Del 14: Gamla och nya Lundbergs

Tänk dig att du kommer till en gammal torpplats ute i Kinnareds skogar.

Där det en gång stod ett bostadshus finns nu bara en öppen plats.

Kanske syns några stenar i marken.

Kanske går det fortfarande att ana var människor en gång odlade sin potatis.

Men själva huset är borta.

Vad hände med det?

Rivdes det och blev till ved?

Fick det långsamt förfalla?

Eller kan det ha fått ett nytt liv någon helt annanstans?

För Gamla och Nya Lundbergs finns en ovanlig ledtråd.

Enligt hembygdsforskaren Josua Andersson försvann byggnaderna från en av torpplatserna i skogen, men de gick inte helt förlorade.

De återuppfördes som bostadshus vid Kinnareds Såg.

Och plötsligt har vi inte bara en berättelse om ett försvunnet torp.

Vi har ett hus att försöka följa genom historien.

I Kinnareds nordligaste skogsbygd fanns en gång ett antal små torp.

Under 1950-talet följde Josua Andersson med Jarl Johansson på en vandring genom området.

Jarl kände markerna och kunde visa var människor tidigare hade bott.

Under vandringen pekades tolv gamla boplatser ut.

Bland dem fanns Dungatorpet, Stenhyltorna, Klinten, Göleberg och Lundbergs.

Men när Josua Andersson skrev om Lundbergs gjorde han en viktig åtskillnad.

Han nämnde Gamla och Nya Lundbergs.

Det handlar alltså om två torpplatser.

Varför de kallades gamla respektive nya vet vi ännu inte.

Kanske hade bebyggelsen flyttats inom området.

Kanske hade ett nytt torp tillkommit i närheten av ett äldre.

Men det är bara tänkbara förklaringar.

Vi behöver äldre kartor och kyrkoböcker för att kunna avgöra hur de båda platserna hängde samman.

Vilka var människorna som bodde på Lundbergs?

Det är en av dagens stora frågor.

Josua Anderssons berättelse innehåller inte någon säker förteckning över familjerna på Gamla och Nya Lundbergs.

Däremot beskriver han de allmänna förhållandena för människorna i denna del av Kinnared.

Torpen hade ofta anlagts på marker som var svåra att bruka.

Det kunde vara stenig jord, skog och mossmark.

För att skapa odlingsmark behövde människor röja skog, bryta sten och bearbeta jorden.

En liten åker kunde representera många års arbete.

Och bakom varje torp låg en berättelse om försörjning, familjeliv och framtidshopp.

Men vi ska inte tillskriva människorna på Lundbergs några särskilda livshändelser förrän vi har hittat dem i källorna.

Det är just därför deras historia behöver undersökas.

Här kommer vi till den mest intressanta uppgiften.

Josua Andersson berättar att Gamla och Nya Lundbergs hade blivit ödetomter.

Men byggnaderna på en av platserna hade sålts för rivning.

Sedan hände något som gör berättelsen särskilt spännande.

Husen återuppfördes av Hjalmar Arvidsson i Kinnared.

De fick en ny användning som bostadshus vid Kinnareds Såg.

Det är en kort uppgift i den gamla berättelsen.

Men den öppnar många dörrar.

För om byggnaderna verkligen återuppfördes där, betyder det att material från ett gammalt skogstorp kom att användas i ett annat sammanhang.

Från en torpplats långt ute i skogen till en bostad vid en arbetsplats i samhället.

Det är en konkret förbindelse mellan två delar av Kinnareds historia.

Att flytta byggnader var inte någon omöjlighet förr.

Särskilt timrade hus kunde monteras ned och återuppföras.

De olika stockarna kunde märkas så att man visste hur de skulle sättas samman igen.

Men det kunde också handla om att återanvända byggnadsmaterial.

Virke, dörrar, fönster och andra delar kunde få nya uppgifter.

Vi vet ännu inte vilken metod som användes när byggnaderna från Lundbergs återuppfördes.

Och vi vet inte heller om allt material följde med.

Men uppgiften visar att husen hade ett värde även efter att torpplatserna övergivits.

Det som inte längre behövdes i skogen kunde fortfarande vara användbart i samhället.

Det finns något symboliskt i att byggnaderna hamnade vid just Kinnareds Såg.

Under 1800-talet och 1900-talet förändrades livet på den svenska landsbygden.

Människor sökte sig från små jordbruk och torp till andra arbeten.

Sågverk, industrier och järnvägar blev viktiga arbetsplatser.

Kinnared var inget undantag från den större samhällsförändringen.

Men vi behöver vara försiktiga med slutsatserna.

Vi vet inte om människorna som en gång bodde på Lundbergs senare arbetade vid sågen.

Vi vet inte heller vem som bodde i det återuppförda huset.

Det enda som den aktuella uppteckningen tydligt berättar är att byggnaderna från en av Lundbergsplatserna återuppfördes som bostadshus vid Kinnareds Såg.

Ändå är kopplingen intressant.

Den visar hur det äldre torpsamhällets byggnader kunde leva vidare när själva torparlivet förändrades.

Nu börjar det verkliga detektivarbetet.

För Josua Andersson berättar inte om det var Gamla Lundbergs eller Nya Lundbergs som byggnaderna kom ifrån.

Det är en avgörande detalj.

Vi behöver därför försöka identifiera båda torpplatserna.

Sedan behöver vi undersöka vem som ägde byggnaderna, när de såldes och vilka handlingar som eventuellt upprättades.

Kanske finns det ett gammalt köpebrev.

Kanske nämns försäljningen i en fastighetshandling.

Eller kanske finns det ett fotografi som visar byggnaderna före flytten.

Men det mest spännande vore förstås att hitta fotografier av bostadshuset vid Kinnareds Såg.

Då skulle vi kunna jämföra dem med äldre bilder från torpplatserna.

Josua Andersson skrev att det återuppförda huset hade använts som bostad fram till några år före hans uppteckning.

Men texten ger oss inte något säkert årtal för när denna användning upphörde.

Vi vet inte heller om byggnaden därefter revs, byggdes om eller fick någon annan funktion.

Det betyder att spåren kan finnas i betydligt yngre material än vi först skulle tro.

Gamla fotografier från Kinnareds Såg kan vara särskilt intressanta.

Detsamma gäller bilder av arbetarbostäder och äldre bebyggelse i närheten.

Kanske har någon fotograferat huset utan att känna till dess ursprung.

Och kanske finns bilden fortfarande i ett familjealbum.

När Josua Andersson vandrade genom skogsbygden på 1950-talet kunde människor fortfarande visa var de gamla torpen legat.

I dag är sådan lokalkännedom ännu viktigare.

Gamla och Nya Lundbergs är särskilt intressanta eftersom vi har två olika historiska spår att följa.

Det ena leder tillbaka till skogen och de människor som skapade torpplatserna.

Det andra leder till Kinnareds Såg och byggnadernas nya användning.

Kanske kan vi så småningom förena de båda berättelserna.

Hitta människorna.

Hitta husen.

Och fastställa vad som egentligen hände.

För ibland försvinner ett torp utan att hela huset försvinner.

Och kanske är det just där nästa kapitel av historien börjar.

Vet du var Gamla och Nya Lundbergs låg, eller finns det synliga lämningar kvar på platserna?

Känner du till vilka familjer som bodde på torpen?

Har du fotografier av äldre bostadshus vid Kinnareds Såg?

Har du hört berättelser om Hjalmar Arvidsson eller om hus som flyttades från skogen till samhället?

Berätta gärna i kommentarerna eller kontakta Kinnareds Hembygdsförening.

Kanske finns nästa pusselbit i ett gammalt fotoalbum.

Eller i ett hus som fortfarande har en historia att berätta.

FALL 14 ÄR ÖPPET. 🔎

Artikeln bygger främst på Josua Anderssons uppteckning Skogstorpen i Kinnared, registrerad som KHF-TOR-0007 i Kinnareds Hembygdsförenings arkiv.

Texten finns enligt föreningens tidigare sammanställning återgiven i Alla berättelser, omkring sidorna 152–153.

Andersson uppger att Gamla och Nya Lundbergs var ödetomter och att byggnaderna från en av platserna såldes för rivning och återuppfördes av Hjalmar Arvidsson som bostadshus vid Kinnareds Såg.

Fortsatt kontroll behövs: Vilket av torpen byggnaderna kom från, vilka familjer som bodde där, när flytten skedde och vad som senare hände med huset. Uppgifterna har inte kontrollerats mot originalhandlingarna inför denna återgivning.