Del 16: Bjubjer – Nessans kulle

Det fanns en gång en liten kulle vid en väg i Berg, Kinnared.

Där kunde förbipasserande möta en äldre kvinna som satt och stickade strumpor.

Hon hade ingen affär.

Inget skyltfönster.

Och ingen stor gård.

Men hon hade något att sälja.

Och hon hade något annat som nästan var lika värdefullt.

Hon visste vad som hände i bygden.

Kvinnan kallades Nessan.

Enligt en gammal uppteckning var hon så välunderrättad om människorna och händelserna i trakten att man brukade säga att det Nessan inte visste, det var inte värt att veta.

Och kullen där hon satt fick ett namn som levde vidare.

Nessans kulle.

I dag fortsätter vi serien Torpen som försvann med berättelsen om backstugan Bjubjer och en kvinna som lämnade ett ovanligt tydligt avtryck i Kinnareds lokalhistoria.

I föregående del besökte vi Kronoslätt, torpet som Kalle i Berg kunde peka ut för hembygdsforskaren Josua Andersson under en vårdag 1962.

Men Kronoslätt var inte den enda lilla bostadsplatsen i området.

I Kinnareds Hembygdsförenings uppteckning Berättelser och minnen berättas att det under slutet av 1860-talet fanns ett torp och två backstugor på markerna i Berg.

Torpet hette Kronoslätt.

Backstugorna kallades Bjubjer och Skogen.

En backstuga var vanligtvis en mindre bostad på någon annans mark, ofta utan någon större tillhörande odlingsjord.

Människorna som bodde där kunde därför behöva försörja sig genom olika arbeten och sysslor.

Och just på Bjubjer bodde en kvinna som tycks ha varit särskilt företagsam.

I den gamla berättelsen nämns en man som kallades Fjöla-Nisse.

Han bodde på Bjubjer tillsammans med sin hustru, som kallades Nessan.

I föreningens personförteckning förekommer namnen Nils Svensson och Johanna Bengtsdotter vid Bjubjer.

Johanna anges vara född 1802 och avliden 1900.

Det kan vara samma par som förekommer i den muntliga berättelsen, men personuppgifterna behöver kontrolleras mot kyrkböckerna.

Det är framför allt Johanna, eller Nessan, som träder fram i berättelsen.

För hon hade hittat ett sätt att bidra till försörjningen.

Hon arbetade med ull.

Enligt uppteckningen gick Nessan omkring på gårdarna och bad om ull.

Den ull hon fick spann hon till garn.

Sedan stickade hon strumpor.

Det var ett arbete som krävde både tid och skicklighet.

Först skulle ullen bearbetas och spinnas.

Därefter kunde garnet användas till att sticka.

Och de färdiga strumporna kunde säljas.

Men Nessan behövde inte alltid gå runt till människorna för att hitta köpare.

Hon hade nämligen en alldeles egen försäljningsplats.

En liten kulle nere vid vägen.

Där satt hon och stickade medan människorna passerade.

När någon stannade kunde hon sälja sina strumpor.

Och kanske utbyta några ord.

Vi vet inte vad strumporna kostade eller hur mycket hon tjänade.

Men berättelsen visar att hon använde både sitt hantverk och sin plats vid vägen för att skapa en möjlighet till försörjning.

Det är här historien blir särskilt intressant.

För vägen förbi Nessans kulle var inte bara en plats där människor kunde köpa strumpor.

Den var också en mötesplats.

Här passerade människor från olika gårdar.

De hade ärenden.

De var på väg till arbete eller besök.

Och de hade nyheter att berätta.

Nessan träffade många av dem.

Enligt den gamla uppteckningen blev hon därför något av bygdens tidning.

Det är en fantastisk beskrivning.

I en tid långt före internet och sociala medier spreds många lokala nyheter genom samtal mellan människor.

Någon hade fått barn.

Någon skulle gifta sig.

En gård hade bytt ägare.

Eller något annat hade hänt som människorna ville tala om.

Detta är exempel på sådant som kunde spridas muntligt, inte dokumenterade samtal med Nessan.

Men hennes plats vid vägen måste ha gett henne många tillfällen att möta människor.

Och så blev hon ihågkommen.

Inte bara för sina strumpor.

Utan för allt hon visste.

Det kanske mest fascinerande är att hennes namn levde vidare i själva landskapet.

I uppteckningen berättas att kullen där hon brukade sitta fortfarande kallades Nessans kulle när berättelsen skrevs.

Det är ett exempel på hur människor kan ge namn åt platser utan att det någonsin skrivs in på en officiell karta.

En liten höjd vid en väg behöver inte ha något särskilt namn.

Men om någon sitter där tillräckligt ofta och blir en välkänd person i bygden kan platsen få en egen identitet.

Och plötsligt har en kvinna från en liten backstuga fått sitt namn bevarat i landskapet.

Men finns namnet fortfarande kvar i människors minne?

Det är en av frågorna vi hoppas kunna få svar på.

I en annan äldre beskrivning av Berg förekommer ytterligare en intressant uppgift om Bjubjer.

Där skrivs platsnamnet även Jubierg eller Djubbierg.

En man vid namn Salomon Nilsson mindes den gamla stugan.

Och det var en särskild byggnadsdetalj han kom ihåg.

Stugan hade ett utomhusspjäll på skorstenen.

Enligt uppteckningen var det den enda stuga i Kinnared som Salomon hade sett med en sådan anordning.

Ett spjäll används för att reglera luft- och rökgasflödet i en eldstad eller skorsten.

Men exakt hur anordningen på Bjubjer var konstruerad framgår inte.

Det vore därför särskilt intressant att hitta ett fotografi eller en äldre beskrivning av byggnaden.

Kanske skulle den ovanliga skorstenen göra stugan lättare att identifiera på ett gammalt fotografi.

I den äldre beskrivningen av Berg finns också uppgiften att Johanna på Jubierg blev 98 år gammal.

Hon beskrivs där som den äldsta invånaren i Kinnared som upptecknaren hade kunnat finna i kyrkböckerna.

Det är ett anmärkningsvärt långt liv för en person född i början av 1800-talet.

Om födelseåret 1802 och dödsåret 1900 stämmer levde hon genom en period då det svenska samhället förändrades kraftigt.

Hon föddes före järnvägarnas tid.

Hon upplevde 1800-talets stora samhällsförändringar.

Och hon levde ända fram till sekelskiftet 1900.

Men vi vet fortfarande ganska lite om hennes eget liv.

När flyttade hon till Bjubjer?

Hade hon barn?

Hur länge satt hon på sin kulle och sålde strumpor?

Och när började människorna kalla henne Nessan?

Det är frågor som kyrkböcker och andra handlingar kanske kan hjälpa oss att besvara.

Enligt uppteckningen hette den siste som bodde på Bjubjer Johannes.

Han beskrivs som far till Karl-August på Smetorpet under Stora Kinnared.

Det är en viktig släktforskningsledtråd.

Om vi kan identifiera Johannes och hans son i kyrkböckerna kan vi kanske också få fram när Bjubjer upphörde att vara bebott.

Men uppteckningen anger inte när stugan revs eller försvann.

Vi vet därför inte hur länge den stod kvar efter Johannas död.

Det finns något särskilt med berättelsen om Nessan.

Hon ägde ingen stor gård.

Hon var inte någon berömd person.

Och hennes liv har inte lämnat efter sig några omfattande skriftliga handlingar som vi känner till.

Men hon blev ihågkommen.

För sitt arbete.

För sina möten med människorna.

Och för sin plats vid vägen.

När någon långt senare berättade om Bjubjer var det fortfarande Nessan och hennes kulle som väckte minnen.

Det är kanske en av lokalhistoriens finaste egenskaper.

Den handlar inte bara om de stora gårdarna och de betydelsefulla händelserna.

Den handlar också om människorna som fick vardagen att fungera.

Som spann ull.

Stickade strumpor.

Och satt vid vägen och pratade med förbipasserande.

Vet du var Nessans kulle låg, och används namnet fortfarande i Berg?

Har du hört berättelser om Fjöla-Nisse och hans hustru Johanna, som kallades Nessan?

Finns det gamla fotografier av Bjubjer eller någon stuga med ett ovanligt spjäll på skorstenen?

Känner du till Johannes på Bjubjer eller Karl-August på Smetorpet?

Berätta gärna i kommentarerna eller kontakta Kinnareds Hembygdsförening.

Kanske finns nästa viktiga pusselbit i ett gammalt fotoalbum.

Eller hos någon som fortfarande vet vilken kulle som en gång tillhörde Nessan.

FALL 16 ÄR ÖPPET. 🔎

Artikeln bygger på tidigare återgivna uppgifter ur Kinnareds Hembygdsförenings samlingsmaterial, framför allt Berättelser och minnen, där Fjöla-Nisse, Nessan och Nessans kulle beskrivs.

Kompletterande uppgifter kommer från föreningens äldre beskrivning av Berg, där Johanna på Jubierg och stugans utomhusspjäll omnämns, samt Torp och stugor i Kinnared under 1800-talet (KHF-TOR-0008).

Källkritisk anmärkning: Berättelsen om Nessans försäljning och hennes roll som bygdens nyhetsförmedlare bygger på muntlig tradition. Födelse- och dödsåren behöver kontrolleras mot originalkyrkböckerna. Bjubjers exakta läge, byggnadens utseende och rivningsår är ännu inte fastställda.