts som fältbefästning, förutsättningar fanns för en sådan slutsats. Samma teknik, sten och grästorv, har iakttagits på flera ställen och kan i den forntida stugan haft utbredd användning.

Den knuttimrade stockstugan i Sverige anses komma från södra Europa, på samma sätt har väl stenmurade hus kommit från samma håll. I mellersta Östern, Babylon, Grekland etc. förekom stenhus flera hundra år före Kristus. Här i Sverige byggdes borgar, slott och kyrkor under 1000-talet och i fortsättningen.

Allmogens hus var i allmänhet av trä men backstugan delvis av jord och sten var i ett tidigt skede vanlig, ortnamn tyder härpå, och förekom längst fram i tiden som den fattiges bostad. När vid 1700-talets början bostäderna försågs med murad eldstad, rökkanal och skorsten kom sten och lera som bindemedel till användning och förekom ganska oförändrat fram till sekelskiftet 1900 då bränt tegel och kalkbruk ersatte det äldre materialet. Stenfot, natursten i lera under bostadshuset, kom också i bruk vid denna tid. Stenmurar omkring kålgårdar, hägnader och fägator, se hembygdsboken del 4 sid. 26.

Ända fram till 1870 användes stenen i allmänhet i oarbetat skick och ringa formgivning med hammare och stenhacka, som är de äldsta stenverktygen. I nära sammanhang med järnvägars och hamnars byggande kom en ny teknik för stenens användning som byggnadsmaterial i bruk av revolutionerande omfattning. Man hade lärt sig att borra hål i berg och flyttblock och med krut spränga sönder samt med stålkilar ytterligare sönderdela och forma byggnadsämnesblock till brofästen, dammar och byggnader. Förut var brofästen och dammar timrade i trä med kullerstensfyllnad. Denna utvecklade formgivning gav upphov till nästan obegränsad användning och upphov till högt utvecklad yrkesskicklighet vars utövare fick namnet stenarbetare.

I denna yrkeskategori klassades sedan gråstensmurare till skillnad från spismurare, som var en särskild yrkesgrupp, och stenhuggare med hammare och mejsel samt hantlangare att ”märdänga och bolhäva” (slå på sätt-hammaren och kantra sten). Här kan påvisas ett flertal vackra arbeten från denna tid, t.ex. kyrkogårdsmuren vid Kinnareds kyrka utförd av Josef Bengtsson i Nädhult, dammbyggnaden i Brenne för vilken Anders Henrik Mård i Nädhult var arbetsledare, valvbroarna över Vesterån för vilket utförligt redogöres i hembygdsboken del 4. Dessutom ett stort antal broar och trummor över mindre vattendrag, husgrunder, källare och trappor.

Hållbarheten beträffande materialet och dessa arbeten är den högsta möjliga. Från och med 30-talet och något tidigare minskade användningen av sten som byggnadsmaterial och ersattes av den mindre arbetskrävande och på samma gång billigare betongen som numera helt övertagit stenmaterialets roll. Betongen har dock långt ifrån den hållbarheten som stenmaterialet har. I vissa fall är vittringen ganska stark vilket kommer till synes på ställen som är utsatta för väderleksförändringar och vatten. Vackra stensorter har kommit till vidsträckt användning för prydnadsändamål och konst.

En yrkesgrupp tillkom, stenhuggare, som ansågs lite förmer än vanliga stenarbetare. Skillnaden bestod i finhuggning med mejsel och hammare, eventuellt s.k. reffelhammare kom till användning. Det tillämpades för åstadkommande av släta ytor, prydnader, portaler och ornament och i stor utsträckning för gravvårdar, gravminnen.

Före mitten av 1700-talet skedde begravningar av bemärkta personer inom kyrkans väggar under golvet. Golvet som bestod av naturstensplattor på vilka inskriptioner gjorts med kvarnhacka, initialer och årtal för därunder begravna personer vittnar härom. När stengolvet i kyrkan togs bort skingrades dessa minnesplattor och endast ett fåtal är bevarade. De kom till användning för ändamål där de passade, i murstockar t.ex. har vid rivning påträffats ett flertal dylika. Så var förhållandet när murstocken efter Hildatorpet bortfördes, fann man sådana och delar därav.

Här i Kinnared kom de första gravvårdarna på kyrkogården i slutet på 1890-talet. En av dessa har fått stå kvar rest till minne över Magnus Andersson i Åmot. Den är med sin utformning i rena raka linjer en bild av sin tid. Den är utförd av en stenhuggare Malm som i en by på smålandssidan, Amfrebo, nära Kinnared börjat tillverka gravvårdar. Han hade lärt yrket i Söndrum, varit i U.S.A. där han vidare utbildat sig i bildhuggeri och återkommen till hemorten där han startade stenhuggeri.

Som lärling arbetade hos honom Johan Jakobsson i Amfrebo. Efter några år övertog Jakobsson rörelsen i egen regi och lärde upp unga pojkar till medhjälpare i hantverket. Som heltidsarbete var lönsamheten inte tillräcklig och Jakobsson lade ned rörelsen och emigrerade till U.S.A. där han sedan vistades i 20 år och arbetade i samma bransch.

När Jakobsson slutade med stenhuggeriet tog en av hans medarbetare, Edvard Bengtsson, upp tillverkningen som nu förlades till Kinnared. Han hade köpt en gård i Kinnared i Åmot. Han ägnade sig åt stenhuggeriet på heltid, efterfrågan på gravvårdar var nu stor och som Bengtsson var driftig i arbetet blev lönsamheten tillfredsställande. Han arbetade tidvis med 2-3 yrkeskunniga medhjälpare och omsättningen var för sin tid hög. Ett betydande antal gravprydnader utgick från hans verkstad och är spridda på församlingarnas kyrkogårdar runt om i Halland och västra Småland.

Hans verksamhetstid omfattar över 40 år. Arbeten utförda av honom som utgått från hans verkstad kännetecknas av ytterligt noggrant utfört arbete som också fått röna erkännande och uppskattning från sakkunnigt håll. I ett tidigt skede då det gällde att ur ett rullstensblock på orten hämta råstenen var en högt utvecklad kännedom om stenarterna en av förutsättningarna. Här finns exempel hur han lyckats finna granit där en underbart vacker naturlig dekor får tillfälle att träda fram. [Sista orden är ett handskrivet tillägg.]

Samtida med Edv. Bengtsson var en annan uppmärksammad utövare av stenyrket och stenkonsten i Kinnaredsområdet, Maurits Larsson. Han var egentligen smålänning från Gränsen, Hesterås, där han på sin tid ägde och brukade en liten vacker skogsbygdsgård. Vid sidan därom ägnade han sig åt stenyrket som vid den tiden hade en verklig renässans. På äldre dagar bodde han hos dotter och måg i Kinnared och där var han ganska produktiv i synnerhet i fråga om stenkonst.

Även Larsson utförde gravprydnader men han var mera mångsidig än Edv. Bengtsson som helt ägnade sig åt bildhuggeri. Maurits L. utförde trappor i stor utsträckning, bl.a. trappan och grindstolparna vid Kinnareds kyrka, husgrunder med huggna fogar som var nästan lufttäta utan fogstrykning. Trädgårdsprydnader, solur, ett sådant skickades från Kinnared till Californien till en son bosatt där. Det var en tung pjes och frakten gick lös på 100 kr. För ägaren är den en dyrbar sak, en bit av det kära barndomshemmet från det steniga Småland som han kan lägga handen på och känna sig som vore han hemma. Trädgårdsurnor finns ett flertal på orten och någon hos en släkting i Halmstad.

Ett av hans sista fina arbeten var dopfunten till Rydö kapell. När han utförde den 1957 var han 85 år, ett annat var portalen till gravkapellet vid Kinnareds kyrka. Han uppnådde hög ålder, på några dagar nära 90 år.

En yrkesgrupp som hade med sten att göra var spismurarna. De tillhörde de verkliga sockenhantverkarna som gick från gård till gård och murade rökstockar, bakugnar och den viktiga öppna spiseln i storstugan som ägnades stor omsorg i såväl konstruktion som formskönhet, vackra lister och blommor och blad i putsen. Murarmästarna kände väl till luftdragets hemligheter så att inte röken ställde sig på tvären och förstod att bedöma de lokala förutsättningarna för ett gott drag i eldstäderna och lägga rökkanalerna därefter.

Som flertalet sockenhantverkare kunde de vara lynniga och det gällde att stå väl hos dem, det gällde inte minst matmodern. En och annan anekdot lever kvar ännu: En murare hade murat upp en ny spis i en gård. Mästaren och gesällen var inte nöjda med den mat som serverats dem och något brännvin hade inte synts till, även den kontanta ersättningen hade naggats till i underkant. När mästaren var beredd att lämna stället hade han gett gesällen instruktion att sedan han, mäster, hunnit ett stycke på väg slå ned stöttorna i spisvalvet. Gesällen gjorde som han blivit tillsagd med påföljd att spisvalvet rasade.

Materialet till de äldre murstockarna togs i stenrös eller var de fanns och slogs till nödtorftigt med slägga och hammare, bindemedlet var lera och sand. Murstockar av sten och lera förekom till omkring sekelskiftet varefter materialet övergick till bränt tegel och kalkbruk. Ännu finns någon äkta gammal valvspis som kan vittna om den stora skicklighet den tidens hantverkare utvecklade. När det efter några tiotal år åter blev aktuellt med öppna spisar i nya bostadshus då blev dessa ganska amatörmässiga i början både i fråga om utseende och funktion. Det är först på senare år som konsten blivit någorlunda återställd.

Kinnared har inte haft någon egen murarmästare utan anlitat från grannsocknarna. Av dessa var Petter i Åker och hans broder Salomon i Råckna, Långaryd. [Ett handskrivet tillägg efter denna mening är oläsligt och har inte införts.]

Första kvartseklet på detta århundrade präglades av en kraftig framåtanda på alla områden. Bättre redskap för jordens bearbetning och gödselvård enligt torvströmetoden. Bättre hygien i djurstallarna och inomhus bättre bostadsförhållanden. Det fanns också god tillgång på yrkeskunnigt och händigt arbetsfolk. De som varit med när järnvägarna och industricentra byggdes och fått en god erfarenhet med sig därifrån började bli lite till åren och stannade på hemorten där de kom väl till pass med sitt kunnande. Någon folkpension att falla tillbaka på fanns inte på den tiden och därför var ofta gamla stenarbetare i 70-80-årsåldern fortfarande aktiva.

En av dessa som passade in i perioden var Nils Johan Abrahamsson Björklund, i Åmot, född 1853 i Gallingsbo. Fadern Abraham var en av sin tids förgrundsmän i Långaryds västra gräns mot Kinnared, med i många fall en fot i vardera socken.

Många stabila husgrunder har haft Björklund som mästare, liksom ett antal välvda källare i kilad sten här i närheten, utsökt vackra byggnadsverk med obegränsad hållbarhet och synnerligen uppskattade som förvaringsplats för matvaror. Vattentäkterna behövde ses om, brunnar torkade ut, vattensamlingar hade grävts ut och täckdiken med stenmaterial hade skurit av vattenådror. Björklund fördjupade och murade om många brunnar i Kinnared och däromkring.

Björklund hade upplevt rallarlivet i dur och moll med alla dess faror till kropp och själ. Vid en sprängningsolycka förlorade han sitt ena öga. Med en familj på hustru och 7 barn, hustrun därtill sjuklig, han blev änkling 1899, var inte livet lätt men det gick ändå och barnen var duktiga. Han var mycket arbetsam, han lade stenmur i utmarken åt min far när inget annat var till hands, för några öre pr. meter hellre än inget göra.

Jag hade nöjet att hantlanga åt honom när jag var i 16-18-årsåldern och bl.a. slå på borret. Han satt och vred stenborret medan vi var två till att slå och då sjöng han i takt med slagen gamla visor från unga dagar. Tilläggas kan att sångrösten var god och uppskattad. De sista åren av sin levnad var han ensam i den bristfälliga stugan men två döttrar som bodde i närheten såg till sin far så att han ej led brist på vård. Han avled 1927 i en ålder av 74 år.

Björklunds ”löcka” finns kvar med den standard som är vanlig för ödetorp. En med stenmur inramad odlad åker och hustomt, stengrund med resterna av spismuren i sten och lera. Den odlade jorden, omkr. 2500 kvm, är inte brukad sedan länge och förvildas av buskvegetation. Alla Björklunds barn har gått ur tiden men barnbarn och barnbarnsbarn finns som är intresserade av hans eftermäle.

När stugan blev öde och obebodd var den under några år innan den revs en uppskattad mötes- och samlingsplats för ortens N.T.O.-ungdom. Det var en säregen charm över stugan i skogen. Den låg ensligt och avskilt, utom syn och hörhåll för nyfikna ögon och känsliga öron. Ungdomarna rådde om sig själva och det gjorde de också. Uttrycket: ”Det är så roligt i stugan i Skogen” hörde man ofta bland ungdomarna.