Del 15: Kronoslätt – Torpet som Kalle pekade ut

Det var en varm vårdag 1962.

Solen sken över Kinnared och hembygdsforskaren Josua Andersson hade tagit sin moped för att ge sig ut på en liten upptäcktsfärd.

Han hade inget särskilt mål.

Men han ville se sig omkring, fotografera och kanske hitta någon som kunde berätta om gamla tider.

Till slut hamnade han i Berg.

Där skulle han möta två människor som fortfarande mindes ett Kinnared som nästan hade försvunnit.

Kalle och Augusta i Berg.

De var 89 respektive 91 år gamla.

Och tack vare deras minnen skulle Josua få en viktig ledtråd till ett försvunnet torp.

Ett torp som hette Kronoslätt.

Kalle och Augusta var ute på promenad när Josua fick syn på dem.

De hade valt den gamla vägen genom Berg.

En väg som slingrade sig genom landskapet och passerade Kvarnbäcken över en gammal stenbro.

Vid den här tiden hade en nyare och rakare väg redan tagit över mycket av trafiken.

Men för Kalle och Augusta var den gamla vägen fortfarande en naturlig del av landskapet.

Här hade de gått under många år.

Här kände de igen markerna.

Och här kunde de fortfarande se sådant som yngre människor kanske inte längre lade märke till.

Josua ville gärna tala med dem.

Men han ville inte störa deras promenad.

Därför väntade han tills de var på väg tillbaka.

När de möttes fick han tillåtelse att fotografera dem.

Och samtalet kom snart att handla om hur bygden hade förändrats.

Kalle berättade om hur landskapet såg ut förr.

Marker som tidigare varit öppna slåtterängar hade börjat växa igen.

Där människor en gång slagit gräs och arbetat med jorden hade buskar och lövträd tagit över.

Det var en förändring som skett under deras egen livstid.

Och för den som hade vuxit upp i området kunde skillnaden vara stor.

En plats som tidigare varit öppen kunde några årtionden senare vara svår att känna igen.

Josua passade därför på att ställa en fråga.

Han ville veta var den gamla stugan låg där en kvinna som kallades Lass-Eva hade fötts.

Kalle visste svaret.

Han pekade ut en liten gräsbevuxen plats alldeles intill vägen.

Där hade stugan stått.

Det var torpet Kronoslätt under Berg.

Det är något särskilt med den här berättelsen.

För när Josua kom till platsen fanns ingen stuga kvar.

Inga väggar.

Inget tak.

Ingen dörr att öppna.

Bara platsen där människor en gång hade bott.

Men tack vare Kalles minne kunde den fortfarande identifieras.

Och det är precis därför gamla muntliga berättelser är så värdefulla.

En karta kan visa var ett torp låg.

En kyrkbok kan berätta vilka som bodde där.

Men ibland behövs också någon som kan stå ute i landskapet och säga:

Här var det.

I Josua Anderssons uppteckning finns flera namn som för oss tillbaka till 1800-talet.

Här nämns Lars Arvidsson och hans hustru Ingerd Svensdotter.

Deras dotter Eva Johanna föddes enligt uppteckningen på Kronoslätt år 1839.

Modern Ingerd anges då ha varit 34 år gammal.

Det är inte mycket vi vet om familjen.

Men det är en början.

Vi känner till namnen.

Vi har en uppgift om ett födelseår.

Och vi har en plats att knyta människorna till.

Hur stor stugan var vet vi däremot inte.

Vi vet inte heller hur mycket mark familjen brukade eller hur deras försörjning såg ut.

För att komma vidare behöver vi undersöka husförhörslängderna och andra äldre handlingar.

Kanske finns där fler barn.

Kanske går det att följa familjens flyttningar.

Och kanske kan vi få veta hur länge de bodde på Kronoslätt.

En av de mest intressanta detaljerna i berättelsen är namnet Lass-Eva.

Det var så kvinnan kallades i den muntliga tradition som Josua Andersson återgav.

I det äldre bondesamhället var sådana namn vanliga.

Människor kunde få namn efter sin far, sin make, en gård eller en plats där de bodde.

Men exakt hur benämningen Lass-Eva uppstod vet vi ännu inte.

Vi behöver också undersöka hennes fortsatta liv.

Var bodde hon som vuxen?

Bildade hon familj?

Och finns det fler berättelser om henne i hembygdsföreningens arkiv?

Kanske är Lass-Eva en av de människor vars liv vi kan följa genom flera olika berättelser.

Men innan vi för samman uppgifterna måste vi kontrollera att de verkligen handlar om samma person.

Kronoslätt var inte den enda lilla bostadsplatsen i området.

I en annan äldre uppteckning nämns tre platser på markerna under Berg.

Kronoslätt, Bjubjer och Skogen.

Kronoslätt beskrivs som ett torp.

Bjubjer och Skogen beskrivs däremot som backstugor.

Det är en viktig skillnad.

Ett torp var vanligtvis knutet till en större gård och kunde ha mark som brukades av torparen.

En backstuga var ofta en mindre bostad på annans mark, med begränsad eller ingen tillhörande odlingsjord.

Det betyder att människorna på dessa tre platser kan ha levt under olika ekonomiska förutsättningar.

Men vi behöver undersöka de enskilda hushållen innan vi kan säga mer om deras vardag.

I den äldre berättelsen nämns också att den siste torparen på Kronoslätt hette Birger.

Något efternamn anges inte.

Vem var han?

När bodde han där?

Och var han den siste som över huvud taget bodde i stugan?

Det är frågor som fortfarande väntar på svar.

Vi vet inte exakt när Kronoslätt övergavs eller revs.

Men när Josua Andersson besökte Berg 1962 var stugan redan borta.

Kalle kunde fortfarande peka ut platsen.

Det betyder att minnet av torpet hade överlevt själva byggnaden.

Men hur länge skulle den kunskapen finnas kvar?

Det är en fråga som blir allt viktigare när vi arbetar med lokalhistoria.

För en gammal torpplats kan snabbt förändras.

En äng växer igen.

En väg läggs om.

Stenar flyttas.

Och efter några generationer kanske ingen längre vet att det en gång stod ett hus där.

Därför är det så värdefullt att Josua Andersson skrev ned sitt möte med Kalle och Augusta.

En särskilt spännande detalj är att Josua fotograferade Kalle och Augusta under sitt besök.

Det väcker nya frågor.

Finns fotografiet fortfarande bevarat?

Kan det ligga i föreningens bildarkiv?

Eller hos någon släkting?

Och tog Josua kanske fler fotografier samma dag?

Det vore fantastiskt att hitta en bild av den gamla vägen genom Berg.

Eller stenbron över Kvarnbäcken.

Allra mest spännande vore förstås ett fotografi av platsen där Kronoslätt en gång stod.

Då skulle vi kunna jämföra landskapet från 1962 med hur det ser ut i dag.

Kanske finns det fortfarande spår kvar som vi ännu inte har upptäckt.

Det är lätt att tänka på lokalhistoria som gamla årtal, namn och dokument.

Men ibland handlar historien om något mycket enklare.

En människa som minns.

En annan som frågar.

Och en plats som får tillbaka sitt namn.

Den där vårdagen 1962 kunde Josua Andersson ha kört vidare på sin moped utan att stanna.

Kalle och Augusta kunde ha fortsatt sin promenad.

Och berättelsen om Kronoslätt kanske aldrig hade blivit nedskriven.

Men så blev det inte.

Josua stannade.

Han frågade.

Och Kalle pekade.

Det är tack vare sådana möten som vi fortfarande kan hitta spåren efter det Kinnared som försvann.

Vet du var Kronoslätt låg och om det fortfarande finns några synliga lämningar?

Har du fotografier av den gamla vägen eller stenbron över Kvarnbäcken?

Känner du till Lars Arvidsson, Ingerd Svensdotter, Eva Johanna eller den siste torparen Birger?

Finns det fotografier eller berättelser om Kalle och Augusta i Berg?

Berätta gärna i kommentarerna eller kontakta Kinnareds Hembygdsförening.

Kanske finns nästa pusselbit i ett gammalt fotoalbum.

Eller hos någon som fortfarande minns var stugan stod.

FALL 15 ÄR ÖPPET. 🔎

Artikeln bygger på tidigare återgivna uppgifter ur Kinnareds Hembygdsförenings samlingsmaterial, framför allt Josua Anderssons uppteckning Björkelund under Berg (KHF-TOR-0001), med berättelsen om hans besök i Berg 1962.

Kompletterande uppgifter om Kronoslätt, Bjubjer och Skogen kommer från uppteckningen Berättelser och minnen.

Fortsatt kontroll behövs: Uppgifterna om familjen Lars Arvidsson och Ingerd Svensdotter bör verifieras mot kyrkböckerna. Den siste torparen Birger behöver identifieras. Kronoslätts exakta läge, byggnadens utseende och rivningsår behöver undersökas ytterligare. Originalhandlingarna har inte granskats på nytt inför denna textversion.