Del 13: Stenhyltorna – Torpet som borde ha fått stå kvar

Det fanns en gång en liten stuga i Kinnareds nordligaste skogsbygd som en hembygdsforskare tyckte var alldeles för värdefull för att rivas.

Den var inte särskilt gammal i sitt sista utförande.

Den var inte heller något stort eller märkvärdigt hus.

Men den var väl underhållen.

Och platsen där den stod var något alldeles särskilt.

Här låg små mörka skogssjöar, omgivna av skog och mossar.

Här hade människor brutit mark, byggt sina hem och kämpat för sin försörjning under generationer.

Och här fanns ett namn som kunde följas långt tillbaka i historien.

Stenhyltorna.

I Kinnareds Hembygdsförenings arkiv berättar Josua Andersson om torpet och människorna som levde i denna del av bygden.

Han mindes särskilt den gamla stugan.

Och han beklagade att den hade försvunnit.

Men det mest fascinerande är kanske att Stenhyltornas historia börjar långt tidigare än många andra torp vi mött i serien.

Vi börjar med en gammal karta.

I sin uppteckning Skogstorpen i Kinnared berättar Josua Andersson att den äldsta kartbeskrivning han hade tillgång till var från 1707.

Och där fanns namnet Stenhyltorna.

Det är en viktig uppgift.

Den visar att namnet enligt Anderssons forskning användes redan i början av 1700-talet.

Men här finns en historisk detalj som vi måste vara noga med.

Att namnet Stenhyltorna förekommer på en karta från 1707 betyder inte automatiskt att det senare torpet redan fanns där.

Namnet kan ha betecknat ett område eller en äldre plats.

För att avgöra om det fanns bebyggelse där vid denna tid behöver vi undersöka den ursprungliga kartan och dess beskrivning.

Men redan detta gör Stenhyltorna till en intressant plats.

För här finns möjlighet att följa ett namn genom mer än tre århundraden.

Nästa ledtråd hittar vi i slutet av 1700-talet.

Enligt Josua Anderssons genomgång av kyrkobokföringen fanns då ett torp som kallades Nybygget Stenhyltan.

Här bodde en familj som vi faktiskt känner till namnen på.

Per Johansson, född 1751.

Hans hustru Kerstin, född 1756.

Och deras döttrar:

Märta, född 1787.

Kristin, född 1792.

Fyra människor vars namn har överlevt genom kyrkböcker och äldre uppteckningar.

Men hur såg deras hem ut?

Hur stor var stugan?

Hur mycket mark hade de att odla?

Och vad innebar det egentligen att bo på ett nybygge så långt ute i skogen?

Det vet vi ännu inte.

Men vi kan förstå något av förutsättningarna genom att studera hur torparlivet såg ut i området.

I den nordligaste delen av Kinnareds socken växte under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet flera små torp fram.

Josua Andersson beskriver hur människor fick ta upp torp på marker som byarna själva inte hade någon större användning av.

Det kunde vara stenig jord.

Skogsmark.

Mossar.

Och platser långt från de större gårdarna.

För att kunna odla behövde marken röjas.

Stenar skulle flyttas.

Stubbar skulle bort.

Och jorden skulle bearbetas.

Andersson återger också en muntlig berättelse om ett ungt par som först fick söka skydd under en stor gran innan de kunde bygga en enkel koja och senare en timrad stuga.

Det är inte en dokumenterad berättelse om Per Johansson och Kerstin.

Men den illustrerar hur äldre generationer mindes nybyggarnas första tid.

Det som senare såg ut som en liten åker hade en gång varit skog.

Och bakom varje odlad jordlapp låg människors arbete.

När vi fortsätter framåt genom 1800-talet hittar vi ytterligare namn.

I föreningens sammanställning Torp och stugor i Kinnared under 1800-talet förekommer bland annat:

Ingegärd Arvidsdotter, född 1775 och enligt sammanställningen avliden 1846.

Johannes Olsson, född 1823 i Drängsered, tillsammans med Martha Christina Svensdotter, född 1828 i Kinnared.

Där nämns också Johannes Andreasson, född 1837 i Seglora, och Johanna Christina Andreassdotter, född 1860 i Vinberg.

Det är människor med anknytning till flera olika socknar.

Och deras namn ger oss nya möjligheter att följa torpets historia.

Men personförteckningen berättar inte exakt när var och en flyttade in eller ut.

Vi kan därför ännu inte sätta samman en säker följd av alla hushåll som bott på platsen.

Det kräver att uppgifterna jämförs med husförhörslängder och församlingsböcker.

Det finns något särskilt i Josua Anderssons beskrivning av landskapet kring Stenhyltorna.

Han berättar om den lilla sjön Bökesjön, vars namn han menade hade en äldre lokal motsvarighet.

Sjön beskrivs som mörk och nästan trolsk.

Enligt uppteckningen hade den tidigare varit rik på ål.

Inte långt därifrån låg Torekärrsjön, där det enligt berättelsen fanns gäddor.

Dessutom fanns flera mindre skogssjöar i närheten.

Det är lätt att förstå varför landskapet gjorde ett så starkt intryck.

Men sjöarna var inte bara vackra.

I det äldre skogslandskapet kunde vatten, fiske och andra naturresurser ha betydelse för människors försörjning.

Om familjerna på just Stenhyltorna fiskade i dessa sjöar vet vi däremot inte.

Det behöver undersökas.

När Josua Andersson skrev om Stenhyltorna hade han ett särskilt minne av den sista stugan.

Han mindes att den hade byggts om omkring 1914.

Det var alltså inte någon orörd byggnad från 1700-talet som stod kvar.

Stugan hade förändrats med tiden.

Men den var enligt honom mycket väl underhållen.

Och just därför tyckte han att det var så synd att den försvann.

Han ansåg att den borde ha fått stå kvar.

Kanske som fritidshus.

För vid den tid då han skrev hade intresset för gamla torp börjat förändras.

Stugor som tidigare betraktats som omoderna och överflödiga började få ett nytt värde.

Människor sökte sig ut till landsbygden för att få lugn och närhet till naturen.

Det som en gång varit ett fattigt torparhem kunde plötsligt bli ett eftertraktat sommarställe.

Men för Stenhyltorna kom denna förändring för sent.

Josua Andersson skrev att Stenhyltan försvann alldeles för fort.

Han tyckte att både stugan och dess omgivningar hade förtjänat ett annat öde.

Men exakt när byggnaden revs framgår inte av den bevarade uppteckningen.

Vi vet inte heller säkert vem som ägde stugan vid rivningen eller varför beslutet fattades.

Det är viktiga frågor.

För kanske finns det fortfarande fotografier från den sista tiden.

Kanske finns handlingar som visar vem som ägde fastigheten.

Eller någon som minns hur platsen såg ut innan byggnaderna försvann.

I förra delen av serien besökte vi Dungatorpet.

Där berättade Josua Andersson om en välskött stuga som revs trots att den enligt honom hade kunnat bevaras.

Nu möter vi en liknande historia.

Men Stenhyltorna har också en annan dimension.

Här finns ett platsnamn som enligt uppteckningen går tillbaka till 1707.

Här finns en familj från slutet av 1700-talet.

Här finns ytterligare namn från 1800-talet.

Och här finns minnet av en stuga som fortfarande stod kvar under 1900-talet.

Det betyder att vi har flera historiska spår att följa.

Från de gamla kartorna.

Genom kyrkböckerna.

Fram till fotografiernas tid.

Kanske går det att hitta en bild av den sista stugan.

Kanske går det till och med att identifiera exakt var de äldre byggnaderna stod.

Det är något vemodigt med tanken på Stenhyltorna.

En plats där människor under lång tid arbetade för att skapa sig ett hem.

Där barn föddes och växte upp.

Där generationer kom och gick.

Och där en välskött stuga till slut försvann.

Men samtidigt finns det något hoppfullt i berättelsen.

För Josua Andersson skrev ned det han visste och mindes.

Tack vare honom har vi fortfarande namn, platser och historiska ledtrådar att arbeta vidare med.

Stugan är borta. Men Stenhyltornas historia är långt ifrån färdigberättad.

Vet du var Stenhyltornas gamla torpplats ligger och om det finns några lämningar kvar?

Har du gamla fotografier av stugan som enligt uppteckningen byggdes om omkring 1914?

Känner du till familjerna som bodde på Stenhyltorna eller har släktingar med anknytning till platsen?

Har du hört äldre berättelser om Bökesjön, Torekärrsjön eller de andra små sjöarna i området?

Berätta gärna i kommentarerna eller kontakta Kinnareds Hembygdsförening.

Kanske finns nästa viktiga pusselbit i ett gammalt fotoalbum.

Eller hos någon som fortfarande minns vägen genom skogen.

FALL 13 ÄR ÖPPET. 🔎

Dagens artikel bygger främst på två dokument i Kinnareds Hembygdsförenings arkiv.

Josua Andersson, Skogstorpen i Kinnared (KHF-TOR-0007). Berättelsen behandlar torpen i Kinnareds nordligaste skogsbygd, uppgiften om Stenhyltorna på en kartbeskrivning från 1707, familjen på Nybygget Stenhyltan samt minnen av den senare stugan och sjöarna i närheten.

Torp och stugor i Kinnared under 1800-talet (KHF-TOR-0008). En äldre personförteckning med namn och födelseuppgifter knutna till bland annat Stenhyltorna.

Båda dokumenten finns återgivna i föreningens samlingsdokument Alla berättelser, omkring sidorna 152–153 respektive 166.

Källkritisk anmärkning: Kartan från 1707 har inte granskats i original för denna artikel. Uppgifterna om torpets boende bygger på äldre avskrifter och sammanställningar. Ombyggnadsåret 1914 är Josua Anderssons minnesuppgift och inte verifierat genom byggnadshandlingar. Torpets exakta rivningsår är ännu okänt.