Del 9: Bumse Löcka – Torpet där livet tog en brutal vändning

Det började med ett märkligt namn.

Bumse Löcka.

Ett litet torp vid den gamla vägen mellan Kinnared och Torup, på mark som tillhörde Nädhults by.

Här fanns en stuga, några små åkerlappar och en ko.

Här växte fem barn upp.

Och här levde två människor vars historia skulle komma att präglas av hårt arbete, fattigdom och en olycka som förändrade allt.

I Kinnareds Hembygdsförenings arkiv finns två berättelser om torpet, nedtecknade av Josua Andersson.

Det är en historia som förtjänar att berättas.

För bakom det märkliga namnet döljer sig ett människoöde som säger mycket om livet i Kinnared under 1800-talet.

Bumse Löcka låg vid vägen mellan Kinnared och Torup.

Vägen kallades förr både kyrkvägen och prästvägen.

På andra sidan ån låg Åmot och den gamla Åmots källa.

Josua Andersson beskriver platsen som ett av Kinnareds allra minsta skogstorp.

När han skrev om torpet hade byggnaderna redan försvunnit.

Kvar fanns en gräsbevuxen yta och stenhögar som vittnade om att människor en gång brutit mark och levt här.

Men hur fick torpet sitt ovanliga namn?

Enligt den lokala berättelsen hade torparen en särskild vana.

När något skulle göras snabbt använde han gärna ordet:

Bums!

Det betydde genast, omedelbart.

Till slut började människorna omkring honom kalla honom Bumsen.

Hans hustru fick följaktligen heta Bumsan.

Och den lilla inhägnade torpplatsen blev känd som Bumse Löcka.

Ordet löcka syftade på en inhägnad markbit.

Det är en förklaring som Josua Andersson återger i sina uppteckningar. Om namnet verkligen uppstod precis så kan vi inte bevisa, men berättelsen visar hur ett vardagligt uttryck kunde leva vidare som platsnamn.

År 1837 gifte sig enligt Josua Anderssons avskrift Anders Jönsson från Nädhult med Anna Lisa Larsdotter från Åmot.

Anna Lisa var bara 17 år.

Året därpå föddes sonen Johannes.

Familjen återfinns enligt uppteckningen i Åmots husförhörslängd fram till omkring 1840.

Därefter tycks de ha slagit sig ned på andra sidan ån, på Nädhults mark.

Här började arbetet med att skapa ett eget hem.

Det skulle bli en liten stuga med några åkerlappar omkring.

Så småningom fanns också en ko.

Men det var knappast någon bekväm tillvaro.

Jorden var liten. Behoven var stora. Och arbetet tog aldrig slut.

En viktig detalj behöver fortfarande kontrolleras: i en annan version av berättelsen kallas mannen Anders Knutsson. Namnformen Anders Jönsson används här eftersom den förekommer i den mer utförliga uppteckningen med hänvisning till vigselåret 1837.

Familjen fick enligt den längre berättelsen fem barn.

Alla behövde mat och kläder.

Den lilla odlingsmarken kunde ge potatis, rovor och andra grödor.

Men det var också nödvändigt att skaffa foder åt kon.

Josua Andersson beskriver hur torparfamiljer med mycket lite mark fick ta vara på gräs där det gick att hitta.

Även växter från magra marker kunde användas som foder.

För att få in pengar behövde Anders dessutom arbeta åt andra.

Dagsverken kunde ge både mat och några slantar.

I den äldre berättelsen skildras hur en arbetare ibland kunde få med sig en bit bröd hem till barnen.

Det var ett liv där varje måltid hade betydelse.

Och där en enda ko kunde vara en ovärderlig tillgång.

Barnen växte upp.

Precis som många andra torparbarn behövde de tidigt börja försörja sig.

Enligt Josua Andersson blev en av sönerna rättare och kusk vid Brännö säteri.

Han ska senare ha blivit ägare till en mindre gård i Borgen i Långaryds socken.

I en av uppteckningarna nämns sonen Samuel, men kopplingen mellan namnet och den senare tjänsten behöver kontrolleras mot kyrkböckerna.

Det lilla torpet blev alltså utgångspunkten för människor som så småningom skapade egna liv på andra platser.

Men hemma på Bumse Löcka väntade svårare tider.

En av de mest dramatiska händelserna i berättelsen ska ha inträffat vid ett slåtterarbete i Berg.

Arbetsfolket hade samlats för en rast.

Enligt Josua Anderssons uppteckning började några yngre deltagare skoja med varandra.

En man lyfte då upp en flicka och kastade henne mot Anders.

Anders skadades svårt.

Efter händelsen ska han ha blivit förlamad i båda armarna.

Han kunde inte längre arbeta.

Inte ens äta utan hjälp.

Anders uppges ha varit omkring 60 år när olyckan inträffade.

För en torparfamilj som redan levde på små marginaler måste förlusten av arbetsförmågan ha varit förödande.

Det är viktigt att komma ihåg att händelsen återges i en senare lokalhistorisk berättelse. Vi har ännu inte hittat någon samtida handling som bekräftar olyckans exakta förlopp.

Men berättelsen visar vilken betydelse en människas arbetsförmåga hade i det gamla torparsamhället.

När Anders inte längre kunde arbeta föll en allt större del av försörjningen på Anna Lisa.

Hon behövde ta hand om hemmet och det lilla jordbruket.

I uppteckningen beskrivs hon som en arbetsam och duglig kvinna.

Men åren gick.

Krafterna minskade.

Och till slut behövde även Anna Lisa hjälp.

Det är här berättelsen blir särskilt gripande.

För Josua Andersson hänvisar till ett kommunalt protokoll från 1893.

Där ska det ha antecknats att Anna Lisa fick bo hos Johan Johansson i Nädhult mot en ersättning från fattigvården.

I uppteckningen nämns också ett årligt understöd på 45 kronor.

Beloppen behöver kontrolleras mot originalprotokollet, men de ger en bild av hur äldre människor utan egna tillgångar kunde bli beroende av socknens hjälp.

Det fanns ännu inte något modernt pensionssystem som garanterade en trygg ålderdom.

Enligt berättelsen förekommer Anna Lisa sista gången i de kommunala protokollen 1897.

Hon var då sjuk.

Under sin sista tid ska hon ha vårdats av en dotter i Torup.

Där avslutades ett långt liv som börjat i Åmot och fortsatt på det lilla torpet i Nädhult.

Från ung hustru och mor till fem barn.

Till torparhustru med ansvar för jord, hem och djur.

Och slutligen en äldre kvinna som själv behövde hjälp.

Det är svårt att läsa berättelsen utan att fundera över hur mycket arbete som ryms i ett enda människoliv.

När Josua Andersson senare besökte eller beskrev platsen var stugan borta.

Men spåren efter människorna fanns kvar.

Han berättar om den lilla odlingsmarken och resterna av ett enkelt kostall.

En murad konstruktion hade gett plats åt kon, med ett enkelt skydd för fodret.

Det var inga stora byggnader.

Inga märkvärdiga ägodelar.

Bara spåren av människor som gjort vad de kunnat för att skapa ett hem.

Och kanske är det just därför Bumse Löcka är en så viktig del av Kinnareds historia.

För det är inte alltid de största gårdarna eller de rikaste människorna som lämnar efter sig de starkaste berättelserna.

Ibland är det ett litet torp vid en gammal väg.

En ko.

Fem barn.

Och två människor som kämpade för att få vardagen att gå ihop.

Bumse Löcka är ett av de torp där föreningens arkiv faktiskt ger oss möjlighet att följa människorna bakom platsnamnet.

Men flera frågor återstår.

Vi behöver kontrollera Anders namn, familjens fullständiga uppgifter och de kommunala fattigvårdsprotokollen.

Vi behöver också undersöka när torpet övergavs och när byggnaderna försvann.

Och kanske finns det fortfarande någon i bygden som känner till den gamla torpplatsen.

För även om stugan är borta finns berättelsen kvar.

Och den förtjänar att leva vidare.

Vet du var Bumse Löcka låg och om det fortfarande finns några synliga lämningar?

Finns det gamla fotografier eller kartor som visar torpet?

Har du släktingar med anknytning till Anders, Anna Lisa eller deras barn?

Har du hört berättelsen om Bumsen och Bumsan tidigare, kanske i en annan version?

Berätta gärna i kommentarerna eller kontakta Kinnareds Hembygdsförening.

Kanske finns nästa pusselbit redan i någons familjealbum.

FALL 9 ÄR ÖPPET. 🔎

Dagens artikel bygger på två berättelser av Josua Andersson i Kinnareds Hembygdsförenings arkiv: Bumse Lycka (KHF-TOR-0002), daterad den 26 mars 1951, och Bumse Löcka (KHF-TOR-0003).

Båda finns återgivna i föreningens samlingsdokument Alla berättelser, sidorna 148–150 och 153–154. Den längre texten hänvisar bland annat till kyrkoböcker från 1837–1840 och kommunala protokoll från 1893–1897.

Källkritisk anmärkning: Namnformen Anders Jönsson/Anders Knutsson varierar mellan uppteckningarna. Berättelsen om olyckan bygger på en senare skildring, och fattigvårdens belopp behöver kontrolleras mot originalprotokollen. Torpets exakta övergivande- och rivningsdatum är inte fastställda.