Del 1: Meldahl i Tovared

I dag kan en gammal torpplats vara nästan osynlig.

Några stenar. En förändring i marken. Ett gammalt träd som tycks stå lite märkligt mitt i skogen.

Men en gång fanns där en ytterdörr.

Någon gick över tröskeln varje morgon. Det eldades för värme, mat lagades och människor försökte få små åkerlappar att räcka till ett helt liv.

I vår nya serie Torpen som försvann ska vi försöka ge de platserna tillbaka sina berättelser.

Och vi börjar i Tovared.

Där låg ett torp som kallades Meldahl.

Redan när uppgifterna om torpet samlades in hade namnets ursprung blivit ett mysterium.

I föreningens material konstateras att ingen av de äldsta tillfrågade kände igen någon säker förklaring till namnet Meldahl.

Men det fanns ett spår.

Någon mindes svagt att en person hade kallats ”Mella-Kalle”.

Upptecknaren funderade därför på om torpet kan ha fått sitt namn efter någon som bott där. Men detta var redan då en hypotes, inte ett fastställt faktum.

Och där har vi seriens första lilla mysterium:

Vem var Mella-Kalle?

Stugan beskrivs som typisk för det tidiga 1800-talet.

Men Meldahl var inte bara ett hus.

Till torpet hörde odlad jord, och från äldre minnen finns uppgiften att torparna hade fått göra dagsverken, både manliga och kvinnliga.

Det berättar något viktigt om torparlivet.

Ett torp kunde ge en familj tak över huvudet och en liten jordbit att bruka. Men livet där byggde ofta också på arbete åt den gård som torpet hörde under.

Den lilla stugan var hemmet.

Men försörjningen sträckte sig långt utanför dess väggar.

År 1898 fanns Meldahl med i socknens brandstodsuppgifter och anges där som försäkrat för 500 kronor.

I materialet möter vi också Johannes Svensson, född 1829, som kom från Amfrebo Mellangård och kallades ”Mellangårdsskräddaren”.

Han bodde där tillsammans med hustrun Sara Kristina Andreasdotter, född 1846. Johannes dog 1901, medan Sara levde till 1927.

När Sara blev änka kom hennes bror Johan Andersson också att bo där.

Och med honom får berättelsen om Meldahl en fantastisk vardagsdetalj.

Han var skinnskräddare.

Skinnkläder var fortfarande viktiga arbetskläder under vintern.

I uppteckningen berättas om skinnpälsar och skinnbyxor för män, pälsar och skinnkjolar för kvinnor och till och med skinnfällar att lägga i sängen när vinterkylan blev riktigt svår.

Johan Andersson sydde också skinnvästar och arbetsbyxor.

Och allt gjordes för hand.

Berättaren mindes särskilt sömmarna:

små, täta stygn.

År 1916 sydde Johan Andersson kläder åt berättaren och hans far. Arbetslönen uppges ha varit omkring 1 krona och 50 öre för en väst och 1 krona för ett par byxor.

Det finns också en liten historia bevarad.

En lång och kraftig yngling hade beställt ett par byxor. När skräddaren fick betalt lär han ha skämtat om att affären egentligen gått med förlust eftersom det gått åt så mycket sytråd till kundens långa ben.

Det är en muntligt traderad anekdot, inte något vi kan kontrollera som ett ordagrant historiskt citat.

Men den gör något annat.

Den låter oss nästan höra människorna prata.

Och så kommer kanske den finaste lilla detaljen i hela berättelsen.

Upptecknaren mindes Meldahl som en liten röd stuga i sluttningen.

Människorna därinne mindes han som vänliga och glada och, som han uttryckte det, till synes nöjda med sin tillvaro.

Vid den tiden verkar husdjuren ha försvunnit.

Nästan alla.

Katten var kvar.

Och enligt berättelsen var den 18 år gammal.

En liten röd stuga.

En gammal skinnskräddare.

Och en mycket gammal katt.

Plötsligt känns Meldahl inte särskilt långt borta.

När stugan blev obebodd började förfallet snabbt.

Den såldes på auktion på ofri grund och köptes enligt uppteckningen för 150 kronor av änkefru Olga Samuelsson.

Planen verkar ha varit att rädda byggnaden.

Men hennes bror, som var byggmästare, bedömde att stugan var i så dåligt skick att den inte lönade sig att reparera. Dessutom saknades tomträtt.

Planerna övergavs.

Markägaren köpte därefter rivningsvirket för 15 kronor.

Sedan var Meldahl borta.

Ett helt hem reducerat till rivningsvirke.

Men inte riktigt utplånat.

För någon skrev ner berättelsen.

Och nu berättar vi den igen.

Nu behöver vi Kinnaredsbornas hjälp.

Vet någon exakt var Meldahl låg i Tovared?

Finns rester efter grunden, jordkällaren, åkerlapparna eller någon gammal väg kvar?

Har någon ett fotografi av den lilla röda stugan, Johannes Svensson, Sara Kristina Andreasdotter eller skinnskräddaren Johan Andersson?

Och framför allt: har någon hört talas om ”Mella-Kalle”?

Kanske finns svaret på torpets märkliga namn fortfarande kvar i en familjeberättelse.

Huvudkällan är Kinnareds Hembygdsförenings lokala torpmaterial, återgivet i forskningssammanställningen Kinnared – mantalslängder och bygdens historia. Materialet innehåller uttryckligen maskintolkad text från en lokal stödhandling och varnar för att felstavningar och felaktiga årtal kan förekomma. Personnamn, exakta årtal och ekonomiska belopp bör därför kontrolleras mot originalhandlingarna innan materialet används i en slutlig dokumentation.