Tidsbilder från Kinnared

Tidsbilder från Kinnared.

Det var julklätt i väntsalen på Kinnareds jernvägsstation julafton 1975 och bjöds på julgotter liksom förut sedan flera år genom privat agerande från personalens sida. Denna gång var det vemod med i bilden sedan det varslats om att passageraretrafiken skall läggas ned den 1 april i år och ovisst är om poststationen skall upphöra även den.

Etthundra år har gått sedan tåg började rulla här förbi, 1877 var järnvägen färdig till Värnamo och åtminstone materialtåg gick här förbi året förut. En betydande förändring i socknens status hade ägt rum med järnvägens tillkomst, en ny folkgrupp gjorde sig gällande i socknens angelägenheter. Förut var alla jordens brukare t.o.m. skolläraren, i hans löneförmåner ingick föda till en ko och även han gick i träskor. Men det gjorde inte den fine stinsen. Han var kanske en smula självmedveten och hans fru inte mindre och klagade över att här inte fanns något riktigt herrskap att umgås med det var ju bara bönder. Järnvägen gav många nya arbetstillfällen. Det var inte bara stinsen det var trafikbiträde stationskarlar, banmästare banvakter och reparationsavdelningen.

Socknen hade fått ett nytt ansikte, en makeup, Stationen, tåget, drog människorna till sig, blev en träffpunkt. Innan järnvägens tillkomst var kyrkan den enda samlingsplatsen och förbindelsen utåt riktad. Där blev tillfälle att fråga efter brev och få nyheter. Änkemannen såg efter en ny hustru, ungdomarna smygtittade efter varandra. Nu kunde man vilken dag som helst när man gick ner för att handla höra efter eller sända brev och lördags och söndagskvällar gick unga och gamla till stationen för att se på snälltåget, lokomotivet med den blänkande metallhatten som gick under smeknamnet, "Katten", och fegatåget den lilla maskinen med den höga skorstenen som knixade på nacken så lustigt när den gick och hade ett så barnsligt läte när den lät höra sig. Vid vissa tillfällen var det stor folksamling t.ex. när det var marknad i Torup då en massa människor trängde sig på perrongen så att det såg hotande ut, eller när kungatåget 1912 gick här förbi och gjorde uppehåll så att publiken fick se kungens ansikte på nära håll och skolbarnen sjöng för honom. Något kvickhuvud hade hittat på att kungen skulle inviga det nya godsmagasinet men det var inte ärendet, det var utställningen i Halmstad som skulle invigas.

När tåget gått skingrades åskådarna var åt sitt håll till nya aktiviteter. De äldre och gränsafolket hade nog något "talave" på hemvägen där de kunde fortsätta diskussionen och de unga ordnade för sig som de ville ha det och så var den glädjen eller sorgen över för den gången.

Järnvägen blev en pulsåder för den omgivande bygden. I bjelk och propsgården fylldes området under vinterhalvåret med skogsprodukter, det gav pengar åt bygdens folk som aldrig förr. Överflöd fanns på arbetskraft, många reste till Amerika, ibland i sällskap med färdledare som varit över tidigare och som av invandrarverket fick fria resor för sin medverkan. Järnvägens tillkomst beredde vägen för industrierna här runt omkring och den utveckling som blivit följden därav. Men allting når en toppunkt, hittills men inte längre. och sedan går det

--- Sida 2 ---

så sakta utför. Järnvägen fick en konkurrent, bilismen. Dess intåg är inte så gammalt här, drygt 50 år. Den första personbil som kom till Kinnared för att stanna var importerad från Tyskland en krigsbil med kulhål, om de var äkta eller tillkomna för att göra fordonet mera intressant är ovisst. Ägare till det nya fordonet var smedm. Johan Svensson och Rickard Heland. Dessa utförde körningar mot ersättning u.p.a. detta var på 1920-talet. Jag gjorde värnplikt 1915 på I.16 Hallands regemente. Då fick regementet sin första personautomobil och en värnpliktig fick lära sig köra den. Sedan har bilismen och industrien utvecklats till vad den är i dag. Är det toppen nu, har vi nått brytningspunkten, nog finns det tecken som tyder därpå. Järnvägen synes vara beredd att ge upp.

Det ser illa ut med tomma banvallar och rivna broar, är nu all den svett och möda som lades ned här värdelös. Nej! Så är det inte. Var stode vi om de ej funnits till, dessa män i berg och skärningar, arbetsledare finansiärer med framgång och besvikelser. deras arbete och insatser har betalat sig många gånger om, landfästen och järnvägsbankar är ju deras minnesmärken.

Industrien som övertog folkförsörjningen har bekymmer. Allt oftare hör man, nedskärning genom naturlig avgång som det första steget på det sluttande planet nedåt. De unga hålls kvar i långtidsutbildning teoretisk med förhoppning att när tid kommer få en anställning. Inflation och ständigt ökade lönekostnader stoppar utveckling och företagsam verksamhet, Jorden ligger obrukad till mer eller mindre del, vattenkraften vid f.d. 4 anläggningar beräknad till 300 hk. utnyttjas ej, för liten att vara lönsam.

Hallands Nyheter hade 1929 en kinnareds sida. Då hade Kinnared kvar sin stil som jordbruksbygd. Huvudnäringen var jordbruk och skogsbruk hantverk och binäringar. Socknen var till övervägande del självförsörjande med livsmedel. Jordbruket hade med lärdomar från första världskriget visat snabb ökning av den odlade arealen, brukningsmetoder med maskinutrustning underlättade arbetet. Ett flertal egna hem med hushållsko och smådjur hade tillkommit. Folkmängden ökade något men var obetydligt större än nu. Socknen som jordbruksbygd var på en toppunkt.

Det var först på 1950-talet som förändringarna blev mera påtagliga och byarna tömmas på invånare och sedan har det gått i allt snabbare takt, genom naturlig avgång. I de båda största byarna Ballabo och Nädhult där enligt 1917 års mantalslängd i den förra bodde 47 vuxna personer plus ett stort antal barn är nu kvar 6 därav 5 pensionärer, i den senare byn bodde vid samma tid 40 vuxna och ett antal barn, nu är där 7 äldre människor och inga barn i någondera byarna. Men folkmängden i församlingen är nästan densamma som den var. Var finns då folket och vad lever de av? Ett samhälle har skapats i närheten av järnvägsstationen som nu skall läggas ned, långa rader av villor med stadsplan gator och gatunamn, vatten och avlopp ytterbelysning. De arbetsföra pendlar med sin bil till industrierna på längre eller närmare håll så länge det går. För de gamla finns pensionärsbostäder o lägenheter, bostadsbidrag folkpension och A.T.P.

Josua Andersson