Del 17: Skogen – Stugan där Eva kämpade vidare

Tänk dig att komma hem till en liten stuga långt ute i skogen.

Det börjar skymma.

Du har varit borta hela dagen.

Men när du öppnar dörren är det alldeles tyst.

Barnen är borta.

Du letar omkring stugan.

Ropar deras namn.

Ingen svarar.

Till slut ger du dig av mot gårdarna för att fråga om någon har sett dem.

Det här är en av de mest gripande berättelserna som finns bevarade i Kinnareds Hembygdsförenings äldre uppteckningar.

Den handlar om en kvinna som hette Eva.

Och om hennes liv i en liten backstuga som kallades Skogen, på markerna i Berg.

Men innan vi kommer till den där kvällen måste vi börja med en annan händelse.

En händelse som enligt den muntliga traditionen förändrade familjens liv.

I de senaste delarna av vår serie har vi besökt Kronoslätt och Bjubjer.

Nu kommer vi till den tredje platsen.

Skogen.

I föreningens uppteckning Berättelser och minnen berättas att det under slutet av 1860-talet fanns ett torp och två backstugor på markerna i Berg.

Torpet hette Kronoslätt.

Backstugorna hette Bjubjer och Skogen.

På Bjubjer bodde Fjöla-Nisse och hans hustru Nessan, kvinnan som satt vid vägen och stickade strumpor.

Men i Skogen levde en annan familj.

Här bodde enligt berättelsen Lasse, hans hustru och dottern Eva.

Vi känner ännu inte deras fullständiga namn eller exakta födelseår.

Men tack vare den gamla uppteckningen har delar av deras liv bevarats.

I berättelsen beskrivs hur familjen ofta var ute på vandring.

Ibland gick alla tre tillsammans.

Ibland gav sig Eva och hennes mor iväg medan Lasse stannade hemma.

Varför de vandrade berättar inte källan.

Kanske handlade det om arbete eller försörjning.

Kanske besökte de människor på andra gårdar.

Men det vet vi inte.

Det vi däremot får veta är att Lasse en gång blev ensam kvar i stugan.

Och att han dog medan de andra var borta.

Enligt den muntliga berättelsen var några människor ute och arbetade med hösten när de passerade Lasses stuga.

Där hörde de korpar och kråkor som förde ett ovanligt oväsen.

När de undersökte saken fann de Lasse död.

Han hade enligt uppteckningen legat där i flera dagar.

Berättaren uppger att hans morfar fick hjälp av kommunala företrädare att ordna begravningen.

När Eva och hennes mor återvände var Lasse redan begravd.

Men vad hade egentligen hänt?

I uppteckningen sägs att man misstänkte att Lasse hade blivit dödad.

En person som kallades Kröppen nämndes i samband med misstankarna.

Här måste vi vara mycket tydliga: Detta är en äldre muntlig berättelse, inte ett verifierat mordfall.

Uppteckningen säger själv att någon egentlig undersökning inte gjordes.

Vi har inte granskat någon samtida dödsattest, polisrapport eller annan handling som kan styrka misstankarna.

Vi vet därför inte hur Lasse dog.

Och vi ska inte heller peka ut någon som skyldig.

Men berättelsen visar att dödsfallet gjorde ett starkt intryck på människorna i bygden.

Så starkt att det fortfarande återberättades långt senare.

Livet i den lilla stugan fortsatte.

I berättelsen möter vi nu Eva som mor till tre barn.

Albertina.

Thea.

Och den yngste, Johan.

Hur familjeförhållandena såg ut i detalj behöver undersökas närmare.

Men uppteckningen ger oss en ovanligt nära inblick i deras vardag.

Eva berättade enligt nedtecknaren om hur svårt hon hade det.

Ibland fanns det inte tillräckligt med mat åt barnen.

Hon fick då gå till andra människor och be om hjälp.

I berättelsen nämns att hon kunde få en brödskiva som barnen fick ta med sig till skolan.

Det är en liten detalj.

Men den säger mycket.

För den påminner oss om att livet i de gamla backstugorna inte alltid var särskilt romantiskt.

Det kunde handla om att få nästa måltid att räcka.

Att hålla barnen varma.

Och att hitta ett sätt att klara ännu en dag.

Så kommer vi till händelsen som inledde vår berättelse.

Eva hade varit borta och kom hem sent en kväll.

Men barnen fanns inte i stugan.

Hon började leta.

Först gick hon till Berg och frågade om någon hade sett dem.

Där hade de inte synts till.

Eva fortsatte därför till Josefa i Kollabo.

Josefa följde med henne för att leta.

De gick upp i skogen.

Till slut kom Eva att tänka på en plats som kallades Lekeberget.

Kanske hade barnen gått dit.

Och där hittade de dem.

Barnen låg och sov i en liten riskoja som de själva hade byggt.

De hade gjort en bädd av mossa.

Man kan föreställa sig lättnaden när Eva äntligen fick syn på dem.

Men det är viktigt att skilja mellan det vi vet och det vi föreställer oss.

Uppteckningen berättar att barnen hittades sovande i kojan.

Den beskriver däremot inte deras egna tankar eller varför de hade gått dit.

Det får förbli en öppen fråga.

Den gamla berättelsen innehåller också en uppgift om den yngste sonen Johan.

När han började skolan som sjuåring hade han det svårt.

Enligt Evas minnen var andra barn elaka mot honom.

Han fick inte gå tillsammans med dem på vägen hem utan tvingades gå vid sidan.

Det är en smärtsam detalj.

Och den påminner om att fattigdom inte bara handlade om pengar.

Den kunde också påverka hur människor blev behandlade.

För ett barn från en liten backstuga kunde vägen till skolan vara svår på fler sätt än genom avståndet.

Men berättelsen om familjen slutar inte i fattigdom och svårigheter.

Enligt uppteckningen växte Albertina och Thea upp och flyttade till Danmark.

Där gifte de sig.

Albertina uppges ha gift sig med en krögare i Köpenhamn.

Thea med en arkitekt.

Berättaren mindes också att döttrarna vid något tillfälle kom på besök.

Eva talade enligt honom med stolthet om sina flickor.

Det är ett fint avslut på just den delen av familjehistorien.

Två barn som vuxit upp under knappa förhållanden i en liten backstuga i Berg hade senare skapat sig liv i ett annat land.

Men här finns också mycket kvar att undersöka.

När flyttade de?

Vilka var deras makar?

Och går det att hitta deras familjer i danska arkiv?

Vi har alltså en ovanligt innehållsrik berättelse om människorna i Skogen.

Men själva platsen är fortfarande svår att beskriva.

Vi vet att backstugan låg på markerna i Berg.

Vi vet att den förekommer tillsammans med Kronoslätt och Bjubjer.

Men vi har ännu inte fastställt dess exakta läge.

Vi vet inte heller hur stugan såg ut eller när den försvann.

Och var låg egentligen Lekeberget?

Det är kanske en av de mest spännande frågorna.

För om vi kan identifiera Lekeberget, Kollabo och de gamla vägarna genom Berg kan vi börja förstå hur människorna rörde sig mellan platserna.

Då blir berättelsen inte bara ord på ett papper.

Den får ett landskap.

Det finns något alldeles särskilt med historien om backstugan Skogen.

Vi känner inte till stugans utseende.

Vi har inget säkert rivningsår.

Och många personuppgifter behöver fortfarande kontrolleras.

Men vi har en berättelse om människor som levde där.

Om en familj som drabbades av sorg.

Om en mor som kämpade för sina barn.

Om tre barn som byggde en koja av ris och mossa.

Och om två döttrar som senare skapade sig ett liv i Danmark.

Det är sådana berättelser som gör de försvunna torpen till något mer än gamla husgrunder.

De påminner oss om människorna.

Och om att varje liten stuga en gång var centrum i någons värld.

Vet du var backstugan Skogen låg på markerna i Berg?

Känner du till platsen Lekeberget eller har du hört äldre berättelser om den?

Finns det uppgifter om Eva och hennes barn Albertina, Thea och Johan i din släkt?

Har du fotografier, kartor eller andra handlingar som kan hjälpa oss att hitta stugan?

Berätta gärna i kommentarerna eller kontakta Kinnareds Hembygdsförening.

Kanske finns nästa pusselbit i ett gammalt fotoalbum.

Eller hos någon som fortfarande minns namnen på platserna i skogen.

FALL 17 ÄR ÖPPET. 🔎

Artikeln bygger främst på den äldre uppteckningen Berättelser och minnen, bevarad i Kinnareds Hembygdsförenings samlingsdokument Alla berättelser.

Uppteckningen innehåller berättelsen om Lasse, Eva, backstugan Skogen, barnens försvinnande och deras senare liv.

Källkritisk anmärkning: Berättelsen om Lasses död och misstankarna mot en annan person är muntlig tradition och har inte verifierats mot samtida myndighetshandlingar. Familjens namn, släktförhållanden och uppgifterna om döttrarnas liv i Danmark behöver kontrolleras mot svenska och danska kyrko- och folkbokföringshandlingar. Stugans exakta läge och rivningsår är ännu inte fastställda.