Del 2: Hildatorpet i Kyrkebol

🏚️ TORPEN SOM FÖRSVANN

Tänk dig ett litet torp under Kyrkebol under 1800-talet.

I ena delen finns familjens hem. Men öppnar man dörren till en av kamrarna möter man något oväntat: kaffe, socker, salt, kryddor och snus.

Här berättar föreningens material att det fanns en liten handelsbod.

Och bakom platsen finns dessutom en berättelse om två människor som enligt den lokala traditionen egentligen inte skulle ha fått varandra.

Det här är Hildatorpet, även kallat Hildens.

I föreningens material möter vi Johannes Bengtsson och Hilda Fredrika Beckman.

Johannes arbetade enligt berättelsen som prästgårdsdräng hos prosten Beckman i Torup. Hilda Fredrika var prostens dotter. Den lokala traditionen berättar att de blev förälskade, men att hennes föräldrar försökte hålla dem isär eftersom en förbindelse mellan prostens dotter och en dräng ansågs olämplig.

Sedan kommer den del av historien som nästan känns skriven för en roman.

Enligt berättelsen rymde prästgårdens kreatur och Hilda fick hjälpa Johannes att samla ihop dem. De fick då möjlighet att träffas på tu man hand. Traditionen fortsätter med att Hilda blev gravid, varefter paret fick gifta sig.

De ska därefter ha fått bosätta sig på det lilla torpet under Kyrkebol.

Torpet kom senare att förknippas så starkt med Hilda att det kallades Hildatorpet.

Men här måste vi sätta en tydlig källkritisk skylt i marken.

Detta är lokal berättartradition. Arkivregistret varnar uttryckligen för att de romantiska delarna ska presenteras just som berättelser och att flera personuppgifter fortfarande behöver kontrolleras mot kyrkoarkiven.

Sedan händer något som gör Hildatorpet särskilt intressant.

Johannes beskrivs som företagsam och ska ha inrett en handelsbod i torpstugans ena kammare.

Där såldes bland annat kaffe, socker, salt, kryddor och snus. I berättelsematerialet finns även uppgiften att en välkänd kund kunde köpa brännvin.

Plötsligt var torpet inte bara ett hem.

Det blev en mötesplats.

Människor kom för att handla, prata och kanske vila en stund på vägen. En särskild sammanställning om handelsboden beskriver den som butik, rastplats, kök och samtalsrum på samma gång.

Josua Anderssons berättelse går så långt som att beskriva handelsboden som troligen Kinnareds första fasta affär.

Men även här måste vi vara försiktiga.

Annat material visar att Johan Anders Arvidsson drev speceriaffär vid Trekanten år 1866. Vilken affär som verkligen var först är därför fortfarande en öppen fråga.

Hilda Fredrika framträder också tydligt i berättelserna.

Hon beskrivs som mycket arbetsam och särskilt skicklig på att göra ost. I den lokala traditionen berättas om riktigt stora ostar och om mjölk som kom till Hildatorpet i samband med klockarlönen.

Det är sådana vardagsdetaljer som gör torphistorien levande.

Inte kungar.

Inte krig.

Utan mjölk, ost, kaffe, snus och människor som stannade för att prata.

Det finns dessutom ett fascinerande litet minne som hjälper oss att placera handeln i tiden.

Hilma Olsson i Åmot berättade att hon som sexåring, omkring 1890, köpte jäst åt sin mor som bodde på Brännötorp.

Om hennes minne och dateringen stämmer visar det att det fortfarande gick att köpa varor vid Hildatorpet sent på 1800-talet.

Föreställ dig den promenaden.

Ett barn skickas iväg för att köpa jäst.

En alldaglig syssla då.

En historisk pusselbit för oss idag.

Berättelsen om Hildatorpet slutar inte med Johannes och Hilda.

Föreningens material följer platsen vidare genom andra boende och bland annat smedfamiljen Ekerot. Där används torpet som utgångspunkt för berättelser om jordbrukets förändring, från dragkor och oxar till hästar och senare mekanisering.

På så sätt blir Hildatorpet nästan ett litet titthål genom vilket vi kan se ett helt århundrade förändras.

Från torparliv och handarbete till handel och modernare jordbruk.

Hildatorpet lämnar oss med flera frågor.

Vet någon exakt var Hildatorpet låg och om några spår finns kvar idag?

Finns fotografier av torpet, handelsboden eller någon av människorna som bodde där?

Har någon hört berättelsen om Johannes och Hilda i en annan version?

Finns gamla föremål, brev eller handlingar från handelsboden kvar i någon familj?

Det är precis sådana uppgifter som kan göra nästa version av berättelsen ännu bättre.

Artikeln bygger huvudsakligen på Kinnareds Hembygdsförenings torpmaterial om Kyrkebolstorp eller Hildens, sammanställt av Josua Andersson, samt föreningens senare bearbetning av materialet kring Hildatorpets handelsbod. Huvudtexten är daterad maj 1951 och bygger delvis på minnen från 1800-talets senare del. Arkivets egen granskning markerar att den romantiska berättelsen ska behandlas som muntlig tradition och att flera person-, kyrko- och löneuppgifter behöver verifieras mot originalkällor.