Del 12: Dungatorpet – Stugan som skogen tog tillbaka

Det fanns en gång en liten stuga i Kinnareds nordligaste skogsbygd som en äldre hembygdsforskare aldrig kunde glömma.

Den stod omgiven av stora träd.

Träväggarna hade fått en vacker, naturgrå färg av väder och vind.

Och ovanför taket reste sig en vitkalkad skorsten.

När man kom gående längs järnvägen var det en syn som stannade kvar i minnet.

Men i dag är stugan borta.

Skogen har vuxit tillbaka.

Och platsen där människor en gång levde, arbetade och uppfostrade sina barn blev med tiden nästan omöjlig att hitta.

Torpet hette Dungatorpet.

I Kinnareds Hembygdsförenings arkiv finns en berättelse av Josua Andersson som låter oss följa både människorna och platsens försvinnande.

Och den här gången handlar det om ett torp som enligt upptecknaren faktiskt hade kunnat stå kvar.

För att förstå Dungatorpets historia måste vi bege oss till den nordligaste delen av Kinnareds socken.

Här, nära gränstrakterna mot Drängsered och Gryteryd, växte under slutet av 1700-talet och 1800-talet ett antal små torp fram.

Det var ingen enstaka stuga.

Det var nästan ett litet samhälle.

I sin berättelse Skogstorpen i Kinnared beskriver Josua Andersson hur han under 1950-talet följde med Jarl Johansson på en vandring genom området.

Jarl kände markerna och kunde visa var de gamla boplatserna legat.

Under vandringen pekade han ut tolv platser där människor tidigare hade bott.

Bland namnen fanns Dungahuset, Dungatorpet, Stenhyltorna, Klinten, Göleberg, Biten och Lundbergs.

Tolv boplatser.

Tolv platser där människor hade skapat sig hem.

Och där skogen så småningom skulle ta tillbaka mycket av den mark som tidigare odlats och brukats.

Det var inte den bästa jorden som torparna fick tillgång till.

Tvärtom.

I sin uppteckning beskriver Josua Andersson hur torpen ofta anlades på mark som byarna inte själva hade någon större användning av.

Marken kunde vara stenig, mager och svår att odla.

Att skapa ett hem här krävde arbete.

Skog skulle röjas.

Stenar skulle flyttas.

Jorden skulle bearbetas.

Och en stuga skulle byggas.

Andersson återger även en äldre berättelse om ett ungt par som till en början fick söka skydd under en stor gran innan de kunde bygga en enklare koja och senare en timrad stuga.

Det är en muntlig tradition om torparlivets början, inte en dokumenterad händelse från Dungatorpet.

Men den säger något om hur människor mindes de första nybyggarnas villkor.

Ett torp var inte bara en bostad. Det var resultatet av åratal av arbete.

I föreningens dokument Torp och stugor i Kinnared under 1800-talet finns flera namn knutna till Dungatorpet.

Bland de äldre uppgifterna hittar vi Per Andersson, född 1783.

Där nämns också änkan Anna Persdotter, född 1812 och enligt sammanställningen avliden 1886.

Senare förekommer Johannes Elmgren, född 1840 i Kinnared, tillsammans med hustrun Anna Erlandsson, född 1842 i Villstad.

Och därefter kommer vi till den familj som särskilt lyfts fram i Josua Anderssons berättelse.

Johan Aron Bengtsson och Johanna Maria Johansdotter.

I den kortare personförteckningen anges Johan Aron som född 1850.

Uppgifterna är hämtade ur en äldre sammanställning och behöver kontrolleras mot kyrkböckerna innan vi kan fastställa familjernas exakta boendetider och släktsamband.

Josua Andersson beskriver Aron Bengtsson och hans hustru Johanna Maria Johansdotter som Dungatorpets sista brukare.

Här växte deras fem barn upp.

Vi får inte veta särskilt mycket om familjens vardag i den bevarade berättelsen.

Men vi vet att de levde i en bygd där avstånden var stora och försörjningen kunde vara krävande.

För torparfamiljerna var det vanligt att jordbruket behövde kompletteras med annat arbete.

Barnen växte upp i ett samhälle där man tidigt förväntades hjälpa till efter förmåga.

Och när de blev äldre väntade ofta tjänst på en gård eller arbete någon annanstans.

Josua Andersson berättar att många ungdomar från skogstorpen så småningom lämnade bygden.

En del fick arbete vid järnvägsbyggen.

Andra emigrerade till Amerika.

Men vi vet ännu inte vilka vägar just Aron och Johanna Marias fem barn tog genom livet.

Det är en av de frågor som återstår att undersöka.

En av de starkaste skildringarna i Josua Anderssons berättelse handlar om barnens skolväg.

För barnen från skogstorpen kunde det vara mer än sex kilometer till skolan, räknat fågelvägen.

Det innebar långa vandringar.

Oavsett väder.

Under vinterhalvåret kunde snö och kyla göra vägen särskilt besvärlig.

Andersson beskriver hur barn kunde gå omkring tretton kilometer sammanlagt under en skoldag.

Och många hade träskor på fötterna.

Matsäcken kunde bestå av några smörgåsar och en flaska mjölk.

Tänk att vara sju år gammal och ha en sådan skolväg framför sig varje morgon.

Den här skildringen gäller barnen från skogstorpen i området i allmänhet. Vi kan inte utan ytterligare belägg säga att varje barn på Dungatorpet gick just denna sträcka.

Men den ger en tydlig bild av villkoren för många barn i den äldre skogsbygden.

Järnvägen gick nära torpområdet.

Och den kunde vara lockande att använda som gångväg.

Det var förbjudet.

Men för människor som behövde ta sig fram genom skogen kunde banvallen erbjuda en betydligt enklare väg än stigarna genom terrängen.

Josua Andersson berättar att banvakten var sträng.

Han mindes själv ett möte med banvakten när han arbetade som fjärdingsman.

De båda männen ska ha betraktat varandra under en stund innan banvakten fortsatte med sin tralla.

Det är en liten vardagshändelse som ger berättelsen liv.

Järnvägen var inte bara en förbindelse mellan större orter.

Den blev också en del av människornas vardag ute i skogen.

Dungatorpet hade enligt Josua Andersson sannolikt tillkommit under 1800-talet.

Men byggnaderna som stod där under torpets senare tid hade en annan historia.

De hade flyttats dit från Göleberg i början av 1900-talet.

Det är en fascinerande detalj.

Ett hus behövde inte alltid byggas helt från grunden på den plats där det skulle stå.

Timrade byggnader kunde monteras ned och flyttas.

Virket kunde användas på nytt.

På så sätt kunde ett hus få ett nytt liv på en annan plats.

Men exakt vilka byggnader som flyttades från Göleberg, och vilket år det skedde, behöver fortfarande undersökas.

När torpens tid som försörjningsplatser gick mot sitt slut började många byggnader överges.

En del förföll.

Andra såldes för rivning.

Men Dungatorpet var enligt Josua Andersson ett exempel på en stuga som fortfarande var i gott skick när den försvann.

Han mindes särskilt den vackra miljön.

De uppvuxna träden.

De naturgrå byggnaderna.

Den vitkalkade skorstenen.

Och hur alltsammans såg ut när han kom gående längs järnvägen.

Det var ett synintryck han aldrig glömde.

Han beklagade att stugan inte hade fått stå kvar och kanske användas som fritidshus.

För vid den tid då han skrev hade intresset för gamla torp börjat förändras.

Byggnader som tidigare betraktats som omoderna hade fått ett nytt värde.

Men för Dungatorpet var det redan för sent.

Stugan var riven.

Och den gamla tomten hade börjat växa igen.

Det är här dagens historiska detektivarbete börjar.

För även om byggnaderna är borta behöver inte alla spår ha försvunnit.

Kanske finns rester av husgrunden.

Kanske går det att urskilja de gamla odlingsmarkerna.

Eller hitta en stenmur som en gång markerade gränsen till torpets lilla jordbruk.

Men vi måste också vara försiktiga.

Att hitta en gammal husgrund i skogen betyder inte automatiskt att det är Dungatorpet.

Platsen behöver identifieras genom kartor, äldre uppteckningar och lokalkännedom.

Och kanske finns det fortfarande någon som vet exakt var stugan stod.

Dungatorpet var bara ett av flera torp i den här delen av Kinnared.

När Josua Andersson vandrade genom området på 1950-talet kunde Jarl Johansson fortfarande peka ut tolv gamla boplatser.

I dag är det värdefull kunskap som riskerar att gå förlorad om den inte dokumenteras.

För bakom varje torpnamn finns människor.

Barn som gick långa vägar till skolan.

Föräldrar som arbetade för att få vardagen att gå ihop.

Och familjer som till slut lämnade sina hem.

Skogen har tagit tillbaka Dungatorpet. Men berättelsen om människorna som bodde där behöver inte försvinna.

Vet du exakt var Dungatorpet låg, och om det fortfarande finns några synliga lämningar?

Har du gamla fotografier av stugan med den vitkalkade skorstenen?

Känner du till Aron Bengtsson, Johanna Maria Johansdotter eller deras fem barn?

Har du hört berättelser om de gamla torpen Dungahuset, Stenhyltorna, Göleberg eller Lundbergs?

Berätta gärna i kommentarerna eller kontakta Kinnareds Hembygdsförening.

Kanske finns nästa viktiga pusselbit i ett gammalt fotoalbum.

Eller hos någon som fortfarande minns vägen genom skogen.

FALL 12 ÄR ÖPPET. 🔎

Dagens artikel bygger främst på Josua Anderssons uppteckning Skogstorpen i Kinnared, registrerad som KHF-TOR-0007 i Kinnareds Hembygdsförenings arkiv.

Uppgifterna om de boende kompletteras med Torp och stugor i Kinnared under 1800-talet, KHF-TOR-0008, en sammanställning daterad den 6 oktober 1982.

Båda texterna återfinns i föreningens samlingsdokument Alla berättelser, omkring sidorna 151–152 respektive 165.

Berättelsen om vandringen med Jarl Johansson är en återgiven ögonvittnesskildring. Uppgifterna om torpets ålder, husflytten från Göleberg och de boendes födelseår behöver ytterligare kontroll mot historiska kartor, kyrkböcker och andra originalhandlingar.

Det exakta rivningsåret är ännu inte fastställt.