Tågdagarna i Kinnared – en resa bakåt i tiden

Jag och min syster är ganska nyinflyttade i Kinnared. Det har gått ungefär ett år sedan vi packade upp de sista kartongerna och började kalla den lilla orten för hemma. I somras hörde vi för första gången talas om de omtalade Tågdagarna i Kinnared – och självklart ville vi uppleva dem själva.

Redan när vi närmade oss området kändes det som om vi förflyttades bakåt i tiden. Den annars sömniga byn hade förvandlats till en myllrande marknadsplats. Det var som om historien fått nytt liv för en helg. Marknadsstånd stod uppradade längs vägen, människor promenerade i sakta takt mellan försäljarna och skratt och musik låg som ett sorl över alltihop.

Vädret var på vår sida. Solen värmde lagom mycket och gav hela arrangemanget en nästan filmisk känsla. På andra sidan vägen pågick ponnyridning, och även om vi inte hade några barn med oss var det fint att se de små ryttarna, stolta och koncentrerade, medan föräldrar fotograferade från sidan.

Lite längre bort höll några barn på med kaninhoppning. De små hindren stod uppställda i prydliga rader, och de gulliga kaninerna tog sig över dem med varierande entusiasm. Publiken hejade försiktigt och applåderade varje lyckat hopp. Det var charmigt, småskaligt och genuint.

Doften av rostade mandlar letade sig fram genom folkvimlet och var omöjlig att motstå. Vi köpte en påse, fortfarande varm, och de söta, knapriga mandlarna smakade nästan som barndom och marknad på samma gång. Vid andra stånd såldes grönsaker och trädgårdsväxter. Vi passade på att handla lite – det kändes rätt att låta Tågdagarna få sätta spår även hemma i trädgården.

Plötsligt dök två clowner upp, promenerande genom folkmassan med ett färgsprakande knippe ballonger svävande ovanför sig. Barnen följde dem med blicken, några vågade sig fram för att få en ballongfigur. Hela scenen förstärkte känslan av att vara i en annan tid – eller kanske snarare i en tidlös byfest där generationer möts.

Huvudattraktionen var förstås tågen. Ångan, metallen, ljudet av hjul mot räls – allt väckte en särskild sorts nostalgi, även för oss som inte själva vuxit upp med den typen av trafik. Det var något högtidligt över dem, något som påminde om en era då resandet tog tid och själva färden var en upplevelse.

Innan vi kom så långt fastnade vi dock vid en gammal buss som stod uppställd i närheten. Den var otroligt charmig – rundade former, stora fönster och en design som kändes hämtad direkt från mitten av 1900-talet. För oss var den mest ”cool”, men vi kunde inte låta bli att tänka att den nog hade väckt starkare – och kanske mer blandade – känslor hos vår mamma. Hon brukade nämligen bli åksjuk på just sådana bussar.

Tyvärr blev det ingen tågresa för oss den här gången. Köerna var långa och tiden rann iväg. Vi hann heller inte att se den mycket omtalade föreställningen av Kinnareds Stadsteater. Men kanske blir det tid för det i höst i stället. Ibland är det fint att ha något att se fram emot.

Det mest imponerande var ändå mängden besökare. Här, i en by som annars präglas av stillhet och lugn, samlades plötsligt människor i alla åldrar. Det var som om Kinnared under några timmar visade upp en annan sida av sig själv – en levande, varm och gemensam.

När vi gick hemåt igen kändes det tydligt: vi hade inte bara besökt ett evenemang. Vi hade blivit en del av det. Och kanske, på riktigt, tagit ännu ett steg mot att känna oss hemma.