Del 11: Ögårn – Snickaren, spelmannen och den försvunna stugan

Det fanns en gång en liten stuga i Kinnared där ljudet av hammarslag och hyvlar blandades med musik.

Här tillverkades möbler.

Här reparerades fioler och dragspel.

Och här bodde en man som enligt den gamla berättelsen var så skicklig med sina händer att han kunde tillverka nästan vad som helst.

Men det fanns också en mörkare historia.

En historia om en spelman som en kväll trodde sig ha fått djävulen till medspelare.

Och om en stuga som till slut försvann efter en tragisk olycka.

Mannen hette Johan Anders Arvidsson.

Torpet kallades Ögårn, men i folkmun blev namnet så småningom Ögon.

I Kinnareds Hembygdsförenings arkiv finns en tre sidor lång berättelse om honom, nedtecknad av Josua Andersson.

Och det är en av de mer fascinerande människoskildringarna bland föreningens gamla torpberättelser.

Ögårn låg på mark som tillhörde prästänkebostället Kyrkebol.

Enligt Josua Andersson låg torpet på den smala landremsan mellan bäcken och Drängseredsvägen, där dalgången möter Kinnaredsåsen.

Det var ett landskap med begränsat utrymme för odling.

Men här hade människor ändå skapat sig hem och försörjning.

Stugan var en ryggåsstuga av det bättre slaget.

Den var enligt uppteckningen väl underhållen, både utvändigt och invändigt.

Här fanns ett större rum, en liten förstuga, kök och ett mindre förvaringsutrymme.

Ett uthus hörde också till platsen.

Men till skillnad från många andra torp i serien var det inte jordbruket som stod i centrum för den man vi ska möta.

Det var hantverket.

Johan Anders Arvidsson föddes enligt uppteckningen 1839 i Långaryd.

Redan som ung hade han lärt sig möbelsnickeri.

Men han ville också försöka sig på något annat.

Handel.

Vid den så kallade Trekanten, senare känd som Hagahörnan, öppnade han en liten speceriaffär.

Enligt Josua Andersson var verksamheten i gång 1866.

Här kunde människor köpa sådant som behövdes i vardagen.

Men affärsrörelsen blev inte bestående.

I den äldre berättelsen förekommer uppgifter om både personliga motgångar och alkoholproblem. Det är dock uppgifter som delvis bygger på vad andra berättat, och vi vet inte säkert varför affären upphörde.

Enligt Josua Andersson gifte sig Arvidsson aldrig.

Det berättas att han i sin ungdom varit förälskad i Anna Britta, dotter till Magnus i Storegård.

Ett brev från 1863 ska ha funnits bevarat.

Men kvinnan gifte sig med en annan man.

Hur mycket detta påverkade hans fortsatta liv kan vi inte veta.

Det som däremot framträder tydligt i uppteckningen är att Arvidsson återvände till sitt hantverk.

Och där skulle han bli ihågkommen.

Josua Andersson beskriver Arvidsson som en synnerligen skicklig finsnickare.

Hans möbler var efterfrågade.

Särskilt nämns chiffonjéer och dragkistor.

En chiffonjé var en möbel med förvaringsutrymmen och en skrivklaff, medan dragkistor användes för att förvara bland annat kläder och textilier.

Det var möbler som krävde noggrannhet.

Träet skulle bearbetas.

Delarna skulle passa.

Lådor och beslag skulle fungera.

Och det färdiga arbetet skulle hålla i många år.

När Josua Andersson skrev sin berättelse fanns det fortfarande möbler kvar som Arvidsson hade tillverkat.

Men finns några av dem bevarade än i dag?

Kanske står det fortfarande en gammal chiffonjé i ett hem någonstans i Kinnaredstrakten, utan att ägaren känner till vem som tillverkat den.

En av de mest intressanta detaljerna i berättelsen handlar om Arvidssons verktyg.

Han tillverkade många av dem själv.

Josua Andersson beskriver särskilt en ovanlig svarv, en så kallad svajsvarv.

Den saknade vanligt drivhjul.

I stället användes en böjlig stång, en lina och en trampa.

När snickaren tryckte ned trampan roterade arbetsstycket åt ena hållet.

När trampan släpptes tillbaka gick det åt motsatt håll.

Det var ett enkelt men sinnrikt sätt att svarva trä utan elektricitet.

Arvidsson använde den bland annat för att tillverka bordsben och andra svarvade föremål.

Josua Andersson var så imponerad av konstruktionen att han skrev att han inte sett något liknande, inte ens på museer.

Det säger något om den tekniska uppfinningsrikedom som kunde finnas i en liten torpstuga.

Här fanns en hantverkare som byggde sina egna maskiner för att kunna utföra sitt arbete.

Men Arvidsson kunde mer än att arbeta i trä.

Han var också instrumentmakare och spelman.

När fioler eller dragspel gick sönder kunde människor vända sig till honom.

Han tillverkade dessutom psalmodikon, ett enkelt stränginstrument som användes för att spela bland annat psalmmelodier.

Josua Andersson berättar om ett tillfälle när han besökte Arvidsson i stugan.

Snickaren spelade då en psalmvers efter siffernoter och sjöng till.

Vid ett annat tillfälle spelade han en bröllopsmarsch på en gammaldags flöjt.

Ljudet var så kraftigt att de fick gå ut ur stugan.

Där ute fortsatte musiken.

Det är en ovanligt levande detalj.

Vi får nästan höra flöjtens toner mellan Kinnaredsåsens sluttningar.

Och så kommer vi till berättelsens mest gåtfulla händelse.

Enligt Josua Andersson hade Arvidsson under en period varit en uppskattad spelman i bygden.

Han spelade fiol vid danstillställningar.

Men en kväll ska något märkligt ha inträffat.

Under en dans trodde sig Arvidsson plötsligt spela tillsammans med djävulen.

Han kunde inte sluta spela.

Och människorna kunde inte sluta dansa.

Till slut kom en person in i stugan och förstod enligt sägnen vad som höll på att hända.

Personen tog fram en kniv och skar av fiolens strängar.

Musiken tystnade.

Och förtrollningen var bruten.

Efter detta ska Arvidsson aldrig mer ha vågat spela fiol.

Men var det verkligen något övernaturligt som hade hänt?

Josua Andersson själv var försiktig med förklaringen.

Han satte berättelsen i samband med den äldre folktron om Näcken, som enligt sägnerna kunde lära spelmän att spela förtrollande musik.

Han nämnde också möjligheten att starka föreställningar och alkohol kunde ha påverkat upplevelsen.

Det här är alltså en lokal sägen, inte en dokumenterad övernaturlig händelse.

Men den berättar något om människornas föreställningsvärld.

Och om hur gamla historier kunde leva vidare från generation till generation.

Arvidsson hade också ett allvarligare uppdrag.

Han tillverkade likkistor.

När någon avled behövdes en kista, och det var ett arbete som en skicklig snickare kunde utföra.

Men enligt Josua Andersson började Arvidsson med tiden känna obehag inför arbetet.

I uppteckningen återges en sägen om att de döda själva kom och beställde sina kistor.

Till slut överlät han arbetet till en lärling vid namn Albert Nilsson.

Även denna berättelse måste förstås som folktro.

Men den visar hur hantverk, död och gamla föreställningar kunde flätas samman i människornas berättelser.

År 1910 tog Johan Anders Arvidssons liv slut.

Enligt Josua Anderssons berättelse skedde det genom en olyckshändelse i stugan.

Medan Arvidsson sov hade glöd från den öppna spisen fallit ned på golvet.

Glöden hade orsakat kraftiga skador i golvet.

Men någon större brand hade inte utvecklats.

I stället ska rök och kolos ha fyllt rummet.

Arvidsson avled enligt uppteckningen av rökgaserna.

Det var ett tragiskt slut på ett långt liv som hantverkare.

Händelsens närmare omständigheter behöver fortfarande kontrolleras mot samtida handlingar.

Efter Arvidssons död hölls auktion på hans efterlämnade tillhörigheter.

Och den gamla ryggåsstugan såldes för att rivas och föras bort.

Josua Andersson berättar att det under denna tid fanns en vilja bland kommunala företrädare att få bort tomma stugor.

Man ville förhindra att de blev bostäder åt människor som ansågs oönskade.

Det är upptecknarens beskrivning av tidens synsätt, inte ett belagt beslut om just Ögårn.

Men resultatet blev att stugan försvann.

Därmed försvann också verkstaden där Arvidsson tillverkat möbler, reparerat instrument och byggt sina egna verktyg.

Kvar blev berättelserna.

Och kanske några av hans arbeten.

Det är här dagens historiska detektivarbete börjar på riktigt.

Vi vet att Josua Andersson skrev om möbler som fortfarande fanns kvar när berättelsen nedtecknades.

Men var tog de vägen?

Finns det något bevarat psalmodikon?

Någon fiol?

Eller kanske ett fotografi av den gamla stugan?

Det vore fantastiskt att kunna identifiera ett föremål som Johan Anders Arvidsson själv tillverkat.

För då skulle vi inte bara ha berättelsen om mannen på Ögårn.

Vi skulle också ha ett stycke av hans arbete kvar att visa kommande generationer.

Har du hört talas om Ögårn eller Ögon vid Kinnaredsåsen?

Finns det gamla möbler i din släkt som sägs vara tillverkade av Johan Anders Arvidsson?

Känner du till något bevarat psalmodikon, någon fiol eller något annat instrument från honom?

Har du fotografier, kartor eller minnen som kan hjälpa oss att hitta den gamla torpplatsen?

Berätta gärna i kommentarerna eller kontakta Kinnareds Hembygdsförening.

Kanske finns ett av Arvidssons arbeten fortfarande kvar i ett gammalt hem.

Och kanske väntar det bara på att få sin historia berättad.

FALL 11 ÄR ÖPPET. 🔎

Dagens artikel bygger på Josua Anderssons uppteckning Torpet Ögårn eller Ögon, daterad den 17 december 1961 och registrerad i Kinnareds Hembygdsförenings arkiv som KHF-TOR-0009.

Berättelsen omfattar tre sidor och behandlar Johan Anders Arvidssons liv, snickeri, affärsverksamhet, instrumenttillverkning, folktro och död.

Texten finns även återgiven i föreningens samlingsdokument Alla berättelser.

Arkivets arbetsregister anger att avskriften ännu behöver ytterligare kontroll, särskilt beträffande hantverkstermer och handskrivna noteringar. Födelse- och dödsuppgifter bör verifieras mot kyrkoböckerna. Berättelserna om djävulen, Näcken och de döda som beställde likkistor är uttryckligen återgivna som sägner, inte som historiskt fastställda händelser.

Huvudkälla: .