Del 10: Kvarn torpet – Stugan som fick ge plats åt en ny tid

Det fanns en gång en liten stuga i Kinnared som var vacker att se på.

Men innanför väggarna var verkligheten en annan.

Stugan var gammal, sliten och dåligt underhållen.

Ändå hade människor bott här i generationer.

Barn hade vuxit upp.

Familjer hade arbetat för sin försörjning.

Och vardagen hade fortsatt, år efter år.

Stugan kallades Kvarntorpet.

När en lokalhistorisk upptecknare besökte den någon gång under 1920-talet stod den fortfarande kvar.

Men dess dagar var räknade.

I dag fortsätter vi serien Torpen som försvann med berättelsen om ett verkligt torp som inte bara försvann ur landskapet.

Det fick också ett nytt namn och en ny framtid.

I Kinnareds Hembygdsförenings arkiv finns dokumentet En rundtur genom Nädhults by.

Där berättas bland annat om Kvarntorpet.

Enligt uppteckningen låg torpet på den plats som senare kallades Marielund.

När berättelsen skrevs bodde Karl Josefsson med familj på Marielund.

Den gamla torpstugan låg då nära det nyare boningshuset.

Det var en ryggåsstuga, en äldre byggnadstyp där takets konstruktion bars upp av längsgående åsar.

Sådana stugor tillhörde en byggnadstradition som föregick många av de bostadshus vi förknippar med senare tiders landsbygd.

Men Kvarntorpet var inte bara en byggnad.

Det var ett hem.

Och i arkivet finns namnen på några av människorna som levde där.

Vi börjar under senare delen av 1800-talet.

Enligt uppgifter som magister J.A. Samuelsson hämtat ur kyrkobokföringen bodde Anders Johan Karlsson på Kvarntorpet under slutet av 1870-talet.

Han var född 1854 i Gunnarp.

Hans hustru hette Maria Kristina Andersdotter och var född 1850 i Kinnared.

I uppteckningen nämns två barn.

Dottern Severina Charlotta, född 1871 i Drängsered.

Och Anna Cornelia, född 1880.

Här får vi en liten inblick i familjens historia.

De hade anknytningar till flera socknar.

De hade barn.

Och under en period var Kvarntorpet deras hem.

Men hur såg deras vardag egentligen ut?

Hur mycket jord hörde till torpet?

Hade de några djur?

Och hur försörjde sig Anders Johan?

Det är frågor som den bevarade berättelsen ännu inte ger några fullständiga svar på.

Efter Anders Johan Karlsson och Maria Kristina Andersdotter kom en annan familj till Kvarntorpet.

Anders Johan Bengtsson, född 1848 i Drängsered, och hans hustru Johanna Maria Karlsdotter, född 1850 i Kinnared.

Johanna Maria avled enligt uppteckningen 1919.

Familjen hade flera barn.

I arkivmaterialet nämns Alida Beata, Karl Albin, Johan Sigfrid, Jenny Sofia och Lars Birger.

Födelseåren är inte helt säkert återgivna i den maskintolkade texten och behöver kontrolleras mot kyrkböckerna.

Men en sak framgår tydligt.

Kvarntorpet var ett familjehem där flera barn växte upp.

Det är lätt att tänka på torpen som små ensliga stugor i skogen.

Men de var också platser fyllda av människors vardag.

Här skulle mat lagas.

Kläder tvättas.

Ved bäras in.

Barn tas om hand.

Och arbetet utanför hemmet skulle skötas.

Hur just denna familj fördelade arbetet vet vi inte.

Men de allmänna villkoren för torparfamiljer under 1800-talet visar hur viktigt det var att alla tillgängliga resurser togs till vara.

Anders Johan Bengtsson var enligt uppteckningen den siste torparen på Kvarntorpet.

I bygden kallades han:

Anders på kvarnstugan.

Det är en sådan detalj som gör lokalhistorien levande.

I kyrkböckerna hade människor sina fullständiga namn.

Men i vardagen kunde de vara kända genom gården, torpet eller platsen där de bodde.

Anders på kvarnstugan.

Det räckte kanske för att människorna i trakten skulle veta vem man talade om.

Men namnet väcker också en fråga.

Varför kallades platsen Kvarntorpet?

Hade det funnits en kvarn i närheten?

Eller hade namnet någon annan bakgrund?

Den bevarade uppteckningen ger inget säkert svar.

Det vore därför fel att påstå att familjen arbetade vid en kvarn bara utifrån torpets namn.

Under början av 1900-talet började nya tankar få fäste på den svenska landsbygden.

En av dem var egnahemsrörelsen.

Tanken var att fler människor skulle få möjlighet att äga en egen bostad och en mindre jordbruksfastighet.

I Kinnared fick dessa idéer betydelse för Kvarntorpet.

Enligt föreningens uppteckning friköptes torpet och avsöndrades från Stora Kinnared omkring 1910.

Gårdens dåvarande ägare var Erik Abrahamsson.

Han beskrivs som en varm anhängare av egnahems- och småbrukstanken.

Hans ambition ska ha varit att dela upp gården i mindre fastigheter.

Flera avstyckningar genomfördes.

Men intresset från tänkbara köpare blev inte så stort som han hade hoppats.

Kvarntorpet blev ändå en del av förändringen.

Från torp till egen fastighet.

Det var ett betydelsefullt steg.

Ägare till den nya fastigheten blev Birger Andersson, son till den siste torparen Anders Johan Bengtsson.

Därmed fortsatte familjens anknytning till platsen.

Men själva stugan skulle inte leva vidare.

I uppteckningen framförs misstanken att det var Birger som lät riva den gamla ryggåsstugan.

Det är dock inte fastställt.

Vi vet alltså inte säkert vem som fattade beslutet eller exakt när rivningen skedde.

Men berättelsen innehåller en ovanligt personlig detalj.

Författaren skriver att han själv varit inne i den gamla stugan någon gång under 1920-talet.

Han mindes den som vacker utvändigt.

Invändigt var den däremot i dåligt skick.

Det är en värdefull ögonvittnesuppgift.

Här finns alltså en person som faktiskt hade sett den gamla torpstugan innan den försvann.

Den gamla ryggåsstugan ersattes av ett nyare boningshus.

I föreningens berättelse nämns Devey Svensson som byggmästare för det nya huset.

Upptecknaren bedömde att det moderniserade boningshus som fanns på Marielund när texten skrevs var samma byggnad.

Här möts två olika tider.

Den gamla torpstugan representerade ett äldre sätt att bygga och bo.

Det nya huset hörde till en tid när landsbygden förändrades.

Bostäder moderniserades.

Ägandeförhållanden förändrades.

Och många äldre byggnader ersattes.

Det var inte alltid fråga om att en plats övergavs.

Ibland fortsatte människor att bo där.

Men huset som burit tidigare generationers liv försvann ändå.

Kvarntorpets historia skiljer sig därför från berättelsen om Bumse Löcka i förra delen.

Där mötte vi ett mycket litet torp vars byggnader försvann och vars plats blev kvar som ett minne i landskapet.

Kvarntorpet fick en annan utveckling.

Marken blev en egen fastighet.

Den gamla stugan revs.

Ett nytt bostadshus tog dess plats.

Och namnet Marielund kom att förknippas med den tidigare torpplatsen.

Det betyder att Kvarntorpet på sätt och vis levde vidare.

Inte som samma byggnad.

Men som en plats där människor fortsatte att bo.

Nu återstår flera spännande frågor.

Finns det fotografier av den gamla ryggåsstugan?

Går det att hitta ritningar eller handlingar från avstyckningen omkring 1910?

Finns det någon som minns berättelser om Anders på kvarnstugan?

Och går det att fastställa när den gamla byggnaden revs?

Kanske finns svaret i ett gammalt fotoalbum.

Kanske i en lantmäteriakt.

Eller i ett brev som någon sparat.

Det är sådana små pusselbitar som kan göra en nästan bortglömd plats levande igen.

För även om Kvarntorpets gamla stuga är borta, finns människornas historia fortfarande kvar.

Har du fotografier eller minnen av den gamla ryggåsstugan på Kvarntorpet?

Känner du till familjerna Karlsson, Bengtsson eller Andersson som bodde på platsen?

Vet du mer om hur Kvarntorpet blev Marielund och när den gamla stugan revs?

Finns det någon som känner till bakgrunden till namnet Kvarntorpet?

Berätta gärna i kommentarerna eller kontakta Kinnareds Hembygdsförening.

Kanske finns det någon som kan hjälpa oss att hitta den sista bilden av stugan.

FALL 10 ÄR ÖPPET. 🔎

Dagens artikel bygger främst på Kinnareds Hembygdsförenings dokument En rundtur genom Nädhults by (KHF-BER-0017), återgivet i föreningens samlingsdokument Alla berättelser, omkring sidan 21.

Uppteckningen innehåller uppgifter om Kvarntorpets läge, den gamla ryggåsstugan, friköpet omkring 1910, ägarna och familjerna som bodde där. Personuppgifterna uppges delvis bygga på magister J.A. Samuelssons anteckningar ur kyrkobokföringen.

Arkivregistret anger att dokumentet har genomgått en första korrekturläsning mot originalbilderna. Uppgifterna om familjernas födelsedatum, fastighetsbildningen och rivningen bör ändå kontrolleras mot kyrkböcker, lantmäteriakter och andra originalhandlingar.

Särskilt viktigt är att rivningens exakta datum och vem som lät utföra den ännu inte är fastställda.